Dag 27: Yosemite!

Efter en ganska torftig frukost köpte vi picniclunch på ett café och espressobaserat kaffe på ett annat och åkte inåt Yosemite ([Joss-e-maj-tii] tydligen). Fler slingriga vägar och så var vi tillbaka på snö-nivå. På en stor yta strax utanför nationalparken var träden bara svarta pinnar, så sent som i september var det en stor skogsbrand här. Vi kom in i parken med vårt årskort, men ett par kilometer in var det stopp. Chains required-skyltarna hade satts upp och alla bilar hade ställt sig vid sidan om och kedjade på. Det är ju svårt att dölja att man inte har snökedjor för de tydligen ganska nitiska rangersarna så vi vände och åkte tillbaka en halvmil utanför parken till en butik som nog gör ganska bra snökedje-affärer. Tillbaka i parken hade givetvis Chains Required! tagits ned så vi körde okedjade på den lite blöta men varken snöiga, isiga eller hala asfalten in till Yosemite Valley. Under dagen träffade vi många bilar som körde med kedjor på den nu helt torra vägen, kändes inte alls nyttigt för varken väg eller däck.

Det är en väldigt vacker plats, den här dagen med solsken på de snöiga bergen och vattenfallen. Vi stannade vid Bridalveil falls och gick de 300 metrarna till fallets slut där det var som att stå i ett regnoväder. Sedan fortsatte vi på loopen runt dalen och stannade på flera av de många utsiktsplatserna för att se Yosemite falls och klipporna Half dome, El Capitan (som knappast är så cool som General Sherman Tree, störst av dem alla!) och Sentinel. Vid en promenad på en av ängarna såg vi ett par i färd med att fotografera en trädgårdstomte ute i floden, vi kände oss genast som besläktade själar och gick och pratade med dem. De hade kommit till Yosemite i flera decennier och sa att dalen är väldigt olik sig beroende på årstid, man kan aldrig ha sett den på alla sätt.
I Yosemite är mycket stängt på vintern pga snön uppe i bergen, nere i dalen var det 10-15 grader varmare än i passet på väg in. Det var väldigt vackert men såklart hade det varit mer framkomligt (men också mycket mer folk) efter mitten av maj. Efter en mysig picnic på en äng kom vi till Yosemite Village där butiker, hotell och museum finns och shoppade lite, våra obligatoriska klistermärken som vi samlar på och sånt. Därefter siktade vi på att gå upp till första bron på leden till Vernal falls och körde dit. Leden var som sin beskrivning, uppåt i 1,2 km och sedan kom man till bron där man kunde beskåda Vernal falls. På vägen fick vi också många vyer över de otroliga bergsmassiven på sidorna, sådana klippväggar som det tar dagar att klättra uppför. Leden upp till Vernal falls foot bridge är så pass trafikerad att den är asfalterad, och även om det är praktiskt och förståeligt så blir det ett lite märkligt Disney World av naturfenomen när det är så väldigt tillgängligt. Bilvägen runt dalen är enkelriktad, så man kör sin bil till en fantastisk plats, går ut och ser sig omkring kanske med en kort promenad, och kör vidare till nästa. Det är inte så gott om enklare dagshajker i Yosemite så för en djupare utflykt i naturen krävs det en lite större ansträngning.


Efter vår promenad rullade vi sakta längs norra kanten av dalen och sedan upp för berget, vi ville tillbaka till Groveland innan det blev kolsvart på krokvägarna. Paret med trädgårdstomten tipsade om byns mexikanska restaurang så vi åt där, ett litet lustigt ställe utan fönster, inrett som en slags mexikansk gård. För sakens skull gjorde vi också ett besök på byns saloon – Kaliforniens äldsta lokal med utskänkningstillstånd – men K började bli trött så vi pratade lite med männen i båset bredvid, svepte våra drinkar och gick hem till friggeboden.

