Dag 25: General Sherman är störst av dem alla. (Eventuellt.)

Vi vaknade och gjorde en helt vanlig smoothie-frukost (som vi brukar äta hemma) i lägenheten i Bakersfield, facetimeade med våra föräldrar lite, och sedan satte vi oss i bilen och körde mot Giant Forest – en nationalpark med mycket stora Sequoiaträd. Vi lärde oss också att världens absolut största levande tingest finns i parken – det störa Sequoiaträdet av dem alla. Det är (enligt materialet vi fick av Rangerpersonalen när vi körde in i parken), den största nu levande saken som finns på jorden. Stor nog att rymma tio blåvalar. Det trädet heter General Sherman, döpt av någon på 1870-talet, vars general var så bra i inbördeskriget.

Parken varnade för att lämna mat i bilen, för alla björnar bryter sig in i bilen om de ser att det ligger mat framme eller känner doften av mat, så man skulle vara försiktig. Det visade sig senare när vi pratade med en lokalbo att björnarna inte gillar klimatet på den här höjden (7000 feet), där det ligger snö, utan de har klättrat ner för berget och är på lägre höjd utan snö, men man ska ändå vara försiktig.

Parken hade sjukt många, sjukt stora träd. Riktigt, jättejättemegastora träd. Vilket är väldigt imponerande. Vad som inte var fullt lika imponerande var just General Sherman. Det fanns skyltar och en asfalterad stig som ledde framåt mot just General Sherman – men liksom, när vi gick på stigen så var de fler än vi som undrade – vänta lite, är det där General Sherman, eller det där? Eller – var är trädet någonstans egentligen?! Tillslut kom vi fram, och naturligtvis satt det skyltar som sa att det var just det trädet som var det största av allt.

Men, när man läser på lite på Wikipedia, så står det så här:

By volume, it is the largest known living single stem tree on Earth.[1] The General Sherman Tree is neither the tallest known living tree on Earth, nor is it the widest (both the largest cypress and largest baobab have a greater diameter), nor is it the oldest known living tree on Earth (that distinction belongs to a Great Basin bristlecone pine).[3] With a height of 83.8 meters (275 ft), a diameter of 7.7 m (25 ft), an estimated bole volume of 1,487 m3 (52,513 cu ft), and an estimated age of 2,300–2,700 years,[4][5][6] it is nevertheless among the tallest, widest and longest-lived of all trees on the planet.

Så, det är ett stort träd, men inte det största vad gäller höjd. Eller diameter. Eller ålder. Men, det är ett enormt jättestort träd. Precis som många andra träd vi såg i parken. Småfnissandes gick vi därifrån och kände att det blivit ett antiklimax, och i bilen började vi skämta om General Sherman, större och starkare än alla andra. Och smartare. Och snyggare. Och smidigare.

Störst av dem största, General Sherman

Störst av dem största, General Sherman

Vi sov över i parken i ett parkhotell som serverade en väldigt god middag. Emma började med en förrätt beståendes av tritip-kött, massor av pommes och smält ost och jalapeños (en stor portion, även om man sett det som huvudrätt, och kanske delat på med ett par goda vänner!), David fick å andra sidan en kall pytteliten grönsakstallrik utan avokado för den var slut, sedan åt vi båda regnbågsforell med rostad potatis och var sitt glas vitt till. Underbart! Efter middagen satte vi oss i baren och drack rom respektive bourbon. Där pratade vi lite med Randy, en lokalbefolkning som var där för en Bud Light. David frågade honom massor om valet och om hur han trodde det skulle gå, och han hoppades (på en ställd fråga) att Obama Care skulle plockas bort. Vilket han trodde skulle ske, om det blev en republikansk president, oavsett vilken av kandidaterna, för den straffade folk som inte ville ha sjukvårdsförsäkring. Han själv till exempel tjänade för lite förra året för Obama Care, och då skulle ändå hans skattepengar gå till att betala andras sjukvårdsförsäkring. Vem som skulle bli nästa president visste han inte, men han hoppades på en republikan när vi frågade.

