Dag 14, 28:e feb – vägen till Sedona

Vi fick lyckligtvis sovmorgon den här morgonen, för Kilian vaknade först tjugo i åtta. Vi hade sagt till paret vi bodde hos att vi ville få frukost kring klockan åtta, och vi fick världens godaste frukost! Hemmagjorda biscottis, en märklig (vad vi gissar är vegansk) omelett med quornbitar, hemmagjord yoghurt och hemmagjord müsli, med kaffe och juice. Vi satt rätt länge och pratade med dem, och vi fick hälsa på deras hundar (som de annars höll på balkongen för att de inte skulle bli för närgångna Kilian). En av hundarna var hälften varg, och 2 år gammal och jättehärlig! De två andra hundarna var mycket äldre, och nöjde sig med att bli hälsade på innan de drog sig tillbaks igen. Vi lärde oss att hon var hälften norska, men att hon inte visste något om sin bakgrund. Han var hälften irländare och det visste det mycket mer om.

En sidonot är att det är väldigt många amerikaner som glatt berättar för oss att de är svenskar, men att de allra flesta inte har någon som helst koll på sin historia. Någon visste lite mer, som att hennes släkt kom från Gotland, men annars är det oftast ingenting de har koll på.

Paret vi bodde hos blev nog mycket berörda av Kilian och de frågade mycket om honom och reagerade starkt när han skrattade och hade kul!

Efter frukosten packade vi ihop oss igen, sa hejdå, och åkte upp till downtown Jerome och gick en sväng.

Jerome

Jerome är en lustig liten stad, en gammal gruvstad som övergavs på 50 talet, då befolkningen drastiskt sjönk ner till under 50. Sedan kom flower-power-tidsåldern, och folk började flytta dit igen. Idag bor där 444 personer. Staden är i stort sätt byggt vertikalt, för att den ligger på det kraftigt sluttande bergskant.

Spöken i Jerome

Det finns inte bara psychics, gott om olika healers och magiska stenar i Jerome, utan också en ganska mörk historia av bränder och gruvolyckor. Därför är stadens affärer fyllda av små plastvålnader, skelett och liknande. De är alla väldigt fina. Det verkar vara lite av en fristad för hippiesar och sökande människor som hittar det som de söker i bergen eller i naturen. Vår värd Michael hade sitt prästvigningsdiplom på väggen – utställt av ”the church of the latter-day dude”. Just sayin’

 

 

Sedan körde vi till Sedona med fantastiska vyer längs vägen. Enorma röda berg som verkligen såg ut som hämtade från Lucky Luke. Väl framme åt vi lunch och hade då bordet bredvid ett gravidt par som frågade mycket om Kilian och kärade ner sig i honom. De var fortfarande ganska tidiga i sin graviditet och det är möjligt att vi var det perfekta paret att prata med, eftersom vi aldrig kommer mötas igen.

Sedan gick vi en sväng och tittade i affärer innan vi gick resp åkte till hotellet och checkade in. Sedan tog vi det lugnt på rummet innan vi gick ut och handlade vin, öl och popcorn. Vi satte oss på balkongen och njöt av den otroliga utsikten över de röda bergen, medan vi stillsamt drack ett glas vin.

Dag 13: Wickenburg – Jerome – Cowboys och spöken

Efter den osedvanligt tråkiga frukosten som bland annat erbjöd ”cherry and cheese danish” (jag var lite sugen på att testa, men lät bli…) åkte vi in till Wickenburg centrum och gick runt halva kvarteret, andra halvan ville vi spara till efter lunch! Wickenburg är, trots att de bara har 6000 innevånare, ”the Team Roping Capital of the USA” (och, kan man gissa, kanske hela världen). Inte mindre än sex roping-arenor har de inom stadens gränser.

