Dag 36: Hemresa San Francisco – Stockholm

Vi gick ut i den lite kyliga morgonen för att leta frukostkafé, hotellets som vi ätit en tidigare dag var fin men i dyraste laget. Först gick vi ned för gatan. Sedan gick vi upp för gatan. Hängde utanför hotellentren för att använda hotellets wifi till att kolla Yelp. Då kom den fantastiske hotelldörrvakten fram och frågade vad vi behövde hjälp med och skickade oss till en mycket mysig, mycket fransk bistro i Nob Hill med rejäla café au lait-baljor, jordgubbspannkakor och, förstås, croissanter.

Till slut hade vi fått ned allt i sina väskor och dörrvaktsmannen tetrisade in dem i bakluckan betydligt tightare på första försöket än vad vi har lärt oss att göra på fem veckor. Men så har han övat i fyrtio år på det också. Eftermiddagstrafiken genom San Francisco och Oakland var som väntat inte jättesnabb, men vi var ute i så god tid att vi tog en sväng på ett Target och handlade star wars-souvenirer och lite tidsfördriv till Kilian för den stundande 10-timmarsflighten. Bilen tankades och lämnades tillbaka till Hertz, en väska glömdes på transitbussen och återficks efter en heroisk spurt av David när bussen kom tillbaka på nästa varv, köerna till incheckning och säkerhet var förutsägbart långa, och tillslut var vi inne vid gaten. Som meddelade att planet var två timmar sent.

Att flyga från Oakland är lite som att flyga från Skavsta, fast med amerikanska mått – terminalen vi flög från hade en liten bar och en automat som sålde mazariner. Så vi tillbringade större delen av väntan vid gaten och pratade med våra nyvunna bekantingar Kim, hennes man Kevin och deras son Kaden, som är exakt en månad äldre än Kilian. De var på väg till Stockholm för en tvåveckors semester uppdelad med en vecka i Stockholm och en i Köpenhamn. I slutet av mars. Jag antar att vi inte är de enda som först bestämmer var vi ska åka och sedan ser efter när vi har möjlighet i tiden att göra det…

Så var äventyret slut för den här gången, och hemma på Ekerö hade det hunnit bli vår medan vi var borta 🙂

Dag 34: San Francisco

Eftersom det var lördag var både JJ och Andrew hemma från jobbet men skulle jobba en del hemifrån, så när vi väl hade vaknat så inväntade vi Ursula och åt sedan en ordentlig pannkaksbrunch och videochattade med våra föräldrar som allihop var i Myggstaviken. Drama utbröt under brunchen då JJs föräldrar, mycket strikta och mycket koreanska föräldrar, visade sig oannonserade vara i San Francisco och tyckte att de skulle träffas. Föräldrarna som inte känner till att hon har en pojkvän, utan tror att hon bor ensam på hotell när hon åker till SF för att jobba. OjOjOj kan det sammanfattas!

Runt vanlig lunchtid lämnade vi familjen Reitter och körde tillbaka till San Francisco city där vi hade tur och fick checka in tidigt på vårt hotell, Hotell Omni, i finanskvarteret. Kilian fick en liten ryggsäck med pyssel i av receptionspersonalen och oj vad han tyckte att de tecknade barnen på utsidan av den var fina!

Efter att ha bytt om och stökat runt lite med våra väskor promenerade vi iväg för att hälsa på Davids barndomskamrat Mattias som bor i SF. Vi gick ut och åt lunch och hängde sen i hans lägenhet, riktigt härligt att bara sitta och prata med folk när vi har varit ute och upplevt saker så länge. Kilian fick leka med ”storbarnsleksakerna” i lägenheten, många uppskattades men mjukisdjur ligger verkligen högst på listan över jätteroliga saker just nu!

Så småningom promenerade vi hemåt mot hotellet igen men först ned till kajen runt tullhuset så att vi kunde se ljusspelet på Bay Bridge. Vi gick ut på pir 14 och fick en fin kvällsvy över San Francisco från vattensidan.

