Dag 24: Bakersfield

Vi ”vaknade” (well… motell i korsningen av en tågräls och en motorväg) och åt frukost på vårt Best Western. Vad som är bra med Best western är att de brukar ha små kuvert med Oatmeal (alltså havregrynsgröt), som man bara häller kokande vatten på (vilket de också brukar ha). Det är bra frukost, tycker jag (David)! Konstigt dock är att när man beställer oatmeal, som jag till exempel gjorde en morgon i Vegas, så får man den serverad med russin och farinsocker. Och utan mjölk. Det är normalt sätt inte så jag äter min gröt!

Hur som helst så valde vi att inte åka och titta på den enda attraktionen som Barstow erbjöd (en spökstad som är delvis renoverad och har en gunshow varje dag), utan vi lämnade Barstow och körde mot Bakersfield. Varför Bakersfield? Det låg lagom långt bort (vi vill ju undvika att köra för långt på en och samma dag för att inte Kilian ska behöva sitta i bilbarnstolen för mycket), och David såg ut en lägenhet att hyra över natten i Bakersfield, så därför styrde vi ditåt. Nästan framme stannade vi vid en fantastik fruktförsäljning som låg mitt ute bland apelsinträden en bit från motorvägen, och pratade länge med butikschefen, hon ääälskade nämligen Kilian i sin hatt!

Kilian i hatt

Kilian i hatt

Hos apelsinkvinnan köpte vi massor av apelsiner, clementiner, torkad mango, och massa annat smått och gott, och körde sedan vidare till Bakersfield. Där åt vi först lunch (vi hade time:at dagens bilkörning så väl att Kilian sov sin förmiddagssömn precis när vi körde, så han vaknade precis innan apelsinkvinnan – och sedan var det bara en kvart kvar i bilen till downtown), och sedan gick vi och tittade i ett antal jättestora antikvitetsbutiker, som verkligen hade allt mellan himmel och jord!

Sedan åkte vi till lägenheten som var väldigt fin, en liten mysig lägenhet i ett litet inhängnat område med massor av tvåvåningshus med likadana lägenheter. I det området fanns också pool, där de på onsdagkvällar serverade middag, så efter att David och Kilian åkt och handlat på Walmart (och Emma vilat) gick vi och åt gratis middag i kvarteret och pratade med en kille från LA som bodde där just nu för att han gjorde någon form av motsvarande en AT-tjänst fast för poliser i Bakersfield, men som längtade tillbaks till LA på sikt.

Dag 21: Från lilla Kingsman till Stora Las Vegas

Vi vaknade på vårt Best Western (där vi sedermera blivit guldmedlemmar för att vi bor så ofta hos dem), och åt frukost på plats. För ovanlighetens skull var det så många som åt samtidigt med oss att vi fick dela bord med en ensam kvinna som Kilian snackade lite med. Sedan checkade vi ut, och åkte till Hoover dam – den enormt stora dammen som ligger precis mellan Arizona och Nevada (faktum är att de har två torn på dammen, en med en klocka som visar tiden i Nevada och en som visar en timme tidigare för tiden i Arizona). Dammen var stor, men inte så speciellt intressant. Det som var ännu mindre intressant än själva dammen var den pretzel jag köpte till vårt (blaskiga) kaffe. Hur som helst, dammen såg ut som den gör på filmer och så.

Sedan åkte vi till konstiga, konstiga Las Vegas. Eller så här – egentligen är det nog mest ”the strip” som är konstig. The strip är också bara ett par kilometer lång, och fylld av de mest spektakulära hotell vi någonsin sett. Men, innan dess – det tog ett bra tag att bara köra genom stan förbi alla förorter innan vi tillslut nådde parkeringshuset som tillhör The Venetian – vårt hotell för de kommande två nätterna. Eftersom vi gått upp tidigt, och Kingsman inte ligger så långt från Vegas, så var vi där strax innan lunch – och vi började då med att käka lunch i en food court. Sedan gick vi vilse i The Venetian gång på gång, tydligt är det att de inte vill att man någonsin ska lämna hotellet, allt som man vill ha finns där – från billig mat till dyr, från fina kläder till ännu finare. Klockor, smycken, mobiltelefoner – och naturligtvis spelautomater. över 1100 enarmade banditer har det hotellet. Plus massor av pokerbord och all annan typ av spel man kan tänka sig.

Sedan gick vi runt och tittade på en miniatyr av Venedig inne i hotellet, komplett med gondoler som paddlas fram genom ett stort vattensystem. Kilian vinkade glatt till sångerskorna som stod på Markusplatsen och sjöng vackert på italienska. En av dem vinkade tillbaks.