Dag 26: Wuksachi lodge – Groveland

Vi gav oss av ganska tidigt för att vara vi eftersom det ska komma en snöstorm med 9 tum snö och vi dels inte har några snökedjor (vilket vi måste ha i bilen enligt lagen eftersom vi är i en ”chain control area”) och dels inte känner för att köra flera mil i branta hårnålskurvor i snö helt oavsett kedjorna. Wuksachi Lodge ligger på 2140 meters höjd, högre än Kebnekajse alltså, och det kändes när man t ex bar Kilian i uppförsbackar eller försökte gå fort, oj vad man blev andfådd!

Nere på normalare höjder kom ovädret som regn istället och det var rätt mycket regn. Vi ska upp till Groveland på väg in i Yosemite och det är en ganska lång bit, men vårt första mål för dagen var Kingsburg. Kingsburg är en liten stad som är – svensk! Med färgglada dalahästar och blågula flaggor som det står Välkommen på och överpeppig dragspelsmusik i högtalare på storgatan. I maj har de Swedish Festival och väljer sin skönhetsdrottning the Swedish Queen från sin lokala High School. Vi gick main street fram och tillbaka i regnet och tittade på kurbitsar och landskapsvapen på husväggarna och åt lunch på ett litet kafé. Vi kunde ha ätit på restaurang ”Dala Horse” men det var för långt bort i regnet, och vi missade presentbutiken ”Svensk Butik” också.


Vi fortsatte till Starbucks i Fresno där det fanns internet och vi kunde boka in oss på ett hotell i Groveland. Groveland ligger på en av de norra vägarna in i Yosemite men också en av de större där det är mindre risk för att de stänger den pga snö. Det var en bra bit slingriga vägar att köra och Kilian blev nog lite åksjuk och kräktes, men till slut kom vi fram till den lilla vilda västern-staden i mörkret.

På det lilla hotellet var det rätt fullt så vi fick bo i en märklig liten friggebod bakom hotellet istället men restaurangen som låg i foajén hade god mat och vi fick plats i sängen alla tre så dagen slutade bra. Imorgon Yosemite!

Dag 25: General Sherman är störst av dem alla. (Eventuellt.)

Vi vaknade och gjorde en helt vanlig smoothie-frukost (som vi brukar äta hemma) i lägenheten i Bakersfield, facetimeade med våra föräldrar lite, och sedan satte vi oss i bilen och körde mot Giant Forest – en nationalpark med mycket stora Sequoiaträd. Vi lärde oss också att världens absolut största levande tingest finns i parken – det störa Sequoiaträdet av dem alla. Det är (enligt materialet vi fick av Rangerpersonalen när vi körde in i parken), den största nu levande saken som finns på jorden. Stor nog att rymma tio blåvalar. Det trädet heter General Sherman, döpt av någon på 1870-talet, vars general var så bra i inbördeskriget.

Parken varnade för att lämna mat i bilen, för alla björnar bryter sig in i bilen om de ser att det ligger mat framme eller känner doften av mat, så man skulle vara försiktig. Det visade sig senare när vi pratade med en lokalbo att björnarna inte gillar klimatet på den här höjden (7000 feet), där det ligger snö, utan de har klättrat ner för berget och är på lägre höjd utan snö, men man ska ändå vara försiktig.

Parken hade sjukt många, sjukt stora träd. Riktigt, jättejättemegastora träd. Vilket är väldigt imponerande. Vad som inte var fullt lika imponerande var just General Sherman. Det fanns skyltar och en asfalterad stig som ledde framåt mot just General Sherman – men liksom, när vi gick på stigen så var de fler än vi som undrade – vänta lite, är det där General Sherman, eller det där? Eller – var är trädet någonstans egentligen?! Tillslut kom vi fram, och naturligtvis satt det skyltar som sa att det var just det trädet som var det största av allt.

Men, när man läser på lite på Wikipedia, så står det så här:

By volume, it is the largest known living single stem tree on Earth.[1] The General Sherman Tree is neither the tallest known living tree on Earth, nor is it the widest (both the largest cypress and largest baobab have a greater diameter), nor is it the oldest known living tree on Earth (that distinction belongs to a Great Basin bristlecone pine).[3] With a height of 83.8 meters (275 ft), a diameter of 7.7 m (25 ft), an estimated bole volume of 1,487 m3 (52,513 cu ft), and an estimated age of 2,300–2,700 years,[4][5][6] it is nevertheless among the tallest, widest and longest-lived of all trees on the planet.