Dag 33: Metainlägg

Detta är bara ett metainlägg för att säga att bloggen faktiskt nu är ikapp vår resa. Det är dag 33 idag. Det är morgon, vi är ensamma hemma hos Andrew, Emma duschar, det körs en tvättmaskin och Kilian sov just sin förmiddagssömn bredvid mig, men har precis vaknat.  Så – just nu har jag inte så mycket mer att berätta, förutom att Andrews fina hund Smokey just kom in i rummet. Vi hörs lite senare!

Dag 24: Bakersfield

Vi ”vaknade” (well… motell i korsningen av en tågräls och en motorväg) och åt frukost på vårt Best Western. Vad som är bra med Best western är att de brukar ha små kuvert med Oatmeal (alltså havregrynsgröt), som man bara häller kokande vatten på (vilket de också brukar ha). Det är bra frukost, tycker jag (David)! Konstigt dock är att när man beställer oatmeal, som jag till exempel gjorde en morgon i Vegas, så får man den serverad med russin och farinsocker. Och utan mjölk. Det är normalt sätt inte så jag äter min gröt!

Hur som helst så valde vi att inte åka och titta på den enda attraktionen som Barstow erbjöd (en spökstad som är delvis renoverad och har en gunshow varje dag), utan vi lämnade Barstow och körde mot Bakersfield. Varför Bakersfield? Det låg lagom långt bort (vi vill ju undvika att köra för långt på en och samma dag för att inte Kilian ska behöva sitta i bilbarnstolen för mycket), och David såg ut en lägenhet att hyra över natten i Bakersfield, så därför styrde vi ditåt. Nästan framme stannade vi vid en fantastik fruktförsäljning som låg mitt ute bland apelsinträden en bit från motorvägen, och pratade länge med butikschefen, hon ääälskade nämligen Kilian i sin hatt!

Kilian i hatt

Kilian i hatt

Hos apelsinkvinnan köpte vi massor av apelsiner, clementiner, torkad mango, och massa annat smått och gott, och körde sedan vidare till Bakersfield. Där åt vi först lunch (vi hade time:at dagens bilkörning så väl att Kilian sov sin förmiddagssömn precis när vi körde, så han vaknade precis innan apelsinkvinnan – och sedan var det bara en kvart kvar i bilen till downtown), och sedan gick vi och tittade i ett antal jättestora antikvitetsbutiker, som verkligen hade allt mellan himmel och jord!

Sedan åkte vi till lägenheten som var väldigt fin, en liten mysig lägenhet i ett litet inhängnat område med massor av tvåvåningshus med likadana lägenheter. I det området fanns också pool, där de på onsdagkvällar serverade middag, så efter att David och Kilian åkt och handlat på Walmart (och Emma vilat) gick vi och åt gratis middag i kvarteret och pratade med en kille från LA som bodde där just nu för att han gjorde någon form av motsvarande en AT-tjänst fast för poliser i Bakersfield, men som längtade tillbaks till LA på sikt.

Dag 12: Palm Desert – Wickenburg. Öken öken öken.

Dagen började med ett av hotellvärldens värsta övertramp – någon stal Ds rostbröd ur brödrosten precis när den hade blivit perfekt. Så gör man faktiskt inte!

Vi packade ihop oss och åkte via en bensinstation mot Joshua Tree National Park, ett naturreservat som mest består av sten. Vid Cottonwood visitor centre fick vi kartor och information och valde den närmaste leden för att inte skaffa oss mer körtid än nödvändigt.


Från Cottonwood Oasis traskade vi ut i den snåriga och backiga stenöknen men märkliga klippformationer och några ödlor. Leden var väldigt väl utmärkt och fint iordninggjord med trappsteg uthuggna i klipporna så att vi kunde komma fram. Vid en gammal gruvruin stannade vi till och åt våra medhavda mackor och medhavd vällingflaska och sedan traskade vi mot bilen igen – att gå i sand går oerhört långsamt! Såhär års blommar det lite i öknen, vi såg tre-fyra olika sorters blommor på vår väg.