Vi gick förbi ett galleri med otroligt fina tavlor – stora fotografier med ovanligt starka färger.
Därefter checkade vi in ,och tog vår packning upp till rummet som var väldigt fint, med ett skrivbord, en sittdel, en tv-hörna, en skön säng, ett stort badrum med badkar och dusch. Utsikten var över The Strip.
Framåt kvällen gick vi ut och gick på The strip, och tittade på alla människor, gick in på diverse lyxiga kasinon och beundrade Eiffeltornet, Paris, Ceasars palace och mycket mer. Vi åt en fantastisk middag på en restaurang (D åt pasta, E åt fisk). Kilian träffade Mimmi Pigg och Hello Kitty.

Dag 20: Grand Canyon – Kingman via Route 66 och konstiga Oatman

Vi handlade lite i hotellshopen, där en av kassörskorna gissade på ”old English” när hon och hennes kollega funderade över vilket språk vi pratade med varandra. För att vi har åkt i en tidsmaskin? Vägarna här är ofta väldigt raka så först åkte vi rakt söderut och sedan rakt västerut och sedan svängde vi av vid Seligman för att åka en bit på gamla route 66 – den längsta intakta biten som finns kvar går mellan Seligman och Kingman. Det är de boende i Seligman som har varit mest drivande bakom återupprättandet av route 66 – ”the mother road” – som turistdestination och förmodligen har de varit med allihop för det är en bra liten håla. Man kan få precis allt man kan tänka sig med route 66-loggan på, och precis allt säljer sa butikskvinnan när vi frågade vad som var mest populärt. Vi köpte en body till K med den ikoniska vägskylten på och kaffe till oss själva.

Så åkte vi på den ganska öde vägen och såg jättelånga containertåg och ett jättelångt tåg som transporterade militärfordon som jeepar och bandvagnar, och massor av fält och några små samhällen. Så småningom kom vi till Hackberry, där en man har en liten route 66-affär i en föredetta bensinstation. Vi handlade glass och lite fler souvenirer innan vi fortsatte vår väg, lite in och ut ur Hualapai-indianernas marker.

Sen bestämde vi oss för att åka till Oatman.

Annars hade vi kommit fram till den förmodligen ganska trista staden Kingman alldeles för tidigt och vi vill inte komma till Las Vegas förrän imorgon när det är söndag, för hotellrummen är betydligt mycket dyrare på helgerna där.

Så, vi åkte till Oatman.

Först åkte vi ut ur Kingman, och hamnade på Crazy Freddys Truckstop för ett blöjbyte. På Crazy Freddys visade det sig finnas långtradarbränsle och sånt, och en Cabaret! En cabaret med GIRLS GIRLS GIRLS och massage. Vi valde att byta ute på parkeringen och svängde ut på vägen igen. Gamla route 66 fortsatte på andra sidan Kingman, nu som ganska liten väg. Med många skyltar som varnade för flooding åkte vi genom ett landskap där man nog ganska enkelt kan gömma…något som behöver gömmas. Den platta vägen tog slut och vägen blev ännu mindre och jätteslingrig och gick genom övergivna spöksamhällen och det dök upp varningsskyltar för lösdrivande åsnor. Så kom vi plötsligt fram till Oatman, efter att ha åkt förbi en aktiv guldgruva med många Keep Out-skyltar. Oatman är liksom en liten kitschig västernby, som verkar rikta in sig på turister som gärna köper ”Terrorist hunting permit”-klistermärken till sin pickup och hundra olika varianter av skylten ”We don’t call 911” med meningen att de skjuter först och frågar sedan (de har iochförsig ganska mycket wasteland att gömma dem de eventuellt skjuter i). De har också, lätt bisarrt, Cary Grant och Ava Gardners smekmånadshotellrum bevarat i sin saloon/krafsaffär, och en liten gunfight på storgatan varje dag klockan halv två. Vi såg oss omkring i en del av affärerna och åt hamburgare på saloonen som hade en live country-gitarrist. Saloonen, liksom ett par andra ställen vi har varit på, hade dollarsedlar över alla väggar och tak. Vi frågade servitrisen varför, och hon berättade att förr i tiden när gruvarbetarna kom ned från gruvan spikade de upp sin saloonbudget på väggen och skrev namn på den, så att de visste att de hade kredit på saloonen även om de skulle bli av med resten av sina pengar.

Efter den slingriga vägen och den långa platta ödevägen med sandavtagsvägar och trailer homes, kom vi tillbaka till Kingman där ett alldeles vanligt Best Western-hotell väntade på oss med tvättstuga och orangebrun inredning. Imorgon åker vi till Vegas!