Så, det är ett stort träd, men inte det största vad gäller höjd. Eller diameter. Eller ålder. Men, det är ett enormt jättestort träd. Precis som många andra träd vi såg i parken. Småfnissandes gick vi därifrån och kände att det blivit ett antiklimax, och i bilen började vi skämta om General Sherman, större och starkare än alla andra. Och smartare. Och snyggare. Och smidigare.

Störst av dem största, General Sherman

Störst av dem största, General Sherman

Vi sov över i parken i ett parkhotell som serverade en väldigt god middag. Emma började med en förrätt beståendes av tritip-kött, massor av pommes och smält ost och jalapeños (en stor portion, även om man sett det som huvudrätt, och kanske delat på med ett par goda vänner!), David fick å andra sidan en kall pytteliten grönsakstallrik utan avokado för den var slut, sedan åt vi båda regnbågsforell med rostad potatis och var sitt glas vitt till. Underbart! Efter middagen satte vi oss i baren och drack rom respektive bourbon. Där pratade vi lite med Randy, en lokalbefolkning som var där för en Bud Light. David frågade honom massor om valet och om hur han trodde det skulle gå, och han hoppades (på en ställd fråga) att Obama Care skulle plockas bort. Vilket han trodde skulle ske, om det blev en republikansk president, oavsett vilken av kandidaterna, för den straffade folk som inte ville ha sjukvårdsförsäkring. Han själv till exempel tjänade för lite förra året för Obama Care, och då skulle ändå hans skattepengar gå till att betala andras sjukvårdsförsäkring. Vem som skulle bli nästa president visste han inte, men han hoppades på en republikan när vi frågade.

Det verkar inte som att det jättevanligt att han stötte på björnar (trots alla skyltar!), men han hade några historier om när en björn blivit väldigt närgången, bland annat när han och bartender Jon hade satt upp en all-you-can-eat-BBQ utomhus och det kommit en björn, men det var nog ett antal år sedan.

Efter vi suttit i baren var det dags att gå till vår lodge, men på vägen stannade vi för att njuta av stjärnorna, det var fantastiskt stjärnklar! Sedan gick vi in och bloggade lite, innan vi somnade. Trodde vi. Men, Kilian hade sin värsta natt på länge, så vi var vakna ganska mycket.

Dag 24: Bakersfield

Vi ”vaknade” (well… motell i korsningen av en tågräls och en motorväg) och åt frukost på vårt Best Western. Vad som är bra med Best western är att de brukar ha små kuvert med Oatmeal (alltså havregrynsgröt), som man bara häller kokande vatten på (vilket de också brukar ha). Det är bra frukost, tycker jag (David)! Konstigt dock är att när man beställer oatmeal, som jag till exempel gjorde en morgon i Vegas, så får man den serverad med russin och farinsocker. Och utan mjölk. Det är normalt sätt inte så jag äter min gröt!

Hur som helst så valde vi att inte åka och titta på den enda attraktionen som Barstow erbjöd (en spökstad som är delvis renoverad och har en gunshow varje dag), utan vi lämnade Barstow och körde mot Bakersfield. Varför Bakersfield? Det låg lagom långt bort (vi vill ju undvika att köra för långt på en och samma dag för att inte Kilian ska behöva sitta i bilbarnstolen för mycket), och David såg ut en lägenhet att hyra över natten i Bakersfield, så därför styrde vi ditåt. Nästan framme stannade vi vid en fantastik fruktförsäljning som låg mitt ute bland apelsinträden en bit från motorvägen, och pratade länge med butikschefen, hon ääälskade nämligen Kilian i sin hatt!

Kilian i hatt

Kilian i hatt

Hos apelsinkvinnan köpte vi massor av apelsiner, clementiner, torkad mango, och massa annat smått och gott, och körde sedan vidare till Bakersfield. Där åt vi först lunch (vi hade time:at dagens bilkörning så väl att Kilian sov sin förmiddagssömn precis när vi körde, så han vaknade precis innan apelsinkvinnan – och sedan var det bara en kvart kvar i bilen till downtown), och sedan gick vi och tittade i ett antal jättestora antikvitetsbutiker, som verkligen hade allt mellan himmel och jord!

