Dag 26: Wuksachi lodge – Groveland

Vi gav oss av ganska tidigt för att vara vi eftersom det ska komma en snöstorm med 9 tum snö och vi dels inte har några snökedjor (vilket vi måste ha i bilen enligt lagen eftersom vi är i en ”chain control area”) och dels inte känner för att köra flera mil i branta hårnålskurvor i snö helt oavsett kedjorna. Wuksachi Lodge ligger på 2140 meters höjd, högre än Kebnekajse alltså, och det kändes när man t ex bar Kilian i uppförsbackar eller försökte gå fort, oj vad man blev andfådd!

Nere på normalare höjder kom ovädret som regn istället och det var rätt mycket regn. Vi ska upp till Groveland på väg in i Yosemite och det är en ganska lång bit, men vårt första mål för dagen var Kingsburg. Kingsburg är en liten stad som är – svensk! Med färgglada dalahästar och blågula flaggor som det står Välkommen på och överpeppig dragspelsmusik i högtalare på storgatan. I maj har de Swedish Festival och väljer sin skönhetsdrottning the Swedish Queen från sin lokala High School. Vi gick main street fram och tillbaka i regnet och tittade på kurbitsar och landskapsvapen på husväggarna och åt lunch på ett litet kafé. Vi kunde ha ätit på restaurang ”Dala Horse” men det var för långt bort i regnet, och vi missade presentbutiken ”Svensk Butik” också.


Vi fortsatte till Starbucks i Fresno där det fanns internet och vi kunde boka in oss på ett hotell i Groveland. Groveland ligger på en av de norra vägarna in i Yosemite men också en av de större där det är mindre risk för att de stänger den pga snö. Det var en bra bit slingriga vägar att köra och Kilian blev nog lite åksjuk och kräktes, men till slut kom vi fram till den lilla vilda västern-staden i mörkret.

På det lilla hotellet var det rätt fullt så vi fick bo i en märklig liten friggebod bakom hotellet istället men restaurangen som låg i foajén hade god mat och vi fick plats i sängen alla tre så dagen slutade bra. Imorgon Yosemite!

Dag 25: General Sherman är störst av dem alla. (Eventuellt.)

Vi vaknade och gjorde en helt vanlig smoothie-frukost (som vi brukar äta hemma) i lägenheten i Bakersfield, facetimeade med våra föräldrar lite, och sedan satte vi oss i bilen och körde mot Giant Forest – en nationalpark med mycket stora Sequoiaträd. Vi lärde oss också att världens absolut största levande tingest finns i parken – det störa Sequoiaträdet av dem alla. Det är (enligt materialet vi fick av Rangerpersonalen när vi körde in i parken), den största nu levande saken som finns på jorden. Stor nog att rymma tio blåvalar. Det trädet heter General Sherman, döpt av någon på 1870-talet, vars general var så bra i inbördeskriget.

Parken varnade för att lämna mat i bilen, för alla björnar bryter sig in i bilen om de ser att det ligger mat framme eller känner doften av mat, så man skulle vara försiktig. Det visade sig senare när vi pratade med en lokalbo att björnarna inte gillar klimatet på den här höjden (7000 feet), där det ligger snö, utan de har klättrat ner för berget och är på lägre höjd utan snö, men man ska ändå vara försiktig.

Parken hade sjukt många, sjukt stora träd. Riktigt, jättejättemegastora träd. Vilket är väldigt imponerande. Vad som inte var fullt lika imponerande var just General Sherman. Det fanns skyltar och en asfalterad stig som ledde framåt mot just General Sherman – men liksom, när vi gick på stigen så var de fler än vi som undrade – vänta lite, är det där General Sherman, eller det där? Eller – var är trädet någonstans egentligen?! Tillslut kom vi fram, och naturligtvis satt det skyltar som sa att det var just det trädet som var det största av allt.

