Dag 20: Grand Canyon – Kingman via Route 66 och konstiga Oatman

Vi handlade lite i hotellshopen, där en av kassörskorna gissade på ”old English” när hon och hennes kollega funderade över vilket språk vi pratade med varandra. För att vi har åkt i en tidsmaskin? Vägarna här är ofta väldigt raka så först åkte vi rakt söderut och sedan rakt västerut och sedan svängde vi av vid Seligman för att åka en bit på gamla route 66 – den längsta intakta biten som finns kvar går mellan Seligman och Kingman. Det är de boende i Seligman som har varit mest drivande bakom återupprättandet av route 66 – ”the mother road” – som turistdestination och förmodligen har de varit med allihop för det är en bra liten håla. Man kan få precis allt man kan tänka sig med route 66-loggan på, och precis allt säljer sa butikskvinnan när vi frågade vad som var mest populärt. Vi köpte en body till K med den ikoniska vägskylten på och kaffe till oss själva.

Så åkte vi på den ganska öde vägen och såg jättelånga containertåg och ett jättelångt tåg som transporterade militärfordon som jeepar och bandvagnar, och massor av fält och några små samhällen. Så småningom kom vi till Hackberry, där en man har en liten route 66-affär i en föredetta bensinstation. Vi handlade glass och lite fler souvenirer innan vi fortsatte vår väg, lite in och ut ur Hualapai-indianernas marker.

Sen bestämde vi oss för att åka till Oatman.

Annars hade vi kommit fram till den förmodligen ganska trista staden Kingman alldeles för tidigt och vi vill inte komma till Las Vegas förrän imorgon när det är söndag, för hotellrummen är betydligt mycket dyrare på helgerna där.

Så, vi åkte till Oatman.

Först åkte vi ut ur Kingman, och hamnade på Crazy Freddys Truckstop för ett blöjbyte. På Crazy Freddys visade det sig finnas långtradarbränsle och sånt, och en Cabaret! En cabaret med GIRLS GIRLS GIRLS och massage. Vi valde att byta ute på parkeringen och svängde ut på vägen igen. Gamla route 66 fortsatte på andra sidan Kingman, nu som ganska liten väg. Med många skyltar som varnade för flooding åkte vi genom ett landskap där man nog ganska enkelt kan gömma…något som behöver gömmas. Den platta vägen tog slut och vägen blev ännu mindre och jätteslingrig och gick genom övergivna spöksamhällen och det dök upp varningsskyltar för lösdrivande åsnor. Så kom vi plötsligt fram till Oatman, efter att ha åkt förbi en aktiv guldgruva med många Keep Out-skyltar. Oatman är liksom en liten kitschig västernby, som verkar rikta in sig på turister som gärna köper ”Terrorist hunting permit”-klistermärken till sin pickup och hundra olika varianter av skylten ”We don’t call 911” med meningen att de skjuter först och frågar sedan (de har iochförsig ganska mycket wasteland att gömma dem de eventuellt skjuter i). De har också, lätt bisarrt, Cary Grant och Ava Gardners smekmånadshotellrum bevarat i sin saloon/krafsaffär, och en liten gunfight på storgatan varje dag klockan halv två. Vi såg oss omkring i en del av affärerna och åt hamburgare på saloonen som hade en live country-gitarrist. Saloonen, liksom ett par andra ställen vi har varit på, hade dollarsedlar över alla väggar och tak. Vi frågade servitrisen varför, och hon berättade att förr i tiden när gruvarbetarna kom ned från gruvan spikade de upp sin saloonbudget på väggen och skrev namn på den, så att de visste att de hade kredit på saloonen även om de skulle bli av med resten av sina pengar.

Efter den slingriga vägen och den långa platta ödevägen med sandavtagsvägar och trailer homes, kom vi tillbaka till Kingman där ett alldeles vanligt Best Western-hotell väntade på oss med tvättstuga och orangebrun inredning. Imorgon åker vi till Vegas!