Sedan åkte vi till lägenheten som var väldigt fin, en liten mysig lägenhet i ett litet inhängnat område med massor av tvåvåningshus med likadana lägenheter. I det området fanns också pool, där de på onsdagkvällar serverade middag, så efter att David och Kilian åkt och handlat på Walmart (och Emma vilat) gick vi och åt gratis middag i kvarteret och pratade med en kille från LA som bodde där just nu för att han gjorde någon form av motsvarande en AT-tjänst fast för poliser i Bakersfield, men som längtade tillbaks till LA på sikt.

Dag 23: Las Vegas – Barstow och hur vi missade öknen

Efter en lugn morgon släpade vi ut väskorna till bilen i garaget och åkte till Neon Museum, neonskyltarnas kyrkogård. Man kan bara se dem genom att gå på guidad tur och kvällsturerna är utsålda ett par veckor i förväg så vi fick en tur i dagsljus. Många av de stora skyltarna är ritade av samma ganska lilla gäng med skyltdesigners och kring alla fanns det intressanta historier förknippade med kända perioder och personer ur Las Vegas historia. Ett besök rekommenderas om ni har vägarna förbi!

Vi åkte till de stora hotellen på södra delen av the Strip, som Luxor (antika Egypten) och — (ett sagoslott). De var inte alls lika flashiga som de på norra delen och kändes lite neddekade. Vi åt god mexikansk lunch och tittade i fotogalleri och en butik som säljer signerade saker, t ex skivomslag och filmafficher. Vi hängde lite diskret och tittade på en kille som spelade på roulette nere i kasinot men blev ombedda att gå vidare av vakten – folk under 21 får inte uppehålla sig i kasinot ens om de sover i sin paraplyvagn.

Eftersom vi inte planerar så noga åkte vi mot orten Pahrump där vi tänkte bo för att åka vidare till Death Valley imorgon. Väl framme i Pahrump visade det sig svårt att hitta ett hotellrum. Omöjligt, tillochmed. Med lånat internet kunde vi konstatera att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt inom två timmars resväg från Death Valley national park. Eftersom det är ett par timmars körtid genom öknen, förutom alla stopp man vill göra, och ett par timmar till innan man kommer fram till civilisationen på andra sidan fick vi helt enkelt bestämma oss för att skippa vårt ökenäventyr och åka vidare genom natten till Barstow, två timmar från Pahrump och tillbaka i Kalifornien. På hwy 15 åkte vi förbi avtagsvägen till byn Zzyxz. Det är så civiliserad den vägen är.

I Barstow, där ingen vill stanna men en del måste, tog vi in på ett Best Western i skärningen mellan motorvägen och järnvägen och fick därmed det mest högljudda av två världar.

Dag 21: Från lilla Kingsman till Stora Las Vegas

Vi vaknade på vårt Best Western (där vi sedermera blivit guldmedlemmar för att vi bor så ofta hos dem), och åt frukost på plats. För ovanlighetens skull var det så många som åt samtidigt med oss att vi fick dela bord med en ensam kvinna som Kilian snackade lite med. Sedan checkade vi ut, och åkte till Hoover dam – den enormt stora dammen som ligger precis mellan Arizona och Nevada (faktum är att de har två torn på dammen, en med en klocka som visar tiden i Nevada och en som visar en timme tidigare för tiden i Arizona). Dammen var stor, men inte så speciellt intressant. Det som var ännu mindre intressant än själva dammen var den pretzel jag köpte till vårt (blaskiga) kaffe. Hur som helst, dammen såg ut som den gör på filmer och så.