Det verkar inte som att det jättevanligt att han stötte på björnar (trots alla skyltar!), men han hade några historier om när en björn blivit väldigt närgången, bland annat när han och bartender Jon hade satt upp en all-you-can-eat-BBQ utomhus och det kommit en björn, men det var nog ett antal år sedan.

Efter vi suttit i baren var det dags att gå till vår lodge, men på vägen stannade vi för att njuta av stjärnorna, det var fantastiskt stjärnklar! Sedan gick vi in och bloggade lite, innan vi somnade. Trodde vi. Men, Kilian hade sin värsta natt på länge, så vi var vakna ganska mycket.

Dag 23: Las Vegas – Barstow och hur vi missade öknen

Efter en lugn morgon släpade vi ut väskorna till bilen i garaget och åkte till Neon Museum, neonskyltarnas kyrkogård. Man kan bara se dem genom att gå på guidad tur och kvällsturerna är utsålda ett par veckor i förväg så vi fick en tur i dagsljus. Många av de stora skyltarna är ritade av samma ganska lilla gäng med skyltdesigners och kring alla fanns det intressanta historier förknippade med kända perioder och personer ur Las Vegas historia. Ett besök rekommenderas om ni har vägarna förbi!

Vi åkte till de stora hotellen på södra delen av the Strip, som Luxor (antika Egypten) och — (ett sagoslott). De var inte alls lika flashiga som de på norra delen och kändes lite neddekade. Vi åt god mexikansk lunch och tittade i fotogalleri och en butik som säljer signerade saker, t ex skivomslag och filmafficher. Vi hängde lite diskret och tittade på en kille som spelade på roulette nere i kasinot men blev ombedda att gå vidare av vakten – folk under 21 får inte uppehålla sig i kasinot ens om de sover i sin paraplyvagn.

Eftersom vi inte planerar så noga åkte vi mot orten Pahrump där vi tänkte bo för att åka vidare till Death Valley imorgon. Väl framme i Pahrump visade det sig svårt att hitta ett hotellrum. Omöjligt, tillochmed. Med lånat internet kunde vi konstatera att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt inom två timmars resväg från Death Valley national park. Eftersom det är ett par timmars körtid genom öknen, förutom alla stopp man vill göra, och ett par timmar till innan man kommer fram till civilisationen på andra sidan fick vi helt enkelt bestämma oss för att skippa vårt ökenäventyr och åka vidare genom natten till Barstow, två timmar från Pahrump och tillbaka i Kalifornien. På hwy 15 åkte vi förbi avtagsvägen till byn Zzyxz. Det är så civiliserad den vägen är.

I Barstow, där ingen vill stanna men en del måste, tog vi in på ett Best Western i skärningen mellan motorvägen och järnvägen och fick därmed det mest högljudda av två världar.

Dag 20: Grand Canyon – Kingman via Route 66 och konstiga Oatman

Vi handlade lite i hotellshopen, där en av kassörskorna gissade på ”old English” när hon och hennes kollega funderade över vilket språk vi pratade med varandra. För att vi har åkt i en tidsmaskin? Vägarna här är ofta väldigt raka så först åkte vi rakt söderut och sedan rakt västerut och sedan svängde vi av vid Seligman för att åka en bit på gamla route 66 – den längsta intakta biten som finns kvar går mellan Seligman och Kingman. Det är de boende i Seligman som har varit mest drivande bakom återupprättandet av route 66 – ”the mother road” – som turistdestination och förmodligen har de varit med allihop för det är en bra liten håla. Man kan få precis allt man kan tänka sig med route 66-loggan på, och precis allt säljer sa butikskvinnan när vi frågade vad som var mest populärt. Vi köpte en body till K med den ikoniska vägskylten på och kaffe till oss själva.

Så åkte vi på den ganska öde vägen och såg jättelånga containertåg och ett jättelångt tåg som transporterade militärfordon som jeepar och bandvagnar, och massor av fält och några små samhällen. Så småningom kom vi till Hackberry, där en man har en liten route 66-affär i en föredetta bensinstation. Vi handlade glass och lite fler souvenirer innan vi fortsatte vår väg, lite in och ut ur Hualapai-indianernas marker.