Vad är roping? undrar kanske den som inte har varit i Wickenburg. Det är att fånga kossor med lasso från hästryggen. Cowboystuff, alltså. Team roping är när man är två cowboys och den ena fångar kossans huvud och den andra fångar bakbenen. I detta kan man tävla, och denna lördagsmorgon var det kval till Wickenburgs National Team Roping Team! Vi letade oss ned till Rancho Rio och sniglade oss förbi de hundratals hästtrailersarna tills vi hittade en annan vanlig bil och parkerade bakom den. Sen satte vi oss på den pyttelilla läktaren och tittade på round 2 av tävlingen. Nästan alla andra åskådare kom på häst så det var bara vi och fyra till på bänkarna. En del team var snabba, andra var långsamma och vi lyckades aldrig förstå poäng- och handikappsystemet men det var kul att se massor och massor av cowboys och cowgirls som red omkring! De små tjurarna som fångades visste precis hur de skulle göra och travade snällt bort till sin fålla när de blivit fångade och frisläppta igen.


I staden besökte vi den lokala cowboy-hattmakaren som bl a berättade att de olika cowboyhattarna förr hade namn efter var de var gjorda och vilket yrke den som bar dem hade, medan stilarna idag döps efter filmer där hjälten har burit en viss modell. Emma försökte köpa cowboyboots men de snyggaste fanns bara i för liten storlek. Vi pratade också lite med en kvinna som karvade i läder och gjorde en del av de jättevackra sadlarna och chapsen (och dess kort-kusin ”chinks”) som roping-deltagarna hade. Både hattmannen, läderkvinnan och bootskvinnan verkade tycka att ropinggänget var lite knäppa och fanatiska, så kanske det kan gå när en viss sport dominerar en liten ort så väldigt.


Nästa destination var den lilla spökstade Jerome, och nu åker vi nästan rakt norrut på Hwy 89. På vägen stannade vi till i bergsstaden Prescott och fikade på en gammal saloon, där vår servitris berättade att en av hennes kollegor har en liten son som heter Kilian! Efter Prescott blev vägen helt orimligt krokig över nästa bergskedja och helt plötsligt dök det upp hus och så var vi framme i Jerome som liksom klamrar sig fast på bergsväggen och hittade efter lite snurrande fram till huset där vi hyrt ett rum genom Air BnB. Där bodde staden administratör, Town clerk, Candace och hennes man Michael som var supertrevliga och ganska mycket hippies. På frågan vad som skilde sig med den av deras tre hundar som är hälften varg och de andra vovvarna svarade Michael – ”it is harder to control, it’s more of a free spirit”.

Sedan slingrade vi till byn igen och gick runt en stund och tittade på alla fem restauranger, innan vi bestämde oss för den färgglada mexikanska, som serverade mycket god mat. David åt tacos – som där kom som mjukt stekta skal (som pannkakor), och som var rätt eldigt kryddade. Emma fick minst tre portioner fajitas.

Dag 12: Palm Desert – Wickenburg. Öken öken öken.

Dagen började med ett av hotellvärldens värsta övertramp – någon stal Ds rostbröd ur brödrosten precis när den hade blivit perfekt. Så gör man faktiskt inte!

Vi packade ihop oss och åkte via en bensinstation mot Joshua Tree National Park, ett naturreservat som mest består av sten. Vid Cottonwood visitor centre fick vi kartor och information och valde den närmaste leden för att inte skaffa oss mer körtid än nödvändigt.


Från Cottonwood Oasis traskade vi ut i den snåriga och backiga stenöknen men märkliga klippformationer och några ödlor. Leden var väldigt väl utmärkt och fint iordninggjord med trappsteg uthuggna i klipporna så att vi kunde komma fram. Vid en gammal gruvruin stannade vi till och åt våra medhavda mackor och medhavd vällingflaska och sedan traskade vi mot bilen igen – att gå i sand går oerhört långsamt! Såhär års blommar det lite i öknen, vi såg tre-fyra olika sorters blommor på vår väg.


Eftersom det just inte finns någonting annat är Joshua Tree Park och lastbilar mellan där vi var och trettio mil österut satte vi gpsen på den lilla staden Wickenburg och började köra. En riktig bildag blev det med resans första McD-middag i Blythe där K blev kompis med en lokal fängelsevakt och hans lilla dotter. Återigen mörkerkörning med en ganska sur bäbis de sista 90 minutrarna, de närmaste dagarna hoppas vi att det blir kortare bilresor!

