Dag 27: Yosemite!

Efter en ganska torftig frukost köpte vi picniclunch på ett café och espressobaserat kaffe på ett annat och åkte inåt Yosemite ([Joss-e-maj-tii] tydligen). Fler slingriga vägar och så var vi tillbaka på snö-nivå. På en stor yta strax utanför nationalparken var träden bara svarta pinnar, så sent som i september var det en stor skogsbrand här. Vi kom in i parken med vårt årskort, men ett par kilometer in var det stopp. Chains required-skyltarna hade satts upp och alla bilar hade ställt sig vid sidan om och kedjade på. Det är ju svårt att dölja att man inte har snökedjor för de tydligen ganska nitiska rangersarna så vi vände och åkte tillbaka en halvmil utanför parken till en butik som nog gör ganska bra snökedje-affärer. Tillbaka i parken hade givetvis Chains Required! tagits ned så vi körde okedjade på den lite blöta men varken snöiga, isiga eller hala asfalten in till Yosemite Valley. Under dagen träffade vi många bilar som körde med kedjor på den nu helt torra vägen, kändes inte alls nyttigt för varken väg eller däck.

Det är en väldigt vacker plats, den här dagen med solsken på de snöiga bergen och vattenfallen. Vi stannade vid Bridalveil falls och gick de 300 metrarna till fallets slut där det var som att stå i ett regnoväder. Sedan fortsatte vi på loopen runt dalen och stannade på flera av de många utsiktsplatserna för att se Yosemite falls och klipporna Half dome, El Capitan (som knappast är så cool som General Sherman Tree, störst av dem alla!) och Sentinel. Vid en promenad på en av ängarna såg vi ett par i färd med att fotografera en trädgårdstomte ute i floden, vi kände oss genast som besläktade själar och gick och pratade med dem. De hade kommit till Yosemite i flera decennier och sa att dalen är väldigt olik sig beroende på årstid, man kan aldrig ha sett den på alla sätt.
I Yosemite är mycket stängt på vintern pga snön uppe i bergen, nere i dalen var det 10-15 grader varmare än i passet på väg in. Det var väldigt vackert men såklart hade det varit mer framkomligt (men också mycket mer folk) efter mitten av maj. Efter en mysig picnic på en äng kom vi till Yosemite Village där butiker, hotell och museum finns och shoppade lite, våra obligatoriska klistermärken som vi samlar på och sånt. Därefter siktade vi på att gå upp till första bron på leden till Vernal falls och körde dit. Leden var som sin beskrivning, uppåt i 1,2 km och sedan kom man till bron där man kunde beskåda Vernal falls. På vägen fick vi också många vyer över de otroliga bergsmassiven på sidorna, sådana klippväggar som det tar dagar att klättra uppför. Leden upp till Vernal falls foot bridge är så pass trafikerad att den är asfalterad, och även om det är praktiskt och förståeligt så blir det ett lite märkligt Disney World av naturfenomen när det är så väldigt tillgängligt. Bilvägen runt dalen är enkelriktad, så man kör sin bil till en fantastisk plats, går ut och ser sig omkring kanske med en kort promenad, och kör vidare till nästa. Det är inte så gott om enklare dagshajker i Yosemite så för en djupare utflykt i naturen krävs det en lite större ansträngning.


Efter vår promenad rullade vi sakta längs norra kanten av dalen och sedan upp för berget, vi ville tillbaka till Groveland innan det blev kolsvart på krokvägarna. Paret med trädgårdstomten tipsade om byns mexikanska restaurang så vi åt där, ett litet lustigt ställe utan fönster, inrett som en slags mexikansk gård. För sakens skull gjorde vi också ett besök på byns saloon – Kaliforniens äldsta lokal med utskänkningstillstånd – men K började bli trött så vi pratade lite med männen i båset bredvid, svepte våra drinkar och gick hem till friggeboden.

Dag 26: Wuksachi lodge – Groveland

Vi gav oss av ganska tidigt för att vara vi eftersom det ska komma en snöstorm med 9 tum snö och vi dels inte har några snökedjor (vilket vi måste ha i bilen enligt lagen eftersom vi är i en ”chain control area”) och dels inte känner för att köra flera mil i branta hårnålskurvor i snö helt oavsett kedjorna. Wuksachi Lodge ligger på 2140 meters höjd, högre än Kebnekajse alltså, och det kändes när man t ex bar Kilian i uppförsbackar eller försökte gå fort, oj vad man blev andfådd!

Nere på normalare höjder kom ovädret som regn istället och det var rätt mycket regn. Vi ska upp till Groveland på väg in i Yosemite och det är en ganska lång bit, men vårt första mål för dagen var Kingsburg. Kingsburg är en liten stad som är – svensk! Med färgglada dalahästar och blågula flaggor som det står Välkommen på och överpeppig dragspelsmusik i högtalare på storgatan. I maj har de Swedish Festival och väljer sin skönhetsdrottning the Swedish Queen från sin lokala High School. Vi gick main street fram och tillbaka i regnet och tittade på kurbitsar och landskapsvapen på husväggarna och åt lunch på ett litet kafé. Vi kunde ha ätit på restaurang ”Dala Horse” men det var för långt bort i regnet, och vi missade presentbutiken ”Svensk Butik” också.


Vi fortsatte till Starbucks i Fresno där det fanns internet och vi kunde boka in oss på ett hotell i Groveland. Groveland ligger på en av de norra vägarna in i Yosemite men också en av de större där det är mindre risk för att de stänger den pga snö. Det var en bra bit slingriga vägar att köra och Kilian blev nog lite åksjuk och kräktes, men till slut kom vi fram till den lilla vilda västern-staden i mörkret.

På det lilla hotellet var det rätt fullt så vi fick bo i en märklig liten friggebod bakom hotellet istället men restaurangen som låg i foajén hade god mat och vi fick plats i sängen alla tre så dagen slutade bra. Imorgon Yosemite!