Sen bestämde vi oss för att åka till Oatman.

Annars hade vi kommit fram till den förmodligen ganska trista staden Kingman alldeles för tidigt och vi vill inte komma till Las Vegas förrän imorgon när det är söndag, för hotellrummen är betydligt mycket dyrare på helgerna där.

Så, vi åkte till Oatman.

Först åkte vi ut ur Kingman, och hamnade på Crazy Freddys Truckstop för ett blöjbyte. På Crazy Freddys visade det sig finnas långtradarbränsle och sånt, och en Cabaret! En cabaret med GIRLS GIRLS GIRLS och massage. Vi valde att byta ute på parkeringen och svängde ut på vägen igen. Gamla route 66 fortsatte på andra sidan Kingman, nu som ganska liten väg. Med många skyltar som varnade för flooding åkte vi genom ett landskap där man nog ganska enkelt kan gömma…något som behöver gömmas. Den platta vägen tog slut och vägen blev ännu mindre och jätteslingrig och gick genom övergivna spöksamhällen och det dök upp varningsskyltar för lösdrivande åsnor. Så kom vi plötsligt fram till Oatman, efter att ha åkt förbi en aktiv guldgruva med många Keep Out-skyltar. Oatman är liksom en liten kitschig västernby, som verkar rikta in sig på turister som gärna köper ”Terrorist hunting permit”-klistermärken till sin pickup och hundra olika varianter av skylten ”We don’t call 911” med meningen att de skjuter först och frågar sedan (de har iochförsig ganska mycket wasteland att gömma dem de eventuellt skjuter i). De har också, lätt bisarrt, Cary Grant och Ava Gardners smekmånadshotellrum bevarat i sin saloon/krafsaffär, och en liten gunfight på storgatan varje dag klockan halv två. Vi såg oss omkring i en del av affärerna och åt hamburgare på saloonen som hade en live country-gitarrist. Saloonen, liksom ett par andra ställen vi har varit på, hade dollarsedlar över alla väggar och tak. Vi frågade servitrisen varför, och hon berättade att förr i tiden när gruvarbetarna kom ned från gruvan spikade de upp sin saloonbudget på väggen och skrev namn på den, så att de visste att de hade kredit på saloonen även om de skulle bli av med resten av sina pengar.

Efter den slingriga vägen och den långa platta ödevägen med sandavtagsvägar och trailer homes, kom vi tillbaka till Kingman där ett alldeles vanligt Best Western-hotell väntade på oss med tvättstuga och orangebrun inredning. Imorgon åker vi till Vegas!

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.

Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!

Dag 17 – Rotarymöte, indiansmycken och Victorias hemligheter. Samt gratis popcorn!

Dag 17 (2:ra mars) började med att vi checkade ut efter frukosten, med en ovanligt sur bäbis som sällskap. Vi visste det inte då, men det har visat sig att Kilian håller på att få sin sjätte tand (incisiv 22, som tandläkare skulle säga, alltså en framtand i överkäken) – och den var en ovanligt jobbig tand att få. Hur som helst gick vi runt och shoppade lite i Sedona innan vi tog bilen över till väst-Sedona och gick på ett Rotarymöte. Genom Rotary-appen kan man hitta Rotarymöten och få kontaktuppgifterna till ordförande, så David hade mailat i förväg och frågat om man fick dyka upp, vilket man mer än gärna fick. Väl där visade det sig att Red Rock Rotary club of Sedona påminde rätt mycket om Brommaplans Rotaryklubb (vad gäller storlek, snittålder, typ av engagemang som de hade, och även gästföreläsaren som var på plats den här dagen hade lika gärna kunnat stå på Scandic Brommaplan!).

Sedona Red Rocks Rotary club

Sedona Red Rocks Rotary club

Hello, my name is...

