Flyga med tvillingar (eller flera barn under två)

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg med några tips om att flyga med en bebis. Det var när vi hade varit i USA, Berlin och Mallorca med K och samlat på oss några erfarenheter. Alla de punkterna gäller förstås för alla bebisar, men nu när vi har J och L också så tänkte jag komplettera med några tips om att flyga med fler än en bebis som är under 2 och som alltså får åka i knät.

  • På ett flygplan sitter man oftast i ”uppbrutna” rader, t ex 3 + 3 eller 2+3+2 med gångar mellan. På varje sådan sektion finns det bara en syrgasmask extra, dvs för tre säten finns det fyra masker. Det betyder att det inte får sitta två barn som inte har egna säten på en sådan radsektion – man kan alltså inte boka två vuxenplatser bredvid varandra och ange att båda vuxna ska ha med sig ett spädbarn i knät. Istället får man boka på olika rader eller på säten på varsin sida gången eller liknande. När vi har flugit har det gått bra att sitta bredvid varandra förutom under start och landning så om man är ett större sällskap eller om man träffar en vänlig själ som vill byta plats så kan man kanske sitta bredvid varandra under själva flygningen.
  • Om man behöver flyga med två bebisar som ensam vuxen kan man på många flygbolag göra det genom att ha en i knät och boka egen plats åt den andra och låta den åka i sitt babyskydd. Läs på flygbolagets hemsida och se vilka regler som gäller, för det här är nog ett ganska ovanligt scenario så kundtjänst vet kanske inte vad som gäller. Jag vet en mamma som fick bestämt nej från en kundtjänst som menade att man måste vara en vuxen per spädbarn, medan det står tydligt på det flygbolagets hemsida att man kan resa med två spädbarn om det ena har egen plats.
  • En bebis kan man ofta bära genom flygplatsen men med två kan det bli tuffare med stora flygplatser och handbagage. På en del flygplatser, t ex Stockholm Arlanda, Göteborg Landvetter och Köpenhamn Kastrup, har de lånesulkys när man flyger ut som man lämnar när man har kommit fram till gaten. Kommentera gärna här nedan vilka du känner till som har den servicen och gärna om du känner till någon som har lånevagnar i arrivals när man stiger av planet, eller flygbolag som låter småbarnsföräldrar ta med vagn fram till gaten och hur man får tillbaka den! Man kan också packa bärselar i handbagaget så att man har händerna fria för handbagage eller storasyskon på den ibland oändliga promenaden till bagagebandet (I’m looking at you, Palma Mallorca…). Ett alternativ är sulkys som är så små att man kan ta dem som handbagage, men jag känner inte till någon tvillingvagn som är så liten.

Det var några specialflygtips för dem med flera små barn, lämna gärna fler tips i kommentarerna så uppdaterar jag med dem!

 

 

Weinheim 3 – på väg söderut

Frukost på färjan med grinig K – en frukost som var kaos för köket, inga kaffemuggar, de tog för lite betalt, dåliga smörgåsar och allmänt en ganska bleh frukost.

Sedan gick vi upp på däcket och tittade på Kiels hamninlopp innan vi gick till hytten och packade ihop saker. Emma bar ner första vändan med väskor medans David hade alla barn kvar i hytten. Eftersom hissarna till bildäck öppnar när båten förtöjt och vi sprang två vändor var vår bil ensam kvar när vi kom ner. Snabbt rattade vi oss ut ur båten, ut ur Kiel och ut på motorvägen.

Vi pausade i Garlstorf och tittade in i en keramikaffär där vi handlade några souvenirer och åt lunch på en mycket mysig bierstube, Restaurang Waldklause. Hade ingen cash och kortbetalningen funkade inte, så vi fick åka till grannbyn där vi tankade och tog ut euros, för att sedan åka tillbaka och betala. Nästa stopp var Celle – en mycket pittoresk stad där vi tog en promenad runt stadskärnan, fikade och tittade länge länge på den spännande vattenfontänen som sprutade ur gatan.