På Los Viajeros Inn tog det oss ett tag att lista ut hur dusch och lampknappar fungerade, saker kan vara bra konstiga i utlandet!

Dag 11: San Diego – Palm Desert

Idag är det den 25:e februari och därför Emmas mammas och Davids brors födelsedagar! Hurra för dem!

Vi stannade vid en tygaffär, som låg i en gammal biograf, på vägen från hotellet så att jag (Emma) fick handla lite souvenirer, och ett nytt midjespänne till Kilians bärstol. Sen körde vi 10 minuter till elektronikbutiken Best Buy, så att David fick köpa lite souvenirer… Sen satte vi GPS:en på staden Julian och guldgruvan Eagle and High Peak och var snabbt ute ur San Diego stad och uppe i bergen där det var långt mellan husen men vi hittade en vägkrog med balkong vid en sjö med god kycklingpaj och fish’n’chips.


Vi var 8 pers som fick ca en timmas guidning i den gamla guldrush-gruvan av en bullrig man som berättade om livet i och omkring gruvan i slutet av 1800-talet. Folk åkte till där det ryktades om guld, så när någon som skrävlat lite mycket om hur mycket guld han hittat hade åkt till storstäderna kunde det komma 100 nya guldgrävare med båten veckan efter. Från gruvan åkte vi ned till lilla Julian som är en mysig helgdestination för San Diego-borna med massor av Bed and Breakfasts och kaféer som alla gjorde världens bästa och mest berömda äppelpaj. Vi hade lite svårt att slita oss från Julian men sen gav vi oss av mot Palm Desert för det finns inte så mycket att stanna vid på vägen. Ett blöjbytarstopp blev det på vad som visade sig vara en brandstation – när man reser med bäbis inser man att blöjor kan bytas på de mest märkliga ställen. Här lånade vi bara en bänk utanför stationen men de vänliga brandmännen erbjöd oss sina restrooms om vi hade velat. Färden fortsatte genom åtminstone två olika indianreservat, på en avfart stod en pickup med Tribal Police och övervakade trafiken – dvs oss, det var inte trångt på vägen.

Det blir mörkt runt klockan sex på kvällen i februari i södra Kalifornien så de sista 90 minutrarna åkte vi på små vägar i beckmörker. Palm Desert skimrade vackert i mörkret när vi åkte ned från bergen. Från en parkeringsplats surfade vi in på Hotels.com och bokade ett rum på Homewood Suites i La Quinta några kilometer bort. Där fick vi ett stort rum, minst 50 kvm, med kök och stor king size-säng,  vilket är bra eftersom Kilian hittills inte har sovit en enda hel natt i sin egen säng. Det är helt enkelt enklare att flytta över honom till oss när han vaknar och är hungrig så om man kan få en stor säng så ber vi om det.

Dag 10: San Diego

Efter vår ganska tidiga frukost åkte vi tillbaka till USS Midway, men tog istället båten Hornblower Adventure ut ur hamnen för att titta efter val. Det var en väldigt solig och inte så blåsig dag så det var rätt bekvämt att åka båt, nästan alla passagerare satt uppe på soldäck vid små kafébord och spanade åt olika håll. Först såg vi bara fåglar och skräp och sjölejon men sen sa kapten att hon såg valmoln och så hade vi hittat en gråvalsmamma med två småvalar som var påväg norrut! De kom upp till ytan och blåste ut vattenmoln och viftade med stjärtfenorna ungefär var fjärde minut så vi hängde med dem tills det dök upp ett stim med delfiner att titta på, som simmade kors och tvärs runt båten. Sen såg vi en fenval, som blåste luft mer som tecknade valar så att det såg ut som en stor plym av vatten.

Efter valsafarin åkte vi över den jättelånga, höga, böjda bron över till Coronadoön och sicksackade oss ned till stranden genom bostadsområden med fina hus med massor av vinklar och vrår och torn. Kilian åkte i sin bärstol på stranden, där sitter han som en liten kung och ser ut att säga ”Hoppla pappa!” eller tuggar eftertänksamt på stolsvadderingen.


