För mig är varumärket på något sätt det yttersta skalet av något. I och med att jag burit fluga så mycket på jobbet – så har jag tillslut blivit känd för det. När jag blev känd som han som bär fluga på jobbet, så är det en del av mitt varumärke. Det är till och med så att när folk springer på mig i korridorerna och inte vet vad de ska säga – kommenterar gärna att jag har fluga. Eller att jag inte har det, de dagar jag bär slips.

Undertecknad i sitt trademark-klädesplagg

Företagens motsvarighet är säkert lunchrumssamtalen söm börjar med “har du hört att Microsoft tänker…” eller “Coca Cola tänker sponsra…”. Eller godismärket Skiddles som ofrivilligt fick strålkastarljuset på sitt varumärke i samband med det uppmärksammade mordet på Trayvon Martin, en kille som råkade bära en påse Skiddles när han mördades, och direkt blev just den godis-tillverkaren en symbol för proteströrelsen mot att mannen som sköt inte blev åtalad (förrens långt senare). De hamnade plötsligt i en delikat situation – hur ska de förhålla sig till detta? New York Times har en bra artikel om just den här aspekten av den i övrigt politiskt laddade situationen här [länk till NYT].

Undertecknad och en påse Skiddles

Jag tänker mycket i termer av “varumärke”, och det finns många fler bloginlägg inom mig om detta. Stay tuned, min kära läsare! (Undertiden ska jag nog ta och avsluta den där påsen, den rymmer ju ändå inga mängder godis!)

Faktiskt är det ju så att den här bloggens namn någonstans bottnar just i en diskussion kring varumärken.

Den senaste e-boken jag läste fick mig att fundera på det här med böcker, inte för dess innehåll, utan sättet författaren valt att sprida sitt verk. Den var gratis att ladda hem i ett format som heter epub och som man kan läsa på alla läsplattor. Jag använde iBooks, programmet som Apple skickar med iPaden när man köper/uppgraderar den. Det enda man gör är att surfa in på författarens webbplats, klickar på länken “ladda hem boken” och så väljer man att öppna den med programmet iBooks.

Boken heter “Dannyboy och kärleken” och är skriven av Daniel Åberg (länk) och handlar om två vilsna människor som av en slump springer in i/på varandra och vilken betydelse de får genom mötet. En klassisk ramberättelse kanske, men någonting i berättarstilen gjorde att jag inte kunde släppa boken förrens jag läst sista sidan.

När man lanserar en bok genom webben kan man också göra så mycket mer, Åberg publicerade också en Spotify-spellista med sånger som han tänkte sig hörde ihop med boken – också det ganska intressant – en sorts korsbefruktning av olika media – och faktiskt lyssnade jag en del på listan samtidigt som jag läste boken.

Just nu håller jag på med Hungerspelen, som verkligen inte var gratis som ebok, och dessutom ganska dåligt korrläst (inköpt på Adlibris), men också den väldigt spännande och svår att släppa, ens för att skriva ett blogginlägg.

Förutom att den hunnit bli lite långsam med tiden, så har jag haft ett annat problem hårddisken har alltid varit helt full (mindre än 10 gb kvar jämt).

Så, det var dags att pyssla om den lite.

Jag hade läst om olika vaggor som man kan byta ut sin CD-enhet mot en hårddisk, och från början tyckte jag att den som Macoteket sålde var lite väl dyr så jag letade runt på nätet efter billigare vaggor – men efter att ha läst på lite om de billigare varianterna så valde jag ändå “OWC data doubler” for mbp.

I efterhand är jag väldigt nöjd med det, dels fick man med alla specialskruvmejslar man behöver (flera olika sorter som jag inte hade), och dels var det värt den extra hundralappen att få en stabil ram med rätt skruvhål och en instruktionsbok som gjorde jobbet betydligt mycket lättare.

Så här blev resultatet: OWC data doubler är den blå ramen som man ser på bilden här:

En ny SSD och en ny HDD (120 resp 750 gb)

Att skruva isär datorn var inga problem, och att stoppa i diskarna var egentligen inte heller så svårt, men – där jag körde fast var att få fast en kabel (jag gissar att det var skärmkabeln) som man var tvungen att ta bort för att kunna lyfta ut CD-enheten. Att sedan få tillbaks den sladden var riktigt svårt, och det krävde många försök innan den var på plats!

Den krängliga sladden som var svår att sätta fast igen

Innan jag påbörjade processen hade jag laddat hem Lion från App store på nytt, och bränt filen InstallESD.dmg till ett usb-minne.

Först fick jag partitionera de nya diskarna…

Partitionera diskarna var inte svårt

…och sedan var det bara att installera Mac OS X Lion på nytt, på SSD-disken.