Hello, my name is…

Efter mötet styrde vi bilen mot Flagstaff, men högst upp på berget som ligger mellan Sedona och Flagstaff fanns inte bara en vista-point utan även en market-place med indiansmycken av indianer, i deras indianreservat, med indianer som sålde smyckena. Vi köpte en liten stenbjörn.

David, Kilian och en snäll indian

David, Kilian och en smyckessäljande indian

Sedan körde vi till Flagstaff, och checkade in i vårt enormt stora rum (eller ja, suite, eftersom det var två stora rum), ett vardagsrum och ett sovrum. Toaletten hade telefon, kanske för om man gått vilse? Sedan tog vi bilen till ett shoppingcentrum där Emma handlade på Victorias Secret och David handlade på Sears.

Flagstaff

Flagstaff

Väl tillbaks på hotellet njöt vi av att det faktiskt satt lite folk i matsalen där det bjöds på gratismat och gratis drinkar (för att hotellet byggdes om och därför var lite stökigt) – med det allra viktigaste som det bjöds på var popcorn! Ett busslass lilahåriga pensionärer spelade kort i matsalen till långt efter att vi gått därifrån med en ganska grinig Kilian. Vi passade också på att tvätta på hotellet.

 

Dag 16: Sedona – Little Horse trail

Efter frukost svängde vi förbi turistinformationen och köpte ett day park pass som behövs för att få parkera vid de populäraste vandringslederna. Vi valde Little Horse Trail till Chicken point och tillbaka, ca 6 km som klassas som ”easy/moderate” beroende på vilken beskrivning man läste. Om leden hade varit i Norge hade den nog faktiskt klassats som 0 i svårhetsgrad, men nu är vi i Sedona och då är den ”moderate” om den innehåller en uppförsbacke. Den var väldigt fint iordninggjord och utmärkt, och lite senare på dagen när vi gick ned igen kom det gott om MTB-cyklister längs den också.

Det var fantastiska vyer över de röda klipporna, både de närmaste och de olika jätte formationerna som har fått namn som Bell Rock och Cathedral Rock. Stenen och sanden är verkligen röd, våra skor var helt rosa när vi kom hem! Uppe på Chicken Point tog vi picnicpaus och pratade med några amerikaner, ett par från Michigan, ett par som flyttat från Michigan till precis bredvid Waukesha där David är född, och kvinnan i paret från Michigans far- eller morfar kom ifrån Gotland! En komplett cirkel av interconnectedness, på en röd, platt klippa i Sedona!

Paret från Michigan hade kommit till Sedona om vintrarna i sex år för att vandra bland klipporna, och hade på den tiden ”bara” sett två skallerormar(!!!) men de hade pratat med folk som utöver det träffat på svartbjörn, orm, puma och nån stor rovfågel. Vi såg skymten av en vackert turkos Blue Jay och några små ödlor, alldeles lagom med vilda djur.


K gillar att åka i sin bärstol och somnar gärna efter ett tag, det vaggar nog skönt däruppe. Det ser jätteobekvämt ut när han sover sittandes men han gnäller inte när han vaknar så jag antar att han kanske är tillräckligt mjuk för att det ska funka… På vägen tillbaka tog vi en avstickare för att titta på Church of the Holy Cross, en klippkyrka, men gick inte hela vägen fram.

Fam. Stavegård

Fam. Stavegård

Eftersom vår på morgonen så snuvige son plötsligt var både osnuvig och pigg och inte alls ville sova middag åkte vi till Tlaqueplaque, en slags liten mexikansk by i byn med gallerier. Där hittade vi en restaurang som var så mysig att vi stannade större delen av eftermiddagen. Vid bordet bredvid satt åtta månader gamle Wyatt med sin mamma o mormor och han och K satt nöjt och tittade på varandra större delen av vår sena lunch. Sen var det dags att åka upp till flygplatsens utsiktspunkt och titta på solnedgången tillsammans med många andra turister och sen åka tillbaka till hotellet och vila.