Sanden på Coronado Beach är så uppblandad med kattguld att om man går i vattenbrynet där sanden är blöt ser det ut som att man går på rent guld, en väldigt ball effekt! Stranden flaggade rött så man fick inte bada men vågorna var desto mer sevärda. I slutet av stranden ligger Hotell del Coronado, ett gammalt kändishotell (dock såg vi inte om Johnny Weissmüller varit där) där vi åt universums förmodligen dyraste ceasarsallader i strandbaren innan vi promenerade tillbaka längs stranden igen. En riktigt härlig promenad där Kilian fick känna på sand för första gången, en favorit som snabbt gick från försiktigt petande till vilt sandkastande!


På vägen hem stannade vi i Gaslamp Quarter, San Diegos Gamla Stan, och tog en shoppingtur på CVS-apoteket för blöjor och bäbismat och sånt, kanske är det inte lika enkelt att hitta när vi åker till mindre ställen. Sen promenerade vi kors och tvärs i de mysiga kvarteren, säkert ett riktigt partyställe på sommarkvällar. Vi nöjde oss med bruschetta till middag på en uteservering innan vi åkte tillbaka till hotellet genom mörkret och tog ett par drinkar i hotellbaren.

Dag 9, USS Midway

Vaknade tidigt. Gick upp vid sju. Åt en stilla frukost innan alla andra vaknat. Frånsett roomservice som bäddade för oss när vi kom tillbaka. Awkward moment när städerskan är i rummet samtidigt som en själv.

Sedan packade vi väskan, smörjde in bäbisen med spf50 och oss med spf15 och åkte till litet köpcentrum, konstigt designad: på höjden, inklämt mitt ibland höghus och en byggarbetsplats. Där hade vi kollat upp att det fanns ett Macys där vi ville titta på skor till Kilian, samt hämta en kupong som gav en halva priset på entrébiljetten till div olika museum. Kupongen fick vi, men de hade inga bra skor, vilket däremot butiken bredvid hade – ett par riktigt snygga röda Converse i storlek 4.

 

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Iklädd sin finaste sjömanskostym tog vi Kilian sedan till USS Midway,ett hangarfartyg som numera är museum.


Här kunde man inte bara titta på hur livet är ombord på ett hangarfartyg för de upp till 4500 personerna ombord, utan man kunde också titta på flygplan av alla olika tidsåldrar (inklusive F14 Tom Cat, dvs Top Gun-planet), och höra om olika historier ombord – allt genom ljudguiden man fick låna vid entrén.

Fartyget byggdes på 40-talet, och renoverades i omgångar fram till ’92 när det togs ur drift. En gång i tiden var det världens största fartyg, men jag (David) måste ändå säga att jag var överraskad av att det inte var större. Det var knappt 300 m långt, jämfört till exempel med Cinderella (finlandsfärjan), som är knappt 200 m, vilket ju då är mindre, men jag hade nog i mitt stilla sinne tänkt mig att ett hangarfartyg var ännu lite större.

  Man fick testa att sitta i en cockpit…


Om man nyligen börjat lära sig vinka, kunde man vinka till militärerna ombord. (Speciellt gulligt iochmed att han själv hade sjömanskostym.)

Till havs rullade den tydligen i en rörelse i form av en 8, sa audioguiden, för fartyget är så topp-tugnt.

När vi var klara med detta museum, åt vi en salladslunch och sedan körde vi till Balboa-park där vi tittade i konstnärsbyn och gick runt och myste bland de fina husen!

Middag på Emmas hål-i-väggen-ställe: ”the Snack shack”, mycket gott och skön atmosfär och väldigt bra! (Påminde, tyckte David, lite om restaurangen ”White trash fast food”).

Dag 8, en stillsam dag

Dag 8 var tänkt att vara en nolledag, för allmänn återhämtning – främst för Kilian, men även oss vuxna, och så blev det också – speciellt för David, som var sängliggandes mest hela dagen. Dayquil och Nyquil gör dock underverk och dagen därpå mådde jag mycket bättre igen.

Emma gick några barnvagnspromenader med Kilian och hittade en hål-i-väggen-restaurang, som verkade jättemysig, som vi sedan gick till ett par dagar senare.

