En söt historia

Varje morgon den senaste tiden har jag tänkt att jag ska blogga om den här söta lilla observationen i att vara människa. Så, luta dig tillbaks, andas lugnt, slappna av en stund och njut med mig…

Jag flyttade till Bredäng för ungefär två månader sedan och Wilma fick då börja på ett nytt hunddagis. På väg till dagiset varje morgon mötte jag en gatusopare, en – till synes – bitter gammal kutryggad man, med lika vresiga ögon som stort midjemått.

Eftersom vi möttes varje morgon började jag försiktigt göra en subtil “godmorgon-nickning” till honom (det började kännas absurt att inte hälsa) men min nickning förblev obesvarad. Den här ritualen fortsatte dag efter dag och det började bli en liten del i min morgonrutin. Jag brukade göra min “nick-hälsning” och han brukade svara genom att inte hälsa eller göra något tecken alls. Varje morgon skänkte jag honom några tanker efter att vi mött varandra, bara för att han verkade så ledsen och, tja “bitter” och “sliten av livet”.

Men så! En morgon när Wilma och jag som vanligt var på väg till dagiset, möttes vi inte bara av honom, utan av en till gatusopare! Han hade fått en jobbarkompis! Han (“min” man) var fullt upptagen med att förklara för den där nya gatusoparen något om den lilla vagnen som han alltid har med sig, så han märkte nog knappast mig och Wilma. Han såg väldigt engagerad ut, den här morgonen, och något mer rakryggad.

Morgonen därpå när Wilma och jag mötte dem (den där nya jobbarkompisen var med, den morgonen också) så hälsade han väldigt glatt på mig, högt och ljudligt, med en bullrande jargong: “Go’morron!” – och inte nog med att han dels uppmärksammade att jag kom, han hälsade dessutom på mig före jag hann hälsa på dem!

Sedan dess har dagarna gått och “min” gatusopare har sett mer och mer glad ut, och nu har morgonrutinen blivit att båda hälsar på mig och jag hälsar tillbaks. Där går de, bredvid varandra. Han kort och tjock, hans nya kollega väldigt lång och smal. “Min” gatusopare iförd en neonröd väst och hans nyvunne vän en likadan fast neongul. “Min” gatusopares bitterhet i ögonen har försvunnit, och han ser numera ganska sympatisk ut.

Jag är så glad för “min” gatusopares skull, han har fått någon att prata med, och det syns väldigt tydligt på honom att han trivs med detta. Jag har till och med stannat och pratat lite med dem någon morgon. De är trevliga bådatvå.

Men framför allt, de är så otroligt söta, där de går där bredvid varandra – en lång och smal, en kort och tjock – med vagnen mellan sig. I vårsolen. Och pratar.

12 Responses to “En söt historia”

  1. Måste hålla med: Det var verkligen en söt liten observation härligt berättad av dig! Tack!

  2. Underbart! Alla bittra eller livströtta människor borde få en kompis. Alltid schysst att mötas av ett “rättvänt” leende!

  3. Verkligen en söt liten historia! Du skriver minsann ännu bättre än förr… kommer aldrig glömma historien om den försvunna strumpan! 😉

  4. Himmel! Anna (i inlägg #2), är det verkligen du? Gösses! Hur hittade du hit? Jag känner mig smickrad över att du minns den försvunna strumpan, det är knappt så jag gör det, faktiskt. 🙂

  5. Den var gullig. Och typisk David…

  6. Jag skulle vilja veta vilket hunddagis Wilma går på??
    Funderar på att flytta till Bredäng å undrar vart min hund
    kan va på dagarna… Med hopp om svar!
    Mvh Lina

  7. Hej lina!

    Jag kan varmt rekommendera hunddagiset Lyktstolpen, som Wilma gick på under tiden vi bodde där (nu har vi flyttat för två månader sedan, så hon går inte kvar där, men om du pratar med dem så hälsa från Wilma och mig). Det är ett lite speciellt dagis, då det är sponsrat av kommunen (?) mot att människor jobbar där som har svårt att få vanliga jobb (typ, ingen utbildning, inga betyg o likn) men jag blev väldigt bra bemött av personalen och de var väldigt snälla mot Wilma, så det har mina varmaste rekommendationer. När Wilma gick där hade de telefonnumret: 08-9493937, annars fick jag information om dem från statsdelsförvaltningen, då de knappt annonserar. De ligger för övrigt väldigt nära Sätras idrottshall, om du vet var den finns?

  8. = )

  9. Hej! Jag praoade på hunddagiset Lyktstoplen för cirka 1-2 veckor sedan 🙂

  10. […] på igen. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid, faktum är att det räckte med att jag läste ett gammalt inlägg från 2005 för att jag skulle bli sugen på att börja skriva mina kåserier […]

  11. Varför gör den sådär, så gör min blogg också (alltså lämnar ett sådant meddelande som ovan när man länkar till ett annat inlägg?)

  12. Det kallas trackback, och är ett sätt att hålla reda på om någon länkar till ett visst blogginlägg, och i det här fallet var det ju jagsjälv. Man kan stänga av trackback-tracking i wordpress någonstans om du kikar runt lite….

Leave a comment