Men, när man läser på lite på Wikipedia, så står det så här:

By volume, it is the largest known living single stem tree on Earth.[1] The General Sherman Tree is neither the tallest known living tree on Earth, nor is it the widest (both the largest cypress and largest baobab have a greater diameter), nor is it the oldest known living tree on Earth (that distinction belongs to a Great Basin bristlecone pine).[3] With a height of 83.8 meters (275 ft), a diameter of 7.7 m (25 ft), an estimated bole volume of 1,487 m3 (52,513 cu ft), and an estimated age of 2,300–2,700 years,[4][5][6] it is nevertheless among the tallest, widest and longest-lived of all trees on the planet.

Så, det är ett stort träd, men inte det största vad gäller höjd. Eller diameter. Eller ålder. Men, det är ett enormt jättestort träd. Precis som många andra träd vi såg i parken. Småfnissandes gick vi därifrån och kände att det blivit ett antiklimax, och i bilen började vi skämta om General Sherman, större och starkare än alla andra. Och smartare. Och snyggare. Och smidigare.

Störst av dem största, General Sherman

Störst av dem största, General Sherman

Vi sov över i parken i ett parkhotell som serverade en väldigt god middag. Emma började med en förrätt beståendes av tritip-kött, massor av pommes och smält ost och jalapeños (en stor portion, även om man sett det som huvudrätt, och kanske delat på med ett par goda vänner!), David fick å andra sidan en kall pytteliten grönsakstallrik utan avokado för den var slut, sedan åt vi båda regnbågsforell med rostad potatis och var sitt glas vitt till. Underbart! Efter middagen satte vi oss i baren och drack rom respektive bourbon. Där pratade vi lite med Randy, en lokalbefolkning som var där för en Bud Light. David frågade honom massor om valet och om hur han trodde det skulle gå, och han hoppades (på en ställd fråga) att Obama Care skulle plockas bort. Vilket han trodde skulle ske, om det blev en republikansk president, oavsett vilken av kandidaterna, för den straffade folk som inte ville ha sjukvårdsförsäkring. Han själv till exempel tjänade för lite förra året för Obama Care, och då skulle ändå hans skattepengar gå till att betala andras sjukvårdsförsäkring. Vem som skulle bli nästa president visste han inte, men han hoppades på en republikan när vi frågade.

Det verkar inte som att det jättevanligt att han stötte på björnar (trots alla skyltar!), men han hade några historier om när en björn blivit väldigt närgången, bland annat när han och bartender Jon hade satt upp en all-you-can-eat-BBQ utomhus och det kommit en björn, men det var nog ett antal år sedan.

Efter vi suttit i baren var det dags att gå till vår lodge, men på vägen stannade vi för att njuta av stjärnorna, det var fantastiskt stjärnklar! Sedan gick vi in och bloggade lite, innan vi somnade. Trodde vi. Men, Kilian hade sin värsta natt på länge, så vi var vakna ganska mycket.

Dag 24: Bakersfield

Vi ”vaknade” (well… motell i korsningen av en tågräls och en motorväg) och åt frukost på vårt Best Western. Vad som är bra med Best western är att de brukar ha små kuvert med Oatmeal (alltså havregrynsgröt), som man bara häller kokande vatten på (vilket de också brukar ha). Det är bra frukost, tycker jag (David)! Konstigt dock är att när man beställer oatmeal, som jag till exempel gjorde en morgon i Vegas, så får man den serverad med russin och farinsocker. Och utan mjölk. Det är normalt sätt inte så jag äter min gröt!

Hur som helst så valde vi att inte åka och titta på den enda attraktionen som Barstow erbjöd (en spökstad som är delvis renoverad och har en gunshow varje dag), utan vi lämnade Barstow och körde mot Bakersfield. Varför Bakersfield? Det låg lagom långt bort (vi vill ju undvika att köra för långt på en och samma dag för att inte Kilian ska behöva sitta i bilbarnstolen för mycket), och David såg ut en lägenhet att hyra över natten i Bakersfield, så därför styrde vi ditåt. Nästan framme stannade vi vid en fantastik fruktförsäljning som låg mitt ute bland apelsinträden en bit från motorvägen, och pratade länge med butikschefen, hon ääälskade nämligen Kilian i sin hatt!