Installation av Lion

…och under tiden:

Från tomten julen 2011 till Stavegårdarna

Den sak som oroade mig mest var faktiskt iTunes – för jag vet hur svårt det kan bli om en i-enhet tror att den började sitt liv med att synca en annan dator, och att få det rätt igen så att iPhonen eller iPaden faktiskt kan synka sig med den nya datorn kan bli svårt. Men, tack vare Time Machine (det inbyggda backup-programmet som kommer med macen) läste jag bara tillbaks den senaste backupen (tagen timman innan jag monterade ur diskarna), och sedan var det inte svårare än att hålla in ctrl och starta iTunes, så fick jag upp en fråga om vilket bibliotek iTunes ska använda sig av, och därefter fungerade kopplingen mot iPhonen precis som innan! Puh!

Nästa program jag var lite fundersam på hur jag skulle göra var iPhoto, men det var lika lätt det, man fick bara döpa om iPhoto Library-filen som skapats efter att jag laddat hem det från App-store, och starta iPhoto, då frågade det programmet också snällt vilket bibliotek den skulle använda och vips var allt sig likt även där. Till och med Photo stream fungerade och började omedelbart ladda hem de bilder som jag kryddat det här inlägget med.

Du, min kära läsare, vet ju säkert att jag samlar på skivor och rippar fortfarande en hel del – så hur kan jag montera ur cd-läsaren? Hur ska jag klara mig? Jo, genom att köpa små kabinett som rymmer en cd och ett kabinett som rymmer en hårddisk!

Röd är den gamla hårddisken, numera som extern usb-disk, och det svarta är CD-spelaren, numera också som en extern usb-enhet

Att köra en dator med ett helt nyinstallerat, rent OS är så himla skönt och den blev betydligt mycket snabbare!

Synthmat

En kväll jag och min vän A på en synthfestival med en fantastik line-up, kanske den bästa blandningen av synthband jag varit på någongång tror jag. Front 242, Hocico, Combichrist, The Klinik och Solitary Experiment. Oj oj – det var mycket! Mycket folk! Mycket bra musik! Mycket skivköp! Mycket bretzeln! (Ja, det såldes lustigt nog bretzeln inne på festivalområdet, vilket det av någon anledning inte händer i Sverige?!)

Festivalen hette “The Christmas ball festival 2011″ och hölls på Huxleys Neue Welt.

Stasikvarteren

En dag besökte vi Stasimuseumet (stasimuseum.de), som naturligtvis handlar om Stasi-tiden. Just när vi var där höll de på att bygga om lokalen som det brukar husera i. Det var ett intressant museum, som visade hur Stasi hade fungerat, och man blev verkligen tagen av hur många aktiva “medlemmar” de hade. Man slås också av tanken att det inte var länge sedan, utan faktiskt under min vuxna tid.

Kvarteren som museet ligger i är de gamla högkvarteren, och arkitekturen var verkligen slående. Inspiration, livsglädje och till exempel doften av en sommaräng var ganska långt ifrån den känslan man fick när man gick där.

I Berlin ligger precis framför fötterna, och det är nog därför jag gillar staden så mycket, och det blev änmer påtagligt här.

Så här coolt såg det inte alls ut att bli hackad, trots allt vad Hollywood försöker lära oss...

Jag vet inte om ni märkte något, mina kära läsare, men www.Stavegård.se låg nere ett tag. Både den, och alla andra domäner som vi har låg nere. Orsaken till det var att vi blev hackade. Ja, det känns nästan lite pinsamt att berätta det, men så var det i alla fall. Jag upptäckte det när jag var inne och skruvade lite på www.SpanskaWilma.se (som är den här bloggens ursprungliga domän, vilket säkert vissa av er kommer ihåg), och jag tyckte att den betedde sig väldigt konstigt. Den försökte hämta grafiska element från domäner i Ryssland som jag inte alls har någon koppling till.

Här kommer mitt första fel – jag hade inte tid att undersöka saker. Så, jag tänkte, jag tittar på det imorgon.

Nästa steg i händelseförloppet är att jag fick ett e-brev från Binero som sakligt förklarade att de hade ändrat om i htaccess-filerna på alla våra domäner så att ingen kunde surfa till våra siter för att de hade blivit hackade allihopa. De förklarade också att om jag ville, kunde jag kontakta deras support, så skulle de hjälpa mig släppa på besökarna igen så fort jag röjt bort alla spår av hack-angreppen.

Så nu stod jag plötsligt där utan att ha en enda domän aktiv, och utan att veta egentligen vad som hade hänt.

Jag har ett antal domäner med ett antal olika bloggar på, men alla är knutna till samma konto hos Binero, så om någon lyckades ta sig in i en av dem och fick vara där inne tillräckligt länge, så kan den snabbt smitta även de andra domänerna.

Det första jag gjorde var att ladda hem alla filer från alla domäner för att få en snapshot av dem, innan jag började röja upp bland de filer som hackarna ändrat på.