 

good stuff

good stuff

 

Dag 7, när vi åker till San Diego

Dagen började med att Kilian sov i sin egna säng ända tills kvart i fem på morgonen – rekord! Sedan somnade han om nåt han flyttat över till vår säng, och David vaknade vid sex, och Kilian och Emma strax efter sju. Vi packade ihop allt, och fyllde bilen på nytt, checkade ut och körde genom Newport ned till hamnen och tog världens minsta bilfärja över till Balboa Island och Balboa Pier där det längst ut på piren fanns en mysig restaurang som serverade omelett, pannkakor och cinnemon rolls. Och svagt kaffe. Mycket trevligt, vi satt ute och njöt av solen och av de lokala fiskarna som fångade makrill och annat. Vi fick så vansinnigt mycket mat att vi tog med oss resterna som lunch.

Balboa är en jättepittoresk stad med massor av hus i klassisk newportstil.

Balboa

Balboa

Vi stannade bland annat till i en bokaffär för barn, där vi köpte Kilians första Dr. Seuss-bok, och pratade länge med innehavaren av bokaffären som hade jobbat som Kindergardenlärare i 25 år innan hon gick i pension och nu drev en bokhandel med sin business-partner. Vi stannade också till i en butik med babykläder, och köpte en jättefin grön body till Kilian.

Sedan försökte vi köra så lite som möjligt på den stora motorvägen mellan LA och San Diego, utan slingrade oss hellre längs kusten på hwy 1, vilket gick bra ett tag, och sedan blev det motorväg.

San Diego har ungefär 3,5 miljoner innevånare, och för de kommande 4 nätterna kommer vi också bo här. Vi bokande in oss på La Fayette, ett stort hotell byggt runt sin ”olympic size” pool, designad av ingen mindre än Johnny Weissmuller.

Allas vår Johnny

Allas vår Johnny

Vi checkade in, gick ett varv runt hotellet och landade i baren där vi satt och pratade med en kvinna som bodde i San Diego, som var mycket förtjust i Kilian. Hon hade jobbat som teckenspråkslärare och jobbat med barn i väldigt utsatta familjer, och utan att hon tänkte på det satt hon och pratade med teckenspråk samtidigt som hon talade, kanske av gammal vana. Ganska ballt. Hon visste inte heller varför alla flaggor varit på halv stång den senaste veckan, men hon trodde (precis som taxi-chaffisen i Monterey) att det kanske kunde ha att göra med den där domaren i supreme court som dött.

När vi gick till rummet igen, så kände sig David allt hängigare, (han hade känt sig dålig hela dagen) men blev nu sämre och sämre, och åt därför lite Tylenol och somnade snabbt. Influensa? Ont i halsen, hosta, ont i lederna, 39 graders feber och allmänhälsan var ganska låg. Kilian och Emma var vakna och tittade på ”The talented mr Ripley”, innan de kom och la sig bredvid David (som vid det laget hade två täcken och hackade tänder av att han frös så mycket.

Dag 6: Santa Maria – Newport Beach 21/2

Utan att äta frukost eller just göra annat än att packa ihop oss kom vi iväg efter en och en halv timme. Ett par blöjbyten samt att en av oss måste ha bäbisen i famnen för att han inte ska gråta (vilket är att föredra på ett hotell halv sju på morgonen) gör en lite långsammare än när man bara är två vuxna.

Körde en jättevacker väg till Santa Barbara som tog en dryg timme genom vingårdar, gröna kullar som var alldeles silvriga av dagg och lustiga träd. Landskapet förändrar sig verkligen vartefter vi åker, såhär såg det inte alls ut längs kusten.

Vi åt frukost i Santa Barbara, gick och handlade på CVS Pharmacy – bl.a. en ny typ av blöjor, den första vi köpt var för liten och vi fick slänga det paketet. Den här gången köpte vi en vinnande modell, CVS egna.
Lördagförmiddag i Santa Barbara är också yogaförmiddag, eller så har SB en orimligt hög yogibefolkning!