Kilian i hatt

Kilian i hatt

Hos apelsinkvinnan köpte vi massor av apelsiner, clementiner, torkad mango, och massa annat smått och gott, och körde sedan vidare till Bakersfield. Där åt vi först lunch (vi hade time:at dagens bilkörning så väl att Kilian sov sin förmiddagssömn precis när vi körde, så han vaknade precis innan apelsinkvinnan – och sedan var det bara en kvart kvar i bilen till downtown), och sedan gick vi och tittade i ett antal jättestora antikvitetsbutiker, som verkligen hade allt mellan himmel och jord!

Sedan åkte vi till lägenheten som var väldigt fin, en liten mysig lägenhet i ett litet inhängnat område med massor av tvåvåningshus med likadana lägenheter. I det området fanns också pool, där de på onsdagkvällar serverade middag, så efter att David och Kilian åkt och handlat på Walmart (och Emma vilat) gick vi och åt gratis middag i kvarteret och pratade med en kille från LA som bodde där just nu för att han gjorde någon form av motsvarande en AT-tjänst fast för poliser i Bakersfield, men som längtade tillbaks till LA på sikt.

Dag 23: Las Vegas – Barstow och hur vi missade öknen

Efter en lugn morgon släpade vi ut väskorna till bilen i garaget och åkte till Neon Museum, neonskyltarnas kyrkogård. Man kan bara se dem genom att gå på guidad tur och kvällsturerna är utsålda ett par veckor i förväg så vi fick en tur i dagsljus. Många av de stora skyltarna är ritade av samma ganska lilla gäng med skyltdesigners och kring alla fanns det intressanta historier förknippade med kända perioder och personer ur Las Vegas historia. Ett besök rekommenderas om ni har vägarna förbi!

Vi åkte till de stora hotellen på södra delen av the Strip, som Luxor (antika Egypten) och — (ett sagoslott). De var inte alls lika flashiga som de på norra delen och kändes lite neddekade. Vi åt god mexikansk lunch och tittade i fotogalleri och en butik som säljer signerade saker, t ex skivomslag och filmafficher. Vi hängde lite diskret och tittade på en kille som spelade på roulette nere i kasinot men blev ombedda att gå vidare av vakten – folk under 21 får inte uppehålla sig i kasinot ens om de sover i sin paraplyvagn.

Eftersom vi inte planerar så noga åkte vi mot orten Pahrump där vi tänkte bo för att åka vidare till Death Valley imorgon. Väl framme i Pahrump visade det sig svårt att hitta ett hotellrum. Omöjligt, tillochmed. Med lånat internet kunde vi konstatera att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt inom två timmars resväg från Death Valley national park. Eftersom det är ett par timmars körtid genom öknen, förutom alla stopp man vill göra, och ett par timmar till innan man kommer fram till civilisationen på andra sidan fick vi helt enkelt bestämma oss för att skippa vårt ökenäventyr och åka vidare genom natten till Barstow, två timmar från Pahrump och tillbaka i Kalifornien. På hwy 15 åkte vi förbi avtagsvägen till byn Zzyxz. Det är så civiliserad den vägen är.

I Barstow, där ingen vill stanna men en del måste, tog vi in på ett Best Western i skärningen mellan motorvägen och järnvägen och fick därmed det mest högljudda av två världar.

Dag 12: Palm Desert – Wickenburg. Öken öken öken.

Dagen började med ett av hotellvärldens värsta övertramp – någon stal Ds rostbröd ur brödrosten precis när den hade blivit perfekt. Så gör man faktiskt inte!

Vi packade ihop oss och åkte via en bensinstation mot Joshua Tree National Park, ett naturreservat som mest består av sten. Vid Cottonwood visitor centre fick vi kartor och information och valde den närmaste leden för att inte skaffa oss mer körtid än nödvändigt.