Ganska snart förstod jag vad de gjort, de hade kommit in i genom WordPress på något sätt och därigenom lyckats ändra på en hel rad php-filer och lagt in sin egna kod där. Koden gjorde i stort sätt bara två saker, dels säkerställde den att koden faktiskt fanns kvar i alla filer (så att om man hade tagit bort den från alla ställen förutom ett, skulle den snabbt sprida sig igen), och sedan försökte den peka om er, mina kära besökare, till någon rysk sida.

Efter att ha undersökt timestamps och annat, så har jag tillslut kommit fram till följande: Hackarna tog sig in i just SpanskaWilma.se – därför att jag hade en opatchad version av WordPress där, och sedan lyckades de sprida sig till de andra siterna. Det ser inte ut som att de egentligen hade laddat hem något från mina domäner eller varit speciellt aktiva inne bland mina filer, utan det känns faktiskt som att det har skett helt maskinellt och utan “talang” eller “snits”.

Den metod de använde är vida känd som TimThumb.php-problemet, och jag är långt ifrån ensam om att bli hackad. (Det är en säkerhetsbrist i äldre versioner av WordPress, men fixat om man har uppdaterat bloggen.)

Det man lär sig här är att jag hade en gammal blogg som jag visserligen flyttat, men som var opatchad, och på det sättet lyckades de ta över alla mina domäner.

Åtgärd:
Nu är allt lugnt och tryggt och patchat igen, och faktiskt fick jag mig en behövlig uppstädning bland alla hobbyprojekten. Jag har fått installera om alla bloggar, skapa nya databaser med nya lösenord och i princip tömt alla filer för alla domäner hos Binero, för att sedan försiktigt ladda upp filerna på nytt när jag vet att de är säkra.

Jag har inte hunnit sätta upp alla mina domäner än, men de är i alla fall levande. Jag har också börjat arbeta med WordPress Network (tidigare WordPress MU), som gör att det räcker med att ha en installation av WordPress för flera bloggar – till och med flera bloggar på olika domäner (men just den delen med att koppla ihop olika domäner till samma wordpress har jag inte hunnit till än).

Lärdomen här är så självklar – ha inte gammalt skräp på dina domäner utan ta bort alla webbapplikationer du inte använder. Som att jag inte visste det för en månad sen också – egentligen! *suck!*

Länge har jag också funderat på om det finns en poäng i att installera ett twitter-plugin, så att man ser härifrån vad jag twittrat om på sistone, jag ska se om jag hittar något sådant plugin som jag tycker är tillräckligt bra.

Hurra! Det var några till beståndsdelar till mitt nya “David-bygger-saker-och-får-använda-lödkolven”-projekt! Till saken hör att jag köpt alla delar av detta projekt på eBay, och hela tiden valt att bara handla från säljare som skickar fraktfritt till Sverige, och ändå kostar det i det närmaste inga pengar alls att köpa varje sladd, kontakt, transformator eller – som i det här fallet små plast-hållare för iPhonen, som gör att den kan stå upp. Och laddas. Och lite mer.

Forts. följer så fort jag fått fram resten av puzzelbitarna!

Visst köper jag ny musik också, som VNV Nations senaste, och Erasures också. Jag lyssnar igenom dem, men det fastnar inte alls på samma sätt som de där gyllene plattorna från 80- och 90-talet. Som “The downward spiral”. Eller “music for the masses”. Eller… Eller… Eller…

Eller kanske Jean Michel Jarre – som spelade på Hovet för ett par veckor sedan:

Jean Michel Jarre på Hovet

Samtidigt så rör jag mig runt i 80- och 90-talet, och hittar nya artister som jag inte hittills fastnat för, men som jag – 20 år för sent upptäcker. Som And One (visserligen fortfarande aktiva, men ändå, deras bästa material är ändå inte det senaste, eller hur?).

Men så finns det ett undantag – som alltid – Within temptations senaste skiva. Den är riktigt bra! Det var också häftigt att se dem live på Fryshuset häromsistens!

Within temptation på Fryshuset

Jag som vanligtvis hänger på synthspelningar och inte goth blev överraskad över hur mycket folk Within temptation drog – någon sa över 2800 personer! Det är långt mycket mer än vad VNV drar. Eller And one. Eller kanske inte ens Pet shop boys. Jo, de drog nog fler 2009 när de spelade på Circus. Men i alla fall – 2800 personer är jättemånga!

På tal om mina husgudar så är jag fortfarande i det närmaste manisk i att scrobble:a upp all musik jag spelar till Last.Fm, så skulle du vara nyfiken kan du se min chart här – den är kusligt nära att vara “komplett” sedan 8 april 2005: Davids musikprofil på Last.fm

(En liten lustig observation där är att just Within temptation ser jag som ett nytt band för mig, men ändå har de seglat upp på plats fyra. Det kan bara betyda att jag spelat dem jättemycket. Eller öhh, att de inte är så nya i alla fall…