Eftersom det just inte finns någonting annat är Joshua Tree Park och lastbilar mellan där vi var och trettio mil österut satte vi gpsen på den lilla staden Wickenburg och började köra. En riktig bildag blev det med resans första McD-middag i Blythe där K blev kompis med en lokal fängelsevakt och hans lilla dotter. Återigen mörkerkörning med en ganska sur bäbis de sista 90 minutrarna, de närmaste dagarna hoppas vi att det blir kortare bilresor!

På Los Viajeros Inn tog det oss ett tag att lista ut hur dusch och lampknappar fungerade, saker kan vara bra konstiga i utlandet!

Dag 11: San Diego – Palm Desert

Idag är det den 25:e februari och därför Emmas mammas och Davids brors födelsedagar! Hurra för dem!

Vi stannade vid en tygaffär, som låg i en gammal biograf, på vägen från hotellet så att jag (Emma) fick handla lite souvenirer, och ett nytt midjespänne till Kilians bärstol. Sen körde vi 10 minuter till elektronikbutiken Best Buy, så att David fick köpa lite souvenirer… Sen satte vi GPS:en på staden Julian och guldgruvan Eagle and High Peak och var snabbt ute ur San Diego stad och uppe i bergen där det var långt mellan husen men vi hittade en vägkrog med balkong vid en sjö med god kycklingpaj och fish’n’chips.


Vi var 8 pers som fick ca en timmas guidning i den gamla guldrush-gruvan av en bullrig man som berättade om livet i och omkring gruvan i slutet av 1800-talet. Folk åkte till där det ryktades om guld, så när någon som skrävlat lite mycket om hur mycket guld han hittat hade åkt till storstäderna kunde det komma 100 nya guldgrävare med båten veckan efter. Från gruvan åkte vi ned till lilla Julian som är en mysig helgdestination för San Diego-borna med massor av Bed and Breakfasts och kaféer som alla gjorde världens bästa och mest berömda äppelpaj. Vi hade lite svårt att slita oss från Julian men sen gav vi oss av mot Palm Desert för det finns inte så mycket att stanna vid på vägen. Ett blöjbytarstopp blev det på vad som visade sig vara en brandstation – när man reser med bäbis inser man att blöjor kan bytas på de mest märkliga ställen. Här lånade vi bara en bänk utanför stationen men de vänliga brandmännen erbjöd oss sina restrooms om vi hade velat. Färden fortsatte genom åtminstone två olika indianreservat, på en avfart stod en pickup med Tribal Police och övervakade trafiken – dvs oss, det var inte trångt på vägen.

Det blir mörkt runt klockan sex på kvällen i februari i södra Kalifornien så de sista 90 minutrarna åkte vi på små vägar i beckmörker. Palm Desert skimrade vackert i mörkret när vi åkte ned från bergen. Från en parkeringsplats surfade vi in på Hotels.com och bokade ett rum på Homewood Suites i La Quinta några kilometer bort. Där fick vi ett stort rum, minst 50 kvm, med kök och stor king size-säng,  vilket är bra eftersom Kilian hittills inte har sovit en enda hel natt i sin egen säng. Det är helt enkelt enklare att flytta över honom till oss när han vaknar och är hungrig så om man kan få en stor säng så ber vi om det.

Dag 10: San Diego

Efter vår ganska tidiga frukost åkte vi tillbaka till USS Midway, men tog istället båten Hornblower Adventure ut ur hamnen för att titta efter val. Det var en väldigt solig och inte så blåsig dag så det var rätt bekvämt att åka båt, nästan alla passagerare satt uppe på soldäck vid små kafébord och spanade åt olika håll. Först såg vi bara fåglar och skräp och sjölejon men sen sa kapten att hon såg valmoln och så hade vi hittat en gråvalsmamma med två småvalar som var påväg norrut! De kom upp till ytan och blåste ut vattenmoln och viftade med stjärtfenorna ungefär var fjärde minut så vi hängde med dem tills det dök upp ett stim med delfiner att titta på, som simmade kors och tvärs runt båten. Sen såg vi en fenval, som blåste luft mer som tecknade valar så att det såg ut som en stor plym av vatten.