Från Cottonwood Oasis traskade vi ut i den snåriga och backiga stenöknen men märkliga klippformationer och några ödlor. Leden var väldigt väl utmärkt och fint iordninggjord med trappsteg uthuggna i klipporna så att vi kunde komma fram. Vid en gammal gruvruin stannade vi till och åt våra medhavda mackor och medhavd vällingflaska och sedan traskade vi mot bilen igen – att gå i sand går oerhört långsamt! Såhär års blommar det lite i öknen, vi såg tre-fyra olika sorters blommor på vår väg.


Eftersom det just inte finns någonting annat är Joshua Tree Park och lastbilar mellan där vi var och trettio mil österut satte vi gpsen på den lilla staden Wickenburg och började köra. En riktig bildag blev det med resans första McD-middag i Blythe där K blev kompis med en lokal fängelsevakt och hans lilla dotter. Återigen mörkerkörning med en ganska sur bäbis de sista 90 minutrarna, de närmaste dagarna hoppas vi att det blir kortare bilresor!

På Los Viajeros Inn tog det oss ett tag att lista ut hur dusch och lampknappar fungerade, saker kan vara bra konstiga i utlandet!

Dag 11: San Diego – Palm Desert

Idag är det den 25:e februari och därför Emmas mammas och Davids brors födelsedagar! Hurra för dem!

Vi stannade vid en tygaffär, som låg i en gammal biograf, på vägen från hotellet så att jag (Emma) fick handla lite souvenirer, och ett nytt midjespänne till Kilians bärstol. Sen körde vi 10 minuter till elektronikbutiken Best Buy, så att David fick köpa lite souvenirer… Sen satte vi GPS:en på staden Julian och guldgruvan Eagle and High Peak och var snabbt ute ur San Diego stad och uppe i bergen där det var långt mellan husen men vi hittade en vägkrog med balkong vid en sjö med god kycklingpaj och fish’n’chips.


Vi var 8 pers som fick ca en timmas guidning i den gamla guldrush-gruvan av en bullrig man som berättade om livet i och omkring gruvan i slutet av 1800-talet. Folk åkte till där det ryktades om guld, så när någon som skrävlat lite mycket om hur mycket guld han hittat hade åkt till storstäderna kunde det komma 100 nya guldgrävare med båten veckan efter. Från gruvan åkte vi ned till lilla Julian som är en mysig helgdestination för San Diego-borna med massor av Bed and Breakfasts och kaféer som alla gjorde världens bästa och mest berömda äppelpaj. Vi hade lite svårt att slita oss från Julian men sen gav vi oss av mot Palm Desert för det finns inte så mycket att stanna vid på vägen. Ett blöjbytarstopp blev det på vad som visade sig vara en brandstation – när man reser med bäbis inser man att blöjor kan bytas på de mest märkliga ställen. Här lånade vi bara en bänk utanför stationen men de vänliga brandmännen erbjöd oss sina restrooms om vi hade velat. Färden fortsatte genom åtminstone två olika indianreservat, på en avfart stod en pickup med Tribal Police och övervakade trafiken – dvs oss, det var inte trångt på vägen.

Det blir mörkt runt klockan sex på kvällen i februari i södra Kalifornien så de sista 90 minutrarna åkte vi på små vägar i beckmörker. Palm Desert skimrade vackert i mörkret när vi åkte ned från bergen. Från en parkeringsplats surfade vi in på Hotels.com och bokade ett rum på Homewood Suites i La Quinta några kilometer bort. Där fick vi ett stort rum, minst 50 kvm, med kök och stor king size-säng,  vilket är bra eftersom Kilian hittills inte har sovit en enda hel natt i sin egen säng. Det är helt enkelt enklare att flytta över honom till oss när han vaknar och är hungrig så om man kan få en stor säng så ber vi om det.