Sedan körde vi till Goslar där vi bokat rum på H Plus Goslar. Ett till det yttre ganska trist ställe som visade sig ha stora, bekväma rum och en helsjysst frukostbuffé! Det tog lång tid för Kilian att somna och David vandrade runt i byn med honom i vagnen, medan Emma roade tvillingarna som sovit lite väl mycket i bilen.

Tillslut somnade alla tre barnen och vi vuxna fick äta ost- och skinksallad och märkliga popcorn från Penny Markt till middag.

Flyga med bebis – några tips

Baby K var ca åtta månader när vi åkte till USA, och följdaktligen ca 9 månader när vi kom hem igen. Här är några tips kring att planera en lång flygning med ett så litet barn.

  • Om du lyckas boka en plats med babysäng, kontrollera gränserna för hur den får användas. På de 3-4 flygbolag jag har kollat är gränserna ganska låga, 9 kg / 72 cm / 9 månader (åldersgränsen är gissningsvis för att det är enklare att kolla barnets pass än att mäta och väga det ombord).
  • Kolla annars om du kan få tag på en plats med extra benutrymme, så att du kanske kan låta barnet sitta på golvet och leka ibland. Tyvärr är de här platserna såklart de första som bokas av folk med långa ben, och de är också ofta platser vid nödutgångar, där man inte får sitta med barn.
  • Även om man FÅR resa med barn under två år i knät även på långflygningar så tyckte vi alla gånger att det var värt att låta K få ett eget säte (särskilt som att vi inte fick varken extra utrymme-platser eller någon babysäng). Direktflyget Arlanda – Oakland tog 10 timmar, ganska lång tid att ha ett barn i famnen på en liten yta, särskilt när man ska äta osv. Vi valde platser i mittenpartiet och hade K och hans babyskydd mellan oss.
  • Ta med tillräckligt med kläder, mat, blöjor osv i handbagaget för att klara inte bara resan utan även en eller ett par dagar utan ert eget bagage. Särskilt om ni ska mellanlanda någonstans innan ni kommer ända fram. Missade anslutningsflyg, förseningar, inställda flighter…det händer hela tiden att flygresor plötsligt blir 24 timmar längre än vad som står på biljetten och flygplatser har inte världens utbud av babygrejor.
  • Ha med en hel del leksaker att roa barnet med och knyt fast dem i långa snören så att de går att fästa i dig eller babyskyddet. Att försöka knö sig ned på golvet under grannens flygstol för att hämta tappade/kastade grejer är rätt jobbigt. För alla.
  • Var beredd på att stå, gå och leka typ hela flygningen. Ny miljö kanske = bebis som inte alls beter sig som den brukar eller sover när den ”borde”. Å andra sidan kan bruset från flygplanet göra att barnet somnar lättare, ungefär som torktumlarljud när de är riktigt små. Isåfall får man en lugnare flygning och en tuffare första dag på resmålet…
  • Ha flaskor med vatten eller vad barnet nu dricker färdiga för start och landning så att bebisen får hjälp med tryckutjämningen. Empiriska studier säger dock att lite större barn, kanske 2 år och uppåt, verkar ha jobbigare med trumhinnorna än de riktigt små, jag tycker att det brukar vara de lite större små barnen som skriker högst medan bebisarna klarar sig rätt bra. Men det kan vara tillfälligheter med de barn jag har flugit med eller sett flyga.
  • Regeln om att allt tar hundra gånger så lång tid med barn gäller även för resor…utom möjligen säkerhetskontrollen, titta nog efter ifall just den flygplatsen du flyger från har en egen genomgång för barnfamiljer, det börjar bli nästan vanligt!

Dag 35: Petaluma

Vad gör man en söndagsförmiddag i San Francisco? Samma som en lördag i Santa Barbara, åtminstone om man är i stadsdelen Cows Hollow. Gör sitt yogapass och äter raw food brunch i sina träningskläder-man-har-efter-träningspasset-kläder, alltså. Cows Hollow var i övrigt en fin stadsdel, många Edwardianska och Victorianska town houses och mysiga affärer. Vi lyckades ha tagit en lunchplats under tak precis till en rejäl regnskur och åt paj och tittade på folk.