Sedan åkte vi till konstiga, konstiga Las Vegas. Eller så här – egentligen är det nog mest ”the strip” som är konstig. The strip är också bara ett par kilometer lång, och fylld av de mest spektakulära hotell vi någonsin sett. Men, innan dess – det tog ett bra tag att bara köra genom stan förbi alla förorter innan vi tillslut nådde parkeringshuset som tillhör The Venetian – vårt hotell för de kommande två nätterna. Eftersom vi gått upp tidigt, och Kingsman inte ligger så långt från Vegas, så var vi där strax innan lunch – och vi började då med att käka lunch i en food court. Sedan gick vi vilse i The Venetian gång på gång, tydligt är det att de inte vill att man någonsin ska lämna hotellet, allt som man vill ha finns där – från billig mat till dyr, från fina kläder till ännu finare. Klockor, smycken, mobiltelefoner – och naturligtvis spelautomater. över 1100 enarmade banditer har det hotellet. Plus massor av pokerbord och all annan typ av spel man kan tänka sig.

Sedan gick vi runt och tittade på en miniatyr av Venedig inne i hotellet, komplett med gondoler som paddlas fram genom ett stort vattensystem. Kilian vinkade glatt till sångerskorna som stod på Markusplatsen och sjöng vackert på italienska. En av dem vinkade tillbaks.

Vi gick förbi ett galleri med otroligt fina tavlor – stora fotografier med ovanligt starka färger.
Därefter checkade vi in ,och tog vår packning upp till rummet som var väldigt fint, med ett skrivbord, en sittdel, en tv-hörna, en skön säng, ett stort badrum med badkar och dusch. Utsikten var över The Strip.
Framåt kvällen gick vi ut och gick på The strip, och tittade på alla människor, gick in på diverse lyxiga kasinon och beundrade Eiffeltornet, Paris, Ceasars palace och mycket mer. Vi åt en fantastisk middag på en restaurang (D åt pasta, E åt fisk). Kilian träffade Mimmi Pigg och Hello Kitty.

Dag 20: Grand Canyon – Kingman via Route 66 och konstiga Oatman

Vi handlade lite i hotellshopen, där en av kassörskorna gissade på ”old English” när hon och hennes kollega funderade över vilket språk vi pratade med varandra. För att vi har åkt i en tidsmaskin? Vägarna här är ofta väldigt raka så först åkte vi rakt söderut och sedan rakt västerut och sedan svängde vi av vid Seligman för att åka en bit på gamla route 66 – den längsta intakta biten som finns kvar går mellan Seligman och Kingman. Det är de boende i Seligman som har varit mest drivande bakom återupprättandet av route 66 – ”the mother road” – som turistdestination och förmodligen har de varit med allihop för det är en bra liten håla. Man kan få precis allt man kan tänka sig med route 66-loggan på, och precis allt säljer sa butikskvinnan när vi frågade vad som var mest populärt. Vi köpte en body till K med den ikoniska vägskylten på och kaffe till oss själva.

Så åkte vi på den ganska öde vägen och såg jättelånga containertåg och ett jättelångt tåg som transporterade militärfordon som jeepar och bandvagnar, och massor av fält och några små samhällen. Så småningom kom vi till Hackberry, där en man har en liten route 66-affär i en föredetta bensinstation. Vi handlade glass och lite fler souvenirer innan vi fortsatte vår väg, lite in och ut ur Hualapai-indianernas marker.

Sen bestämde vi oss för att åka till Oatman.

Annars hade vi kommit fram till den förmodligen ganska trista staden Kingman alldeles för tidigt och vi vill inte komma till Las Vegas förrän imorgon när det är söndag, för hotellrummen är betydligt mycket dyrare på helgerna där.

Så, vi åkte till Oatman.