Dag 10: San Diego

Efter vår ganska tidiga frukost åkte vi tillbaka till USS Midway, men tog istället båten Hornblower Adventure ut ur hamnen för att titta efter val. Det var en väldigt solig och inte så blåsig dag så det var rätt bekvämt att åka båt, nästan alla passagerare satt uppe på soldäck vid små kafébord och spanade åt olika håll. Först såg vi bara fåglar och skräp och sjölejon men sen sa kapten att hon såg valmoln och så hade vi hittat en gråvalsmamma med två småvalar som var påväg norrut! De kom upp till ytan och blåste ut vattenmoln och viftade med stjärtfenorna ungefär var fjärde minut så vi hängde med dem tills det dök upp ett stim med delfiner att titta på, som simmade kors och tvärs runt båten. Sen såg vi en fenval, som blåste luft mer som tecknade valar så att det såg ut som en stor plym av vatten.

Efter valsafarin åkte vi över den jättelånga, höga, böjda bron över till Coronadoön och sicksackade oss ned till stranden genom bostadsområden med fina hus med massor av vinklar och vrår och torn. Kilian åkte i sin bärstol på stranden, där sitter han som en liten kung och ser ut att säga ”Hoppla pappa!” eller tuggar eftertänksamt på stolsvadderingen.


Sanden på Coronado Beach är så uppblandad med kattguld att om man går i vattenbrynet där sanden är blöt ser det ut som att man går på rent guld, en väldigt ball effekt! Stranden flaggade rött så man fick inte bada men vågorna var desto mer sevärda. I slutet av stranden ligger Hotell del Coronado, ett gammalt kändishotell (dock såg vi inte om Johnny Weissmüller varit där) där vi åt universums förmodligen dyraste ceasarsallader i strandbaren innan vi promenerade tillbaka längs stranden igen. En riktigt härlig promenad där Kilian fick känna på sand för första gången, en favorit som snabbt gick från försiktigt petande till vilt sandkastande!


På vägen hem stannade vi i Gaslamp Quarter, San Diegos Gamla Stan, och tog en shoppingtur på CVS-apoteket för blöjor och bäbismat och sånt, kanske är det inte lika enkelt att hitta när vi åker till mindre ställen. Sen promenerade vi kors och tvärs i de mysiga kvarteren, säkert ett riktigt partyställe på sommarkvällar. Vi nöjde oss med bruschetta till middag på en uteservering innan vi åkte tillbaka till hotellet genom mörkret och tog ett par drinkar i hotellbaren.

Dag 9, USS Midway

Vaknade tidigt. Gick upp vid sju. Åt en stilla frukost innan alla andra vaknat. Frånsett roomservice som bäddade för oss när vi kom tillbaka. Awkward moment när städerskan är i rummet samtidigt som en själv.

Sedan packade vi väskan, smörjde in bäbisen med spf50 och oss med spf15 och åkte till litet köpcentrum, konstigt designad: på höjden, inklämt mitt ibland höghus och en byggarbetsplats. Där hade vi kollat upp att det fanns ett Macys där vi ville titta på skor till Kilian, samt hämta en kupong som gav en halva priset på entrébiljetten till div olika museum. Kupongen fick vi, men de hade inga bra skor, vilket däremot butiken bredvid hade – ett par riktigt snygga röda Converse i storlek 4.

 

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Iklädd sin finaste sjömanskostym tog vi Kilian sedan till USS Midway,ett hangarfartyg som numera är museum.


Här kunde man inte bara titta på hur livet är ombord på ett hangarfartyg för de upp till 4500 personerna ombord, utan man kunde också titta på flygplan av alla olika tidsåldrar (inklusive F14 Tom Cat, dvs Top Gun-planet), och höra om olika historier ombord – allt genom ljudguiden man fick låna vid entrén.

Fartyget byggdes på 40-talet, och renoverades i omgångar fram till ’92 när det togs ur drift. En gång i tiden var det världens största fartyg, men jag (David) måste ändå säga att jag var överraskad av att det inte var större. Det var knappt 300 m långt, jämfört till exempel med Cinderella (finlandsfärjan), som är knappt 200 m, vilket ju då är mindre, men jag hade nog i mitt stilla sinne tänkt mig att ett hangarfartyg var ännu lite större.

  Man fick testa att sitta i en cockpit…


Om man nyligen börjat lära sig vinka, kunde man vinka till militärerna ombord. (Speciellt gulligt iochmed att han själv hade sjömanskostym.)