Dag 15, Sedona – vilodag

Den här dagen var en måndag och inte bara det, en skottdag. En extra dag helt enkelt, och dags för en vilodag för oss. Den här veckan var det Kilians tur att vara lite sjuk på måndagen, snorig och nysig var han den lille stackaren.

K sitter ju fastspänd mer än vanligt när vi reser, i bilstolen, i vagnen eller i bärstolen, så vilodagarna är ganska mycket för att han ska få röra sig lite fritt och krypa runt på golvet och hitta saker att dra sig upp och ställa sig mot. Och, som den här dagen, sova förmiddag på en säng i ett tyst rum istället för i vagnen eller bilen eller bärstolen. Vi hängde mest på hotellrummet och lekte eller tog det lugnt, satt på balkongen och tittade på utsikten (eller försökte klättra på balkongstaketet, en del av oss). Så småningom tog vi oss till typ huset bredvid och åt lunch, men K var inte så intresserad av att vara en restaurangbebis idag så han och David stannade på hotellet medan Emma åkte till Basha’s och handlade – vin, vatten, middag, picniclunch till morgondagens promenad och lite sånt. Det tog ungefär tusen år att hitta allt i den jättestora affären.

Måndagen avslutades, som måndagar bör, med att vi åt ost-och-kex-middag i sängen och tittade på The Bachelor. Most dramatic season EVER. Eller mesta tågkraschen någonsin, också, men det är ju ungefär samma sak.

Dag 14, 28:e feb – vägen till Sedona

Vi fick lyckligtvis sovmorgon den här morgonen, för Kilian vaknade först tjugo i åtta. Vi hade sagt till paret vi bodde hos att vi ville få frukost kring klockan åtta, och vi fick världens godaste frukost! Hemmagjorda biscottis, en märklig (vad vi gissar är vegansk) omelett med quornbitar, hemmagjord yoghurt och hemmagjord müsli, med kaffe och juice. Vi satt rätt länge och pratade med dem, och vi fick hälsa på deras hundar (som de annars höll på balkongen för att de inte skulle bli för närgångna Kilian). En av hundarna var hälften varg, och 2 år gammal och jättehärlig! De två andra hundarna var mycket äldre, och nöjde sig med att bli hälsade på innan de drog sig tillbaks igen. Vi lärde oss att hon var hälften norska, men att hon inte visste något om sin bakgrund. Han var hälften irländare och det visste det mycket mer om.

En sidonot är att det är väldigt många amerikaner som glatt berättar för oss att de är svenskar, men att de allra flesta inte har någon som helst koll på sin historia. Någon visste lite mer, som att hennes släkt kom från Gotland, men annars är det oftast ingenting de har koll på.

Paret vi bodde hos blev nog mycket berörda av Kilian och de frågade mycket om honom och reagerade starkt när han skrattade och hade kul!

Efter frukosten packade vi ihop oss igen, sa hejdå, och åkte upp till downtown Jerome och gick en sväng.

Jerome

Jerome är en lustig liten stad, en gammal gruvstad som övergavs på 50 talet, då befolkningen drastiskt sjönk ner till under 50. Sedan kom flower-power-tidsåldern, och folk började flytta dit igen. Idag bor där 444 personer. Staden är i stort sätt byggt vertikalt, för att den ligger på det kraftigt sluttande bergskant.

Spöken i Jerome

Det finns inte bara psychics, gott om olika healers och magiska stenar i Jerome, utan också en ganska mörk historia av bränder och gruvolyckor. Därför är stadens affärer fyllda av små plastvålnader, skelett och liknande. De är alla väldigt fina. Det verkar vara lite av en fristad för hippiesar och sökande människor som hittar det som de söker i bergen eller i naturen. Vår värd Michael hade sitt prästvigningsdiplom på väggen – utställt av ”the church of the latter-day dude”. Just sayin’

 

 

Sedan körde vi till Sedona med fantastiska vyer längs vägen. Enorma röda berg som verkligen såg ut som hämtade från Lucky Luke. Väl framme åt vi lunch och hade då bordet bredvid ett gravidt par som frågade mycket om Kilian och kärade ner sig i honom. De var fortfarande ganska tidiga i sin graviditet och det är möjligt att vi var det perfekta paret att prata med, eftersom vi aldrig kommer mötas igen.