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.

Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!

Dag 17 – Rotarymöte, indiansmycken och Victorias hemligheter. Samt gratis popcorn!

Dag 17 (2:ra mars) började med att vi checkade ut efter frukosten, med en ovanligt sur bäbis som sällskap. Vi visste det inte då, men det har visat sig att Kilian håller på att få sin sjätte tand (incisiv 22, som tandläkare skulle säga, alltså en framtand i överkäken) – och den var en ovanligt jobbig tand att få. Hur som helst gick vi runt och shoppade lite i Sedona innan vi tog bilen över till väst-Sedona och gick på ett Rotarymöte. Genom Rotary-appen kan man hitta Rotarymöten och få kontaktuppgifterna till ordförande, så David hade mailat i förväg och frågat om man fick dyka upp, vilket man mer än gärna fick. Väl där visade det sig att Red Rock Rotary club of Sedona påminde rätt mycket om Brommaplans Rotaryklubb (vad gäller storlek, snittålder, typ av engagemang som de hade, och även gästföreläsaren som var på plats den här dagen hade lika gärna kunnat stå på Scandic Brommaplan!).

Sedona Red Rocks Rotary club

Sedona Red Rocks Rotary club

Hello, my name is...

Hello, my name is…

Efter mötet styrde vi bilen mot Flagstaff, men högst upp på berget som ligger mellan Sedona och Flagstaff fanns inte bara en vista-point utan även en market-place med indiansmycken av indianer, i deras indianreservat, med indianer som sålde smyckena. Vi köpte en liten stenbjörn.

David, Kilian och en snäll indian

David, Kilian och en smyckessäljande indian

Sedan körde vi till Flagstaff, och checkade in i vårt enormt stora rum (eller ja, suite, eftersom det var två stora rum), ett vardagsrum och ett sovrum. Toaletten hade telefon, kanske för om man gått vilse? Sedan tog vi bilen till ett shoppingcentrum där Emma handlade på Victorias Secret och David handlade på Sears.

Flagstaff

Flagstaff

Väl tillbaks på hotellet njöt vi av att det faktiskt satt lite folk i matsalen där det bjöds på gratismat och gratis drinkar (för att hotellet byggdes om och därför var lite stökigt) – med det allra viktigaste som det bjöds på var popcorn! Ett busslass lilahåriga pensionärer spelade kort i matsalen till långt efter att vi gått därifrån med en ganska grinig Kilian. Vi passade också på att tvätta på hotellet.

 

Dag 16: Sedona – Little Horse trail

Efter frukost svängde vi förbi turistinformationen och köpte ett day park pass som behövs för att få parkera vid de populäraste vandringslederna. Vi valde Little Horse Trail till Chicken point och tillbaka, ca 6 km som klassas som ”easy/moderate” beroende på vilken beskrivning man läste. Om leden hade varit i Norge hade den nog faktiskt klassats som 0 i svårhetsgrad, men nu är vi i Sedona och då är den ”moderate” om den innehåller en uppförsbacke. Den var väldigt fint iordninggjord och utmärkt, och lite senare på dagen när vi gick ned igen kom det gott om MTB-cyklister längs den också.

Det var fantastiska vyer över de röda klipporna, både de närmaste och de olika jätte formationerna som har fått namn som Bell Rock och Cathedral Rock. Stenen och sanden är verkligen röd, våra skor var helt rosa när vi kom hem! Uppe på Chicken Point tog vi picnicpaus och pratade med några amerikaner, ett par från Michigan, ett par som flyttat från Michigan till precis bredvid Waukesha där David är född, och kvinnan i paret från Michigans far- eller morfar kom ifrån Gotland! En komplett cirkel av interconnectedness, på en röd, platt klippa i Sedona!

Paret från Michigan hade kommit till Sedona om vintrarna i sex år för att vandra bland klipporna, och hade på den tiden ”bara” sett två skallerormar(!!!) men de hade pratat med folk som utöver det träffat på svartbjörn, orm, puma och nån stor rovfågel. Vi såg skymten av en vackert turkos Blue Jay och några små ödlor, alldeles lagom med vilda djur.


K gillar att åka i sin bärstol och somnar gärna efter ett tag, det vaggar nog skönt däruppe. Det ser jätteobekvämt ut när han sover sittandes men han gnäller inte när han vaknar så jag antar att han kanske är tillräckligt mjuk för att det ska funka… På vägen tillbaka tog vi en avstickare för att titta på Church of the Holy Cross, en klippkyrka, men gick inte hela vägen fram.