Efter valsafarin åkte vi över den jättelånga, höga, böjda bron över till Coronadoön och sicksackade oss ned till stranden genom bostadsområden med fina hus med massor av vinklar och vrår och torn. Kilian åkte i sin bärstol på stranden, där sitter han som en liten kung och ser ut att säga ”Hoppla pappa!” eller tuggar eftertänksamt på stolsvadderingen.


Sanden på Coronado Beach är så uppblandad med kattguld att om man går i vattenbrynet där sanden är blöt ser det ut som att man går på rent guld, en väldigt ball effekt! Stranden flaggade rött så man fick inte bada men vågorna var desto mer sevärda. I slutet av stranden ligger Hotell del Coronado, ett gammalt kändishotell (dock såg vi inte om Johnny Weissmüller varit där) där vi åt universums förmodligen dyraste ceasarsallader i strandbaren innan vi promenerade tillbaka längs stranden igen. En riktigt härlig promenad där Kilian fick känna på sand för första gången, en favorit som snabbt gick från försiktigt petande till vilt sandkastande!


På vägen hem stannade vi i Gaslamp Quarter, San Diegos Gamla Stan, och tog en shoppingtur på CVS-apoteket för blöjor och bäbismat och sånt, kanske är det inte lika enkelt att hitta när vi åker till mindre ställen. Sen promenerade vi kors och tvärs i de mysiga kvarteren, säkert ett riktigt partyställe på sommarkvällar. Vi nöjde oss med bruschetta till middag på en uteservering innan vi åkte tillbaka till hotellet genom mörkret och tog ett par drinkar i hotellbaren.

Dag 9, USS Midway

Vaknade tidigt. Gick upp vid sju. Åt en stilla frukost innan alla andra vaknat. Frånsett roomservice som bäddade för oss när vi kom tillbaka. Awkward moment när städerskan är i rummet samtidigt som en själv.

Sedan packade vi väskan, smörjde in bäbisen med spf50 och oss med spf15 och åkte till litet köpcentrum, konstigt designad: på höjden, inklämt mitt ibland höghus och en byggarbetsplats. Där hade vi kollat upp att det fanns ett Macys där vi ville titta på skor till Kilian, samt hämta en kupong som gav en halva priset på entrébiljetten till div olika museum. Kupongen fick vi, men de hade inga bra skor, vilket däremot butiken bredvid hade – ett par riktigt snygga röda Converse i storlek 4.

 

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Iklädd sin finaste sjömanskostym tog vi Kilian sedan till USS Midway,ett hangarfartyg som numera är museum.


Här kunde man inte bara titta på hur livet är ombord på ett hangarfartyg för de upp till 4500 personerna ombord, utan man kunde också titta på flygplan av alla olika tidsåldrar (inklusive F14 Tom Cat, dvs Top Gun-planet), och höra om olika historier ombord – allt genom ljudguiden man fick låna vid entrén.

Fartyget byggdes på 40-talet, och renoverades i omgångar fram till ’92 när det togs ur drift. En gång i tiden var det världens största fartyg, men jag (David) måste ändå säga att jag var överraskad av att det inte var större. Det var knappt 300 m långt, jämfört till exempel med Cinderella (finlandsfärjan), som är knappt 200 m, vilket ju då är mindre, men jag hade nog i mitt stilla sinne tänkt mig att ett hangarfartyg var ännu lite större.

  Man fick testa att sitta i en cockpit…


Om man nyligen börjat lära sig vinka, kunde man vinka till militärerna ombord. (Speciellt gulligt iochmed att han själv hade sjömanskostym.)