Efter lunch var det dags att knappa in Petaluma i GPS och sikta ca en timma norrut. I Petaluma har podcasten This Week In Tech, TWIT, som David har lyssnat på i många år, sin studio och den här dagen ska han dit och vara publik vid inspelningen! Det var mer trafik än vad vi kanske hade trott men några minuter i tre släppte jag och K av honom utanför ”the Brick House”. Eftersom det ösregnade åkte vi vidare till köpcentret för att hinna med lite shopping innan vi åker hem imorgon. Jag har en hel jobbgarderob att utrusta och David en hel hemmapappa-garderob! Det har inte blivit mycket klädshoppande av under resan hittills förutom souvenir-tshirts, det har liksom inte varit fokus. När K vaknat började vi med beställningsjobbet – två par Vans i specificerad färg och storlek till min systerson. Det är så enkelt när någon annan har specat vad man ska handla, bara gå in i butiken, haffa en personal och be dem plocka fram dem 🙂 kanske ska satsa på det där med personal shopper till nästa säsong?

Mitt i shoppingen hämtade vi David, fortsatte shoppa och åkte sedan in till Petaluma och åt middag på en mexikansk restaurang. Återvände till SF via Golden Gate Bridge för sista natten på hotellet.

Dag 32: Alcatraz

Vaknade på Petite Auberge och åt god frukost. Packade väskorna ganska långsamt, beställde upp bilen från var den nu parkerar dem någonstans och checkade ut. Snurrade runt lite men hittade tillslut rätt riktning och kom till ett parkeringsgarage vid pier 39 där vi väckte Kilian och bytte en katastrofblöja på marken bredvid bilen. Med helt nya kläder från topp till tå, och med ny blöja lugnade han efter ett tag ner sig, och vi gick till Pier 39 för att titta på all turistaffärer och på turismen. Det roligaste var faktiskt att titta på sjölejonen, oväntat kul faktiskt.
sjölejon

sjölejon

Sedan gick vi till Pier 33 från vilken båten till Alcatraz går. Efter lång kö klev vi ombord och blev snabbt utskjutsade till ön. Där lyssnade vi först på obligatorisk info sen gick vi uppför berget och lyssande till en Ranger som berättade om rymningsförsöken från Alcatraz. Spännande och dramatiskt att tänka sig, plus att han sa att det idag finns en Escape from Alcatraz triathlon som börjar med att man simmar från ön till San Fransisco, sedan cyklar 18 miles (bland annat över Golden gate), och slutar med att man springer 8 miles genom Golden gate recreational area. Så, det går utmärkt att simma över från ön till land men det krävs att man är i god kondition och van vid att simma i kallt vatten. Fångarna på Alcatraz var i allmänhet inte simkunniga och de flesta heller inte särskilt vältränade så att jämföra dem med den superstarka golden retrievern Jake som också har simmat sträckan är nog orättvist. Men! man kan också behöva se upp för hajar, som tydligen ibland finns i San Francisco Bay, ibland förvirrar sig tydligen vithajar in, så man vill nog ha en följebåt.
Alcatraz