Fam. Stavegård

Fam. Stavegård

Eftersom vår på morgonen så snuvige son plötsligt var både osnuvig och pigg och inte alls ville sova middag åkte vi till Tlaqueplaque, en slags liten mexikansk by i byn med gallerier. Där hittade vi en restaurang som var så mysig att vi stannade större delen av eftermiddagen. Vid bordet bredvid satt åtta månader gamle Wyatt med sin mamma o mormor och han och K satt nöjt och tittade på varandra större delen av vår sena lunch. Sen var det dags att åka upp till flygplatsens utsiktspunkt och titta på solnedgången tillsammans med många andra turister och sen åka tillbaka till hotellet och vila.

Dag 14, 28:e feb – vägen till Sedona

Vi fick lyckligtvis sovmorgon den här morgonen, för Kilian vaknade först tjugo i åtta. Vi hade sagt till paret vi bodde hos att vi ville få frukost kring klockan åtta, och vi fick världens godaste frukost! Hemmagjorda biscottis, en märklig (vad vi gissar är vegansk) omelett med quornbitar, hemmagjord yoghurt och hemmagjord müsli, med kaffe och juice. Vi satt rätt länge och pratade med dem, och vi fick hälsa på deras hundar (som de annars höll på balkongen för att de inte skulle bli för närgångna Kilian). En av hundarna var hälften varg, och 2 år gammal och jättehärlig! De två andra hundarna var mycket äldre, och nöjde sig med att bli hälsade på innan de drog sig tillbaks igen. Vi lärde oss att hon var hälften norska, men att hon inte visste något om sin bakgrund. Han var hälften irländare och det visste det mycket mer om.

En sidonot är att det är väldigt många amerikaner som glatt berättar för oss att de är svenskar, men att de allra flesta inte har någon som helst koll på sin historia. Någon visste lite mer, som att hennes släkt kom från Gotland, men annars är det oftast ingenting de har koll på.

Paret vi bodde hos blev nog mycket berörda av Kilian och de frågade mycket om honom och reagerade starkt när han skrattade och hade kul!

Efter frukosten packade vi ihop oss igen, sa hejdå, och åkte upp till downtown Jerome och gick en sväng.

Jerome

Jerome är en lustig liten stad, en gammal gruvstad som övergavs på 50 talet, då befolkningen drastiskt sjönk ner till under 50. Sedan kom flower-power-tidsåldern, och folk började flytta dit igen. Idag bor där 444 personer. Staden är i stort sätt byggt vertikalt, för att den ligger på det kraftigt sluttande bergskant.

Spöken i Jerome

Det finns inte bara psychics, gott om olika healers och magiska stenar i Jerome, utan också en ganska mörk historia av bränder och gruvolyckor. Därför är stadens affärer fyllda av små plastvålnader, skelett och liknande. De är alla väldigt fina. Det verkar vara lite av en fristad för hippiesar och sökande människor som hittar det som de söker i bergen eller i naturen. Vår värd Michael hade sitt prästvigningsdiplom på väggen – utställt av ”the church of the latter-day dude”. Just sayin’

 

 

Sedan körde vi till Sedona med fantastiska vyer längs vägen. Enorma röda berg som verkligen såg ut som hämtade från Lucky Luke. Väl framme åt vi lunch och hade då bordet bredvid ett gravidt par som frågade mycket om Kilian och kärade ner sig i honom. De var fortfarande ganska tidiga i sin graviditet och det är möjligt att vi var det perfekta paret att prata med, eftersom vi aldrig kommer mötas igen.

Sedan gick vi en sväng och tittade i affärer innan vi gick resp åkte till hotellet och checkade in. Sedan tog vi det lugnt på rummet innan vi gick ut och handlade vin, öl och popcorn. Vi satte oss på balkongen och njöt av den otroliga utsikten över de röda bergen, medan vi stillsamt drack ett glas vin.

Dag 13: Wickenburg – Jerome – Cowboys och spöken

Efter den osedvanligt tråkiga frukosten som bland annat erbjöd ”cherry and cheese danish” (jag var lite sugen på att testa, men lät bli…) åkte vi in till Wickenburg centrum och gick runt halva kvarteret, andra halvan ville vi spara till efter lunch! Wickenburg är, trots att de bara har 6000 innevånare, ”the Team Roping Capital of the USA” (och, kan man gissa, kanske hela världen). Inte mindre än sex roping-arenor har de inom stadens gränser.