Sedan gick vi en sväng och tittade i affärer innan vi gick resp åkte till hotellet och checkade in. Sedan tog vi det lugnt på rummet innan vi gick ut och handlade vin, öl och popcorn. Vi satte oss på balkongen och njöt av den otroliga utsikten över de röda bergen, medan vi stillsamt drack ett glas vin.

Dag 13: Wickenburg – Jerome – Cowboys och spöken

Efter den osedvanligt tråkiga frukosten som bland annat erbjöd ”cherry and cheese danish” (jag var lite sugen på att testa, men lät bli…) åkte vi in till Wickenburg centrum och gick runt halva kvarteret, andra halvan ville vi spara till efter lunch! Wickenburg är, trots att de bara har 6000 innevånare, ”the Team Roping Capital of the USA” (och, kan man gissa, kanske hela världen). Inte mindre än sex roping-arenor har de inom stadens gränser.

Vad är roping? undrar kanske den som inte har varit i Wickenburg. Det är att fånga kossor med lasso från hästryggen. Cowboystuff, alltså. Team roping är när man är två cowboys och den ena fångar kossans huvud och den andra fångar bakbenen. I detta kan man tävla, och denna lördagsmorgon var det kval till Wickenburgs National Team Roping Team! Vi letade oss ned till Rancho Rio och sniglade oss förbi de hundratals hästtrailersarna tills vi hittade en annan vanlig bil och parkerade bakom den. Sen satte vi oss på den pyttelilla läktaren och tittade på round 2 av tävlingen. Nästan alla andra åskådare kom på häst så det var bara vi och fyra till på bänkarna. En del team var snabba, andra var långsamma och vi lyckades aldrig förstå poäng- och handikappsystemet men det var kul att se massor och massor av cowboys och cowgirls som red omkring! De små tjurarna som fångades visste precis hur de skulle göra och travade snällt bort till sin fålla när de blivit fångade och frisläppta igen.


I staden besökte vi den lokala cowboy-hattmakaren som bl a berättade att de olika cowboyhattarna förr hade namn efter var de var gjorda och vilket yrke den som bar dem hade, medan stilarna idag döps efter filmer där hjälten har burit en viss modell. Emma försökte köpa cowboyboots men de snyggaste fanns bara i för liten storlek. Vi pratade också lite med en kvinna som karvade i läder och gjorde en del av de jättevackra sadlarna och chapsen (och dess kort-kusin ”chinks”) som roping-deltagarna hade. Både hattmannen, läderkvinnan och bootskvinnan verkade tycka att ropinggänget var lite knäppa och fanatiska, så kanske det kan gå när en viss sport dominerar en liten ort så väldigt.


Nästa destination var den lilla spökstade Jerome, och nu åker vi nästan rakt norrut på Hwy 89. På vägen stannade vi till i bergsstaden Prescott och fikade på en gammal saloon, där vår servitris berättade att en av hennes kollegor har en liten son som heter Kilian! Efter Prescott blev vägen helt orimligt krokig över nästa bergskedja och helt plötsligt dök det upp hus och så var vi framme i Jerome som liksom klamrar sig fast på bergsväggen och hittade efter lite snurrande fram till huset där vi hyrt ett rum genom Air BnB. Där bodde staden administratör, Town clerk, Candace och hennes man Michael som var supertrevliga och ganska mycket hippies. På frågan vad som skilde sig med den av deras tre hundar som är hälften varg och de andra vovvarna svarade Michael – ”it is harder to control, it’s more of a free spirit”.

Sedan slingrade vi till byn igen och gick runt en stund och tittade på alla fem restauranger, innan vi bestämde oss för den färgglada mexikanska, som serverade mycket god mat. David åt tacos – som där kom som mjukt stekta skal (som pannkakor), och som var rätt eldigt kryddade. Emma fick minst tre portioner fajitas.