Till havs rullade den tydligen i en rörelse i form av en 8, sa audioguiden, för fartyget är så topp-tugnt.

När vi var klara med detta museum, åt vi en salladslunch och sedan körde vi till Balboa-park där vi tittade i konstnärsbyn och gick runt och myste bland de fina husen!

Middag på Emmas hål-i-väggen-ställe: ”the Snack shack”, mycket gott och skön atmosfär och väldigt bra! (Påminde, tyckte David, lite om restaurangen ”White trash fast food”).

Dag 8, en stillsam dag

Dag 8 var tänkt att vara en nolledag, för allmänn återhämtning – främst för Kilian, men även oss vuxna, och så blev det också – speciellt för David, som var sängliggandes mest hela dagen. Dayquil och Nyquil gör dock underverk och dagen därpå mådde jag mycket bättre igen.

Emma gick några barnvagnspromenader med Kilian och hittade en hål-i-väggen-restaurang, som verkade jättemysig, som vi sedan gick till ett par dagar senare.

 

good stuff

good stuff

 

Dag 7, när vi åker till San Diego

Dagen började med att Kilian sov i sin egna säng ända tills kvart i fem på morgonen – rekord! Sedan somnade han om nåt han flyttat över till vår säng, och David vaknade vid sex, och Kilian och Emma strax efter sju. Vi packade ihop allt, och fyllde bilen på nytt, checkade ut och körde genom Newport ned till hamnen och tog världens minsta bilfärja över till Balboa Island och Balboa Pier där det längst ut på piren fanns en mysig restaurang som serverade omelett, pannkakor och cinnemon rolls. Och svagt kaffe. Mycket trevligt, vi satt ute och njöt av solen och av de lokala fiskarna som fångade makrill och annat. Vi fick så vansinnigt mycket mat att vi tog med oss resterna som lunch.

Balboa är en jättepittoresk stad med massor av hus i klassisk newportstil.

Balboa

Balboa

Vi stannade bland annat till i en bokaffär för barn, där vi köpte Kilians första Dr. Seuss-bok, och pratade länge med innehavaren av bokaffären som hade jobbat som Kindergardenlärare i 25 år innan hon gick i pension och nu drev en bokhandel med sin business-partner. Vi stannade också till i en butik med babykläder, och köpte en jättefin grön body till Kilian.

Sedan försökte vi köra så lite som möjligt på den stora motorvägen mellan LA och San Diego, utan slingrade oss hellre längs kusten på hwy 1, vilket gick bra ett tag, och sedan blev det motorväg.

San Diego har ungefär 3,5 miljoner innevånare, och för de kommande 4 nätterna kommer vi också bo här. Vi bokande in oss på La Fayette, ett stort hotell byggt runt sin ”olympic size” pool, designad av ingen mindre än Johnny Weissmuller.

Allas vår Johnny

Allas vår Johnny

Vi checkade in, gick ett varv runt hotellet och landade i baren där vi satt och pratade med en kvinna som bodde i San Diego, som var mycket förtjust i Kilian. Hon hade jobbat som teckenspråkslärare och jobbat med barn i väldigt utsatta familjer, och utan att hon tänkte på det satt hon och pratade med teckenspråk samtidigt som hon talade, kanske av gammal vana. Ganska ballt. Hon visste inte heller varför alla flaggor varit på halv stång den senaste veckan, men hon trodde (precis som taxi-chaffisen i Monterey) att det kanske kunde ha att göra med den där domaren i supreme court som dött.

När vi gick till rummet igen, så kände sig David allt hängigare, (han hade känt sig dålig hela dagen) men blev nu sämre och sämre, och åt därför lite Tylenol och somnade snabbt. Influensa? Ont i halsen, hosta, ont i lederna, 39 graders feber och allmänhälsan var ganska låg. Kilian och Emma var vakna och tittade på ”The talented mr Ripley”, innan de kom och la sig bredvid David (som vid det laget hade två täcken och hackade tänder av att han frös så mycket.