Var går gränsen… del 2 (av tiotusen?)

Detta är tredje gången jag börjar skriva på det här inlägget, därför att efter varje tidigare försök har jag gradvis under tiden jag formulerat mig ändrat min uppfattning så mycket att jag varit tvungen att börja om.

Första försöket började jag med:

Jag blir bara så trött på “karlar”. Ibland.

Det blir jag fortfarande, men insikterna om materialet jag tänkt skriva om kom allteftersom jag skrev, och tillsist fick jag börja från början. Tre gånger. Undrar om jag tänkt klart nu, eller om jag måste börja om igen snart?

Jag var med om en “situation” för ett par dagar sedan, som triggade mig att börja skriva det här inlägget. Ingen stor händelse, faktiskt en väldigt typisk vardags-situation. I mitt första utkast till det här inlägget tänkte jag ha situationen som bollplank mot ett inlägg som ‘Fröken_J’ på Bekännelser i Göteborg skrev för en tid sedan – men nu väljer jag att inte ens beskriva situationen, därför att det här inlägget kom inte att handla om den. Inlägget handlar inte längre om maskulinitet på det sättet jag trodde, det kom att handla om något annat. Det var situationen som triggade mig, och får mig att öppna mig här och nu, men inlägget handlar om något annat; det kom att handla om osäkerhet.

Först hade jag tänkt jaga upp mig över maskulinitet och hur trött jag kan bli på testosteronstinna “jag-har-minsann-hår-på-bröstet-killar” som bara måste burra upp fjädrarna och visa vem som är vem, men så slog det mig att det egentligen handlar om osäkerhet hos de personerna som skapade situationen.

Jag återkommer då och då i min blogg om den KBT-terapi jag gått i, och hur otroligt givande den varit för mig. Min terapi handlade bland annat om att min egna osäkerhet, men i mitt fall tog inte osäkerheten uttrycket att jag blev så där stereotypt maskulin (a la “bayern, bärs och ….” (överdrivet, men du vet hur jag menar)). Men osäkerheten tror jag är den samma, fast den får olika skepnader hos olika människor. Situationen som jag var med om häromdagen skulle inte ha kunnat existera om vi bara varit två personer – men när det är många ”karlar” i samma rum, så verkar osäkerheten hos vissa få uttryck som revirpinkande och uppburrade fjädrar.

Det händer naturligtvis alla människor att man hamnar i situationer där man blir osäker, inte minst mig, och det är inte det jag tycker är intressant. Det intressanta är istället att det finns en del gemensamma nämnare mellan situationer som jag hade svårt att hantera och den här situationen som jag var med om. Man tror att man är unik, men så plötsligt inser man att vi alla är människor, och vissa saker har man gemensamt med personer man allra minst tror sig vara lik.

Jag skulle ge väldigt mycket för att sitta ner enskilt med personerna i den omtalade situationen, och fråga hur de ser på sina beteenden och om de tänkt på att de är olika i grupp än när de är ensamma med mig. (Det är vi ju alla, men i deras fall inbillar jag mig att de egentligen inte trivs själva med hur de beter sig i dylika lägen.) Jag skulle ge mycket för att få veta lite mer om varför jag reagerade på mitt sätt och de på sina sätt, men jag har jag ingen kanal till dem. Jag vet att jag inte är rätt källa; det finns ingen möjlighet att vi ens skulle kunna prata om det. Men ju mer jag tänker på detta, desto mer förstår jag att det är osäkerhet och inget annat. Undrar om det är det att jag varit så fokuserad på min egen osäkerhet att jag inte ’tänkt’ på att den finns hos andra också?

Grov maskulinitet” kan i vissa fall handla om osäkerhet, och även om situationen stör mig lika mycket nu som innan jag skrev det här inlägget, så kan jag nu också tycka att det var lite gulligt. Jag vill verkligen inte alls låta “överlägsen”, men på ett väldigt annorlunda sätt är de lite söta – de osäkra killarna.