Körde vidare, fastnade i köer på en sexfilig motorväg genom LA, där vi bara stannade för en enkel lunch på Taco Bell. Bär man ständigt runt på en tio kilos bäbis, så behöver man (dvs David) egentligen lite mer än tre tacos till lunch, vilket märktes på blodsockret senare i bilköerna. Hur som helst, tillslut nådde vi dagens mål, Huntington Beach, officiell Surf City USA, med registered trademark och allt. Staden har 192 000 innevånare. Det är ganska mycket. Men surfarna och turisterna håller mest till nere vid stranden förstås.

Vi tog en promenad ut på piren i den hastiga solnedgången och tittade på några tappra surfare som guppade i vattnet och oljeplattformarna som blinkade stämningsfullt i skymningen. Det ligger fullt av oljeriggar här bara någon/några kilometer ut från stranden vilket var en överraskning för oss.


Efter middag bestående av nån slags våfflor pratade vi med kvinnan i 7eleven-butiken som skrattade förtjust och kommenterade ”Oh my GOD?! REALLY?” när vi berättade att det finns 7eleven som stänger på nätterna där vi kommer ifrån. Hon önskade sig att hon slapp jobba ”the graveyard shift – some of them drunks are scaaaary!”.

Inatt bor vi på att ganska trist Ramada Inn-motell, men de har tvättstuga så att vi kan tvätta. Det har nog alla hotell hittills haft faktiskt.

Dag 5: Carmel – Santa Maria, en bilåkardag

Dagen började med att Emma och Kilian sov till halv sju ungefär, medans David vaknat tidigare och inte kunnat somna om. Vi gick upp och gick ut och gick till den kontinentala frukosten. Den bestod bara av vegansk mat, och var ok. Vi pratade ett tag med ett äldre par amerikaner som inte kunde låta bli att berömma Kilians vackra ögon. De bodde ”in the Bay area” och åker till Carmel ett antal gånger om året för de gillade det så mycket. En av deras barnbarn hade just fått ett stipendium för att han var så bra på basket, och han skulle flytta till Phoenix för att gå någon specialskola där. Ungefär så. De hade åkt en kryssning från London till Stockholm till Saint Petersburg och vidare till Estland och sedan Belgien. Hon sa ”Oh, Stockholm was so beautiful with all the hills” (kan hon mena Oslo, kanske?). En bubblig, ljuvlig, och mycket amerikansk konversation!

Sedan fick vi en tur på stan, och tittade på den otroligt söta lilla staden. En klar favorit, dit man kan flytta när man blivit snorrika pensionärer.

 

 Vi hoppade sedan in i bilen och körde scenic route till Carmel beach, och därifrån till highway 1. Det är inte konstigt att highway 1 är känd, det är en jättevacker väg som slingrar sig längs kusten med en stor närhet till havet, bergen och vinden.(Vår hyrda Nissan Altima är lite vindkänslig så man märker när det blåser).

 

Vi stannade till på Ragged Point (tack för tipset, Mila!), och åt lunch – på porslin (första gången sedan vi landade!). David åt en god Walldorfsallad och Emma åt en Cobb-sallad.

 

Vädret är shorts-väder, och det har i stort sett bara varit soligt sen vi kom (frånsett nattregnet en kväll/natt).

Vi stannade på massor av ställen längs vägen och bara beundrade utsikten. På en strandsträcka hade det kommit iland tusentals sjöelefanter för att föda ungar. Mammorna och småelefanterna låg och nojsade med varandra och jätteelefanthannarna jagade varandra och hade stora näsor.


Sedan körde vi vidare och stannade tillslut i Santa Maria på ett gammalt gigantiskt hotell, Historic Santa Maria Inn, som huserat massor av gamla kändisar – som Marilyn Monroe, Johnny Weissmüller och Keith Sutherland. Man hade kunnat få ett rum som någon kändis bott i, men vi fick ett vanligt rum.

Middagen blev på en typisk diner med ”booths” – the Pentry at park, som den hette, erbjöd istortsett hamburgare eller paj. Vi valde var sin hamburgare (Emmas kommentar: Hamburgare? Jag fick den ultimata maten! Avokado, kallskuret, ost, bacon, sallad och tomat – på en croissant!!!). Sedan blev det en ganska tidig kväll, och när vi fick och lade oss, hade vi kört nästan 30 mil söder ut.