Var går gränsen för för personligt?

Var går min gräns?

Jag hade just börjat skriva ett inlägg som skulle blivit jättelångt, men så kom jag på att det blev lite väl personligt. Ganska intressant, faktiskt, att jag känner så. Det passerade en osynlig gräns, kanske för att jag inte vet vem Du, min kära läsare är? För, jag diskuterade just detta “hemliga” helt öppet på Café Rostat med en kompis. Märkligt, sånt där… Om du som läser det här har en blogg, var går dina gränser och händer det dig att du kommer på saker som är för personliga?

Är det för att skydda mig eller för att skydda dig som jag valde att inte publicera mitt inlägg? Tja, frågan kanske inte är lika lätt att besvara som det kanske verkar som?

Vad menar jag egentligen när jag säger skydda?

Vad menar jag när jag säger personligt?

Vad menar jag när jag säger jag? *Obs! Den här sista raden är ett försök till självironi*

Oh well… En sann grubblare säger god natt nu, vi ses imorgon!
Kram på dig!
/D.

6 Responses to “Var går gränsen för för personligt?”

  1. Intressant inlägg i alla fall. Det är fler än du som grunnar på samma sak (..och då menar jag kanske inte samma sak som du inte skrev utan…) 🙂

  2. Funderat på precis detsamma när jag för en vecka sen lät en text ligga kvar i draft-läge, där den fick stanna. Skulle fundera på om jag verkligen ville publicera och skrev ut texten. Den var kanske lite FÖR utlämnande och handlade om ett ämne som är kontroversiellt. Dessvärre ligger utskriften nu på stan nånstans eller på jobbet. Tappade pappret nånstans. Snacka om att vara hemlig… 😉

  3. Hmm, ja, jo, det känns ju inte riktigt lika hemligt längre då… 😀

    Jag håller faktiskt fortfarande på att grubblar på det “där” som jag höll på att börja skriva om, så det är uppenbarligen en stor och viktig fråga, och jag är väldigt glad över att det är min karamell att suga på, eller, ja, med andra ord, jag är nöjd med mitt beslut att inte kontemplera om det öppet i min blogg…

  4. Jag har inte heller publicerat kring mitt ämne än. Men det kommer nog vid lämpligt tillfälle, och kanske inte alls i bloggform. Om jag visste att jag kunde vara helt anonym hade jag varit mycket mer frispråkig, förstås, även om det i mitt fall inte gäller att peka ut gansgstrar/politiker.

    Det låter som du sitter inne med ett riktigt scoop!

  5. Det där med hurpass personlig man bör vara i sin blog är en riktigt svår fråga. Eftersom att min blog är mer att se som en webbdagbok än som blog så är jag väldigt personlig i det jag skriver. Faktiskt nästan allt för personlig.

    Att jag är det beror nog just på att jag inte vet vem som läser. För mina läsarer blir det (förhoppningsvis) som att läsa en ständigt pågående roman eller något i den stilen. Vist har jag vänner som läser min dagbok men de är utspridda lite överallt och läser just för att få reda på vad som händer och inte händer i mitt liv. Det hade däremot blivit jobbigt om familjen började läsa.

  6. […] Jag har ju tidigare hamnat i precis det här läget (till exempel i inlägget: “var går gränsen…”), att jag passerar en gräns under tiden jag författar inlägget, och nu händer det igen. Jag har inte den styrka det krävs eller också har jag för stark integritet för att öppna mig när jag inte känner min läsarkrets, samtidigt som jag tycker det skulle kännas ytterst fånigt att ha lösenordskyddade inlägg (för att på det sättet ha bättre koll på läsarna). […]

Leave a comment