I ett av den här bloggens väldigt tidiga inlägg, “Var går gränsen för för personligt?“, höll jag på att passera en gräns för vad jag då uppfattade som för personligt. Jag strök det första utkastet till det inlägget och rafsade snabbt ner de känslor jag upplevde då kring ämnet personligt eller privat. På sätt och vis handlade det inlägget också om ämnet maskulinitet. Idag är jag både tryggare i migsjälv och tryggare i bloggformen, och därför öppnade jag mig som jag gjorde i dagens inlägg. (Det finns dock saker jag inte skulle göra i min blogg, som att lämna ut mitt innersta jag, och jag skulle inte heller kunna tänka mig att lämna ut någon annan helt och fullt. Diplomatiskt, som jag ser det, typiskt “vattentecken” (som i astronomi(?)) som en vän till mig säkert skulle se det som jag frågade henne.)

I vilket fall som helst: Nu kommer jag inte att skriva om det här inlägget igen, nu är jag nöjd. Tack för att du läste det och, för att citera mitt egna inlägg från april:

En sann grubblare säger god natt nu, vi ses imorgon!
/D.

4 Responses to “Var går gränsen… del 2 (av tiotusen?)”

  1. Men du gör mig förvirrad med ditt sätt att skriva. Vad var det som du ville säga?
    Egentligen?

    Detta med karlar och deras beteende får mig ju ännnu mer intresserad? (;-)

  2. Hej!

    I inlägget var jag kanske lite för utsvävande, så jag är jätteglad att du frågade mig.

    Det jag försöker säga är ungefär följande: jag har alltid haft svårt för män som är alltför karlaktiga (typ den attityd Jan Guillou har när han syns i media) och manschauvinistiska. Det har varit svårt för mig att tackla sådana personligheter, för att jag själv är så långt ifrån det själv.

    Häromdagen råkade jag jag hamna i en situation där ett par killar beteede sig så. De hade “jag-är-så-jäkla-cool-och-kvinnor-är-som-madrasser-för-mig (något man ligger med för att man gillar det, men inget man egentligen bryr sig om)”-attityden. Det slog mig att de skulle inte haft den attityden om det inte var för att vi var ganska många (män) i rummet, och att det hela handlade om att de blev lite osäkra eller nervösa, och därför satte på sig den typen av “mask”.

    När jag skrev blogginlägget, och kom fram till att deras mask/attityd var resultatet av osäkerhet, kunde jag inte låta bli att se några paralleller med mig och även om min “mask” inte alls varit sådan. Jag kände igen mig i beteendet, även om deras masker ser helt annorlunda ut mot det jag arbetat så hårt med.

    Förstår du lite bättre hur jag menar nu?

  3. D, nu är du ute på väldigt hal is. Det är min mening. Varför? Låt oss stångas om det över en kopp kaffe. Du faller ner i ett klassiskt resonemang, nämligen att den “sanne mannen” (den utan mask som du skriver) inte finns då män umgås i grupp och därför inte egentligen står för de åsikter som yppats. Handlar det verkligen om “grupptrycket”, eller den egna osäkerheten?

    Kanske kan vi även se ett AbFab season 5-avsnitt? =)

  4. Ojdå, i det här inlägget verkar jag ha rört till det fullständigt för er läsare.
    Sorry ‘about that!

    Miriam:
    Jag utvecklar det gärna över en kopp kaffe, även om jag vill försöka reda ut mina tankar här också – för, som jag tänkte mig det hela, föll inte de här killarna så mycket för grupptryck utan snarare tog på sig en attityd på grund av sin egna osäkerhet. Sedan “råkade” den attityd de tog på sig, i deras fall, vara en mer maskulin attityd än de har när de inte är i en otrygg miljö.

    Fast, när du säger det, så kommer förstås den tuffa attityden också på grund av gruppen, så jag inser att jag hamnar i ett hönan eller ägget resonemang här.

    För nu när jag tänker efter – kanske jag borde ha skrivit en version fyra (eller fem) av det här inlägget, för det tåls att tänka på innan man kastar sig ut i resonemangen… *ler fundersamt* To be continued…

    Och – det klart att vi ska se AbFab s.5 också – det ser jag fram emot!

Leave a comment