Till havs rullade den tydligen i en rörelse i form av en 8, sa audioguiden, för fartyget är så topp-tugnt.

När vi var klara med detta museum, åt vi en salladslunch och sedan körde vi till Balboa-park där vi tittade i konstnärsbyn och gick runt och myste bland de fina husen!

Middag på Emmas hål-i-väggen-ställe: ”the Snack shack”, mycket gott och skön atmosfär och väldigt bra! (Påminde, tyckte David, lite om restaurangen ”White trash fast food”).

Dag 8, en stillsam dag

Dag 8 var tänkt att vara en nolledag, för allmänn återhämtning – främst för Kilian, men även oss vuxna, och så blev det också – speciellt för David, som var sängliggandes mest hela dagen. Dayquil och Nyquil gör dock underverk och dagen därpå mådde jag mycket bättre igen.

Emma gick några barnvagnspromenader med Kilian och hittade en hål-i-väggen-restaurang, som verkade jättemysig, som vi sedan gick till ett par dagar senare.

 

good stuff

good stuff

 

Dag 7, när vi åker till San Diego

Dagen började med att Kilian sov i sin egna säng ända tills kvart i fem på morgonen – rekord! Sedan somnade han om nåt han flyttat över till vår säng, och David vaknade vid sex, och Kilian och Emma strax efter sju. Vi packade ihop allt, och fyllde bilen på nytt, checkade ut och körde genom Newport ned till hamnen och tog världens minsta bilfärja över till Balboa Island och Balboa Pier där det längst ut på piren fanns en mysig restaurang som serverade omelett, pannkakor och cinnemon rolls. Och svagt kaffe. Mycket trevligt, vi satt ute och njöt av solen och av de lokala fiskarna som fångade makrill och annat. Vi fick så vansinnigt mycket mat att vi tog med oss resterna som lunch.

Balboa är en jättepittoresk stad med massor av hus i klassisk newportstil.

Balboa

Balboa

Vi stannade bland annat till i en bokaffär för barn, där vi köpte Kilians första Dr. Seuss-bok, och pratade länge med innehavaren av bokaffären som hade jobbat som Kindergardenlärare i 25 år innan hon gick i pension och nu drev en bokhandel med sin business-partner. Vi stannade också till i en butik med babykläder, och köpte en jättefin grön body till Kilian.

Sedan försökte vi köra så lite som möjligt på den stora motorvägen mellan LA och San Diego, utan slingrade oss hellre längs kusten på hwy 1, vilket gick bra ett tag, och sedan blev det motorväg.

San Diego har ungefär 3,5 miljoner innevånare, och för de kommande 4 nätterna kommer vi också bo här. Vi bokande in oss på La Fayette, ett stort hotell byggt runt sin ”olympic size” pool, designad av ingen mindre än Johnny Weissmuller.

Allas vår Johnny

Allas vår Johnny

Vi checkade in, gick ett varv runt hotellet och landade i baren där vi satt och pratade med en kvinna som bodde i San Diego, som var mycket förtjust i Kilian. Hon hade jobbat som teckenspråkslärare och jobbat med barn i väldigt utsatta familjer, och utan att hon tänkte på det satt hon och pratade med teckenspråk samtidigt som hon talade, kanske av gammal vana. Ganska ballt. Hon visste inte heller varför alla flaggor varit på halv stång den senaste veckan, men hon trodde (precis som taxi-chaffisen i Monterey) att det kanske kunde ha att göra med den där domaren i supreme court som dött.

När vi gick till rummet igen, så kände sig David allt hängigare, (han hade känt sig dålig hela dagen) men blev nu sämre och sämre, och åt därför lite Tylenol och somnade snabbt. Influensa? Ont i halsen, hosta, ont i lederna, 39 graders feber och allmänhälsan var ganska låg. Kilian och Emma var vakna och tittade på ”The talented mr Ripley”, innan de kom och la sig bredvid David (som vid det laget hade två täcken och hackade tänder av att han frös så mycket.