Alcatraz med en Ranger som berättar om rymningsförsöken

I fängelset fick vi audiotour-utrustning, som vi sedan lyssnade på, där både personer som suttit på fängelset och de som arbetat där berättade om livet på Alcatraz. Halvvägs igenom slutade vi lyssna, och gick runt och kikade och läste plakat istället. Det fanns en väldigt mysig uteplats utanför administration-kontoret, där vi tog en mata-bäbisen-paus.
Efter det gick vi till den obligatoriska gift-shopen, där David fick en bok signerad av William G. Baker, en före detta fånge, som just idag var där och signerade sin bok. Han dedikerade den till Kilian. Jag frågade honom hur det kändes att vara tillbaks på ön, och han svarade “I’m ok with that”. Jag sa sedan att jag hoppades att lilla Kilian aldrig hamnade på Alcatraz, och då sa han “I understand that. [Paus] I hope so too”.
Sedan åkte vi till fastlandet igen, och gick till Pier 39 för att köpa en söt liten “I escaped from Alcatraz”-body till Kilian, och satte oss i bilen för att köra till Andrew Reitter, en barndomsvän från tiden vi bodde i USA och jag föddes här. I bilköerna påväg ut ur stan började vi ha högläsning ut boken och hann faktiskt hela första kapitlet. Som var bra.
Väl hemma hos Andrew hade vi först en stor blöjincident (nummer två för dagen!), men när den var uppstädad, så satt vi och pratade lite först, och sedan åkte vi iväg till en mysig kinarestaurang, där vi åt mycket gott. Kilian råkade kräkas över större delen av bordet efter att vi var klara, men bortsett från det, blev det en bra middag! Alla (Ursula, Andrew och Robert) var rörande överens om att demokraterna behöver alla röster de kan få, och att jag borde rösta så att de får en till.
Hemma hos Andrew igen satt vi och pratade ett tag till, Andrews mycket trevliga flickvän JJ kom hem och efter ett tag gjorde vi kväll och alla gick och lade sig.
Ursula och Kilian

Ursula och Kilian

Dag 31: Vi kommer till San Francisco

Att packa iordning all tvätt och äta frukost tog hela tiden fram till utcheckning kl 11. Vi bestämde oss för att titta på Golden Gate-bron på vägen in i stan och körde så att vi kom över den signalorangea bron norrifrån via Sausalito innan vi stannade vid visitor centre. Det blåste så vi gick bara en liten bit och lät K sätta sina små fötter på bron också innan vi sällade oss till alla andra selfie-fotografer på utsiktsplatserna vid sidan om bron istället.

Vi åkte in till stan på de branta gatorna som nog är de brantaste vi har kört på! De är liksom General Sherman Tree vad gäller branta stadsgator! Målet var den Swedenborgiska kyrkan och dess arkitektur men att parkera i SF är precis så omöjligt som det påstås, så vi gav upp. Och precis då hittade vi förstås en lucka bara ett kvarter från kyrkan! Den var väldigt naturnära och mycket hantverksmässig och fin i sin annorlundhet. Den hade också en liten oas till kyrkträdgård, där en mycket prosaisk blöjincident kunde hanteras på ett praktiskt sätt.

En lång, rak, bergochdalbaneaktig körning senare kom vi till vårt hotell, Petit Auberge i Nob Hill. Vi bokade genom Hotel Tonight-appen och då kan man få vilket rum som helst som hotellet inte har sålt den dagen. Tjejen i receptionen blev så förtjust över Kilian att hon bytte vårt vanliga rum till deras svit så att vi fick mer plats! En vinst på hotellotteriet helt enkelt, rummet såg ut som vore det på rymmen från Provence. Kanske det finaste hotellrummet David bott i!

Lunchen blev bentolåda på en japansk restaurang (där David lyckades få ut K genom ytterdörren en halv sekund innan han kaskadkräktes. Nästa bebis vi har ska vi inte glömma att speca att den inte ska vara en kräksbebis!) och sedan gav vi oss ut för att se på omgivningarna. Vi letade efter en hoponhopoff-buss, men det visade sig att de slutar gå kl 17 och vi var på turistbyrån 16:48. Så, istället promenerade vi runt Union Sq och Market st, med mängder av fina affärer. Emma handlade inte i Modclothbutiken men hittade en Fluevogt-skoaffär! Och världens finaste skor! Gick till Chinatown och köpte rävmössa till Kilian. Handlade vin och ost och kex och chips och gick till hotellet med pipig tand-bäbis. K somnade kvart i tio, stackars knorvel. Vi vuxna myste framför den lilla gas-eldstaden med vin och ost ett tag, innan vi gjorde kväll och lade oss.

Dag 30: Vi lämnar Napa och närmar oss San Francisco

Vi packade våra väskor och väntade på att klockan skulle bli frukost. När man reser så här länge, måste man ibland packa