Först åkte vi ut ur Kingman, och hamnade på Crazy Freddys Truckstop för ett blöjbyte. På Crazy Freddys visade det sig finnas långtradarbränsle och sånt, och en Cabaret! En cabaret med GIRLS GIRLS GIRLS och massage. Vi valde att byta ute på parkeringen och svängde ut på vägen igen. Gamla route 66 fortsatte på andra sidan Kingman, nu som ganska liten väg. Med många skyltar som varnade för flooding åkte vi genom ett landskap där man nog ganska enkelt kan gömma…något som behöver gömmas. Den platta vägen tog slut och vägen blev ännu mindre och jätteslingrig och gick genom övergivna spöksamhällen och det dök upp varningsskyltar för lösdrivande åsnor. Så kom vi plötsligt fram till Oatman, efter att ha åkt förbi en aktiv guldgruva med många Keep Out-skyltar. Oatman är liksom en liten kitschig västernby, som verkar rikta in sig på turister som gärna köper ”Terrorist hunting permit”-klistermärken till sin pickup och hundra olika varianter av skylten ”We don’t call 911” med meningen att de skjuter först och frågar sedan (de har iochförsig ganska mycket wasteland att gömma dem de eventuellt skjuter i). De har också, lätt bisarrt, Cary Grant och Ava Gardners smekmånadshotellrum bevarat i sin saloon/krafsaffär, och en liten gunfight på storgatan varje dag klockan halv två. Vi såg oss omkring i en del av affärerna och åt hamburgare på saloonen som hade en live country-gitarrist. Saloonen, liksom ett par andra ställen vi har varit på, hade dollarsedlar över alla väggar och tak. Vi frågade servitrisen varför, och hon berättade att förr i tiden när gruvarbetarna kom ned från gruvan spikade de upp sin saloonbudget på väggen och skrev namn på den, så att de visste att de hade kredit på saloonen även om de skulle bli av med resten av sina pengar.

Efter den slingriga vägen och den långa platta ödevägen med sandavtagsvägar och trailer homes, kom vi tillbaka till Kingman där ett alldeles vanligt Best Western-hotell väntade på oss med tvättstuga och orangebrun inredning. Imorgon åker vi till Vegas!

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.

Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!

Dag 17 – Rotarymöte, indiansmycken och Victorias hemligheter. Samt gratis popcorn!

Dag 17 (2:ra mars) började med att vi checkade ut efter frukosten, med en ovanligt sur bäbis som sällskap. Vi visste det inte då, men det har visat sig att Kilian håller på att få sin sjätte tand (incisiv 22, som tandläkare skulle säga, alltså en framtand i överkäken) – och den var en ovanligt jobbig tand att få. Hur som helst gick vi runt och shoppade lite i Sedona innan vi tog bilen över till väst-Sedona och gick på ett Rotarymöte. Genom Rotary-appen kan man hitta Rotarymöten och få kontaktuppgifterna till ordförande, så David hade mailat i förväg och frågat om man fick dyka upp, vilket man mer än gärna fick. Väl där visade det sig att Red Rock Rotary club of Sedona påminde rätt mycket om Brommaplans Rotaryklubb (vad gäller storlek, snittålder, typ av engagemang som de hade, och även gästföreläsaren som var på plats den här dagen hade lika gärna kunnat stå på Scandic Brommaplan!).

Sedona Red Rocks Rotary club

Sedona Red Rocks Rotary club

Hello, my name is...

Hello, my name is…

Efter mötet styrde vi bilen mot Flagstaff, men högst upp på berget som ligger mellan Sedona och Flagstaff fanns inte bara en vista-point utan även en market-place med indiansmycken av indianer, i deras indianreservat, med indianer som sålde smyckena. Vi köpte en liten stenbjörn.

David, Kilian och en snäll indian

David, Kilian och en smyckessäljande indian

Sedan körde vi till Flagstaff, och checkade in i vårt enormt stora rum (eller ja, suite, eftersom det var två stora rum), ett vardagsrum och ett sovrum. Toaletten hade telefon, kanske för om man gått vilse? Sedan tog vi bilen till ett shoppingcentrum där Emma handlade på Victorias Secret och David handlade på Sears.

Flagstaff

Flagstaff

Väl tillbaks på hotellet njöt vi av att det faktiskt satt lite folk i matsalen där det bjöds på gratismat och gratis drinkar (för att hotellet byggdes om och därför var lite stökigt) – med det allra viktigaste som det bjöds på var popcorn! Ett busslass lilahåriga pensionärer spelade kort i matsalen till långt efter att vi gått därifrån med en ganska grinig Kilian. Vi passade också på att tvätta på hotellet.