En söt historia, del II
2005-06-01Ni som följer min blogg kanske drar er till minnes det inlägget jag kallade “En söt historia“, som handlade om min “gatsoparbuddy” och hans nya kollega?
Imorse när Wilma och jag som vanligt gick till dagiset, så mötte vi, som vanligt, de båda (de är som ler och långhalm nuförtiden!).
-”Heeej Blackie!” bullrade han-den-där-nya högljudt på långt håll när han såg oss, samtidigt som han viftar med sin gripverktyg i högsta hugg.
-”Jaha, öhh, hmm, nej, alltså, hon heter Wilma” klämde jag ur mig efter en sekunds förvirring över vem av mig och Wilma han egentligen menade.
-”Jag har ju sagt det hela tiden, juh! Wilma heter hon juh! Jag visste att jag hade rätt!” bullrade ‘min’ gatsoparbuddy glatt till sin nya kollega. Han vände sig sedan till han-den-där-nya och frågar:
-”Blackie? Var vad det du hade fått det ifrån nuigen?”
Vid det här laget hade Wilma och jag passerat dem, och vi fick aldrig höra varifrån han-den-där-nya hade fått idén att Wilma skulle heta Blackie. Men det härliga är att de hade tydligen pratat om oss, Wilma och mig, precis som jag “pratat” (läs: bloggat) om dem. Vissa ögonblick, vissa till synes helt vardagliga stunder här i livets vardag, så känns sånt här bara så himla härligt. Jag tänker mycket hellre på den här sekunden imorse, än min långa och väldigt stressiga arbetsdag. För, ibland är det bara så att världen strålar!
“Hur kan man få för sig att hon heter Blackie?”
Jag fullkomligt älskar vardagshändelser av denna karaktär och är glad att du skriver om dem. Hoppas det blir fler
Ja, det kan jag garantera att det blir.
Personligen tilltalas jag av hur min bloggs inlägg böljar fram mellan stort och smått, mellan personligt och politiskt, mellan vardag och stora händelser. En tydlig “sidoeffekt” av min bloggkultur är att ni, kära läsare, sannolikt aldrig kan ana vad nästa inlägg kommer att handla om, (även om formatet och språkbruket förmodligen lyser igenom), och det är något jagsjälv uppskattar hos bloggar!
Håller fullkomligt med föregående talare. Vardagstunder som dessa är guld värda, och viktiga att ta vara på.
Tycker också att det är kul med variation.Även om man är intresserad av ett visst ämne, finns det ju massor av annat kul i världen.
Allt är samma och ändå är ingenting sig likt.
Tiden är mysko alltså.
Den mest mikroskopiskt subtila energi som vi sänder ut/fångar in, kan så totalt förändra en sån till synes exakt kopia av en situation från bara timmarna innan för att få oss att stå där och inte fatta någonting.
Som jag knappt gör från att ha läst det jag precis skrev.
Tiden är iaf relativ.
Motpoler som fixar balans ger oss en 3-dimensionell värld att uppleva.
Genom sinnet. Och genom varandra speglar vi oss och upplever det vi redan är, det som förändras ständigt i sin konstanta tillvaro.
Yey! Jag ääälskar att bara skriva. Och sånt som jag knappt förstår själv fast ändå gör. Trots att jag kanske inte håller med mig själv alla gånger.
Vilket är tur.
Skönt med ångervecka. Månader. År.
Well Mr Davido.
Nice having you in ICA.
Thanx for the lovelii tomatos outsida of ICA.
Please don´t drewl on me the next time.
Cuz there will be a next time.
Engelska är roligt ibland.
Hejdå!
OCH…
Kramen!
Haha – jag dräller tomatjouce på vem jag vill! Ingen kan stoppa mig!! I’ve got the tomatojoucepower!!! Hmmm…
Inställer, det känns tryggt att ha dig, Gení, på Ica och tack för ett väldigt sjysst trappsnack! Jag ser mycket fram emot nästa gång jag shoppar på ica och möter dig.
Du har rätt, genom varandra speglar vi oss, men spegelbilden är förvrängd, den är modifierad, för att passa våra ögon. Reflektionen är bara sanningsenlig enligt beskådarens öga…
Och Kramen till dig också!