Dag 32: Alcatraz

Vaknade på Petite Auberge och åt god frukost. Packade väskorna ganska långsamt, beställde bilen och checkade ut. Snurrade runt lite men hittade tillslut rätt riktning, körde till parkeringsgarage vid pier 39. Där väckte vi Kilian och bytte en katastrofblöja på marken bredvid bilen. Med helt nya kläder från topp till tå, och med ny blöja lugnade han efter ett tag ner sig, och vi gick till Pier 39 för att titta på all turistaffärer och på turismen. Det roligaste var faktiskt att titta på sjölejonen, oväntat kul faktiskt.
sjölejon

sjölejon

Sedan gick vi till Pier 33, från vilken båten till Alcatraz gick. Efter lång kö klev vi ombord och blev snabbt utskjussade till ön. Där lyssnade vi först på obligatorisk info sen gick vi uppför berget och lyssande till en Ranger som berättade om rymningsförsöken från Alcatraz. Spännande och dramatiskt att tänka sig, plus att han sa att det idag finns en Escape from Alcatraz triathlon som börjar med att man simmar från ön till San Fransisco, sedan cyklar 18 miles (bland annat över Golden gate), och slutar med att man springer 8 miles genom Golden gate recreational area. Så, det går att simma över från ön till landet, men det krävs att man är i god kondition. (Men, man kan också behöva se upp för hajar, som tydligen finns i San Fransisco Bay, ibland förvirrar sig tydligen vithajar in, så man vill nog ha en följebåt).
Alcatraz

Alcatraz med en Ranger som berättar om rymningsförsöken

Sedan gick vi in i fängelset, och fick vår audiotour-utrustning, som vi sedan lyssnade på, där både personer som suttit på fängelset och de som arbetat där berättade om livet på Alcatraz. Halvvägs igenom slutade vi lyssna, och gick runt och kikade och läste plakat istället. Det fanns en väldigt mysig uteplats utanför administration-kontoret, där vi tog en mata-bäbisen-paus.
Efter det gick vi till den obligatoriska gift-shopen, där David fick en bok signerad av William G. Baker, en före detta fånge, som just idag var där och signerade sin bok. Han dedikerade den till Kilian. Jag frågade honom hur det kändes att vara tillbaks på ön, och han svarade “I’m ok with that”. Jag sa sedan att jag hoppades att lilla Kilian aldrig hamnade på Alcatraz, och då sa han “I understand that. [Paus] I hope so too”.
Sedan åkte vi till fastlandet igen, och gick till Pier 39 och köpte en söt liten “I escaped from Alcatraz”-body till Kilian, och satte oss i bilen för att köra till Andrew Reitter, en barndomsvän från tiden vi bodde i USA och jag föddes här. I bilköerna påväg ut ur stan började vi ha högläsning ut boken och hann faktiskt hela första kapitlet. Som var bra.
Väl hemma hos Andrew hade vi först en stor blöjincident (nummer två för dagen!), men när den var uppstädad, så satt vi och pratade lite först, och sedan åkte vi iväg till en mysig kinarestaurang, där vi åt mycket gott. Kilian råkade kräkas över större delen av bordet efter att vi var klara, men bortsett från det, blev det en bra middag! Alla (Ursula, Andrew och Robert) var rörande överens om att demokraterna behöver alla röster de kan få, och att jag borde rösta så att de får en till.
Hemma hos Andrew igen satt vi och pratade ett tag till, Andrews flickvän JJ kom hem som var mycket trevlig, och efter ett tag gjorde vi kväll och alla gick och lade sig.
Ursula och Kilian

Ursula och Kilian

Dag 31: Vi kommer till San Francisco

Att packa iordning all tvätt och äta frukost tog hela tiden fram till utcheckning kl 11. Vi bestämde oss för att titta på Golden Gate bron på vägen in i stan och körde så att vi kom över den signalorangea bron norrifrån via Sausalito innan vi stannade vid visitor centre. Det blåste lite så vi gick bara en liten bit och lät K sätta sina små fötter på bron också innan vi sällade oss till alla andra selfie-fotografer på utsiktsplatserna vid sidan om bron istället.

Vi åkte in till stan på de branta gatorna som nog är de brantaste vi har kört på! De är liksom General Sherman Tree vad gäller branta stadsgator! Målet var den Swedenborgiska kyrkan och dess arkitektur men att parkera i SF är precis så omöjligt som det påstås, så vi gav upp. Och precis då hittade vi förstås en lucka bara ett kvarter från kyrkan! Den var väldigt naturnära och mycket hantverksmässig och fin i sin annorlundhet. Den hade också en liten oas till kyrkträdgård, där en mycket prosaisk blöjincident kunde hanteras på ett praktiskt sätt.

En lång, rak, bergochdalbaneaktig körning senare kom vi till vårt hotell, Petit Auberge i Nob Hill. Vi bokade genom Hotel tonight-appen och då kan man få vilket rum som helst som hotellet inte har sålt den dagen. Tjejen i receptionen blev så förtjust över Kilian att hon bytte vårt vanliga rum till deras svit så att vi fick mer plats! En vinst på hotellotteriet helt enkelt, rummet såg ut som vore det på rymmen från Provence. Kanske det finaste hotellrummet David bott i!

Sedan gick vi ut och åt lunchbentolåda på en japansk restaurang, och sedan promenerade runt. Vi letade efter en hoponhopoff-buss, men det visade sig att de slutar gå kl 17 och vi var på turistinfon 16:48. Så, istället promenerade vi runt Union Sq och Market st, med mängder av fina affärer. Emma handlade inte i Modclothbutiken men hittade en Fluevogt-skoaffär! Och världens finaste skor! Gick till Chinatown och köpte rävmössa till Kilian. Handlade vin och ost och fiskkex och chips och gick till hotellet med pipig tand-bäbis. K somnade kvart i tio, stackars knorvel. Myste framför eldstaden med vin och ost ett tag bara vi vuxna, innan vi gjorde kväll och lade oss.

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.

Om siten

Den här bloggen innehåller främst texter från diverse semesterresor vi gjort. Ibland inrikes och ibland utrikes. Vi uppdaterar själva resebloggen sporadiskt, men vill du veta mer om Emma kan du besöka hennes sida ”And harmony” och vill du veta mer om David kan du besöka hans sida ”All About The Package”.