Vad är roping? undrar kanske den som inte har varit i Wickenburg. Det är att fånga kossor med lasso från hästryggen. Cowboystuff, alltså. Team roping är när man är två cowboys och den ena fångar kossans huvud och den andra fångar bakbenen. I detta kan man tävla, och denna lördagsmorgon var det kval till Wickenburgs National Team Roping Team! Vi letade oss ned till Rancho Rio och sniglade oss förbi de hundratals hästtrailersarna tills vi hittade en annan vanlig bil och parkerade bakom den. Sen satte vi oss på den pyttelilla läktaren och tittade på round 2 av tävlingen. Nästan alla andra åskådare kom på häst så det var bara vi och fyra till på bänkarna. En del team var snabba, andra var långsamma och vi lyckades aldrig förstå poäng- och handikappsystemet men det var kul att se massor och massor av cowboys och cowgirls som red omkring! De små tjurarna som fångades visste precis hur de skulle göra och travade snällt bort till sin fålla när de blivit fångade och frisläppta igen.


I staden besökte vi den lokala cowboy-hattmakaren som bl a berättade att de olika cowboyhattarna förr hade namn efter var de var gjorda och vilket yrke den som bar dem hade, medan stilarna idag döps efter filmer där hjälten har burit en viss modell. Emma försökte köpa cowboyboots men de snyggaste fanns bara i för liten storlek. Vi pratade också lite med en kvinna som karvade i läder och gjorde en del av de jättevackra sadlarna och chapsen (och dess kort-kusin ”chinks”) som roping-deltagarna hade. Både hattmannen, läderkvinnan och bootskvinnan verkade tycka att ropinggänget var lite knäppa och fanatiska, så kanske det kan gå när en viss sport dominerar en liten ort så väldigt.


Nästa destination var den lilla spökstade Jerome, och nu åker vi nästan rakt norrut på Hwy 89. På vägen stannade vi till i bergsstaden Prescott och fikade på en gammal saloon, där vår servitris berättade att en av hennes kollegor har en liten son som heter Kilian! Efter Prescott blev vägen helt orimligt krokig över nästa bergskedja och helt plötsligt dök det upp hus och så var vi framme i Jerome som liksom klamrar sig fast på bergsväggen och hittade efter lite snurrande fram till huset där vi hyrt ett rum genom Air BnB. Där bodde staden administratör, Town clerk, Candace och hennes man Michael som var supertrevliga och ganska mycket hippies. På frågan vad som skilde sig med den av deras tre hundar som är hälften varg och de andra vovvarna svarade Michael – ”it is harder to control, it’s more of a free spirit”.

Sedan slingrade vi till byn igen och gick runt en stund och tittade på alla fem restauranger, innan vi bestämde oss för den färgglada mexikanska, som serverade mycket god mat. David åt tacos – som där kom som mjukt stekta skal (som pannkakor), och som var rätt eldigt kryddade. Emma fick minst tre portioner fajitas.

Dag 12: Palm Desert – Wickenburg. Öken öken öken.

Dagen började med ett av hotellvärldens värsta övertramp – någon stal Ds rostbröd ur brödrosten precis när den hade blivit perfekt. Så gör man faktiskt inte!

Vi packade ihop oss och åkte via en bensinstation mot Joshua Tree National Park, ett naturreservat som mest består av sten. Vid Cottonwood visitor centre fick vi kartor och information och valde den närmaste leden för att inte skaffa oss mer körtid än nödvändigt.


Från Cottonwood Oasis traskade vi ut i den snåriga och backiga stenöknen men märkliga klippformationer och några ödlor. Leden var väldigt väl utmärkt och fint iordninggjord med trappsteg uthuggna i klipporna så att vi kunde komma fram. Vid en gammal gruvruin stannade vi till och åt våra medhavda mackor och medhavd vällingflaska och sedan traskade vi mot bilen igen – att gå i sand går oerhört långsamt! Såhär års blommar det lite i öknen, vi såg tre-fyra olika sorters blommor på vår väg.


Eftersom det just inte finns någonting annat är Joshua Tree Park och lastbilar mellan där vi var och trettio mil österut satte vi gpsen på den lilla staden Wickenburg och började köra. En riktig bildag blev det med resans första McD-middag i Blythe där K blev kompis med en lokal fängelsevakt och hans lilla dotter. Återigen mörkerkörning med en ganska sur bäbis de sista 90 minutrarna, de närmaste dagarna hoppas vi att det blir kortare bilresor!

På Los Viajeros Inn tog det oss ett tag att lista ut hur dusch och lampknappar fungerade, saker kan vara bra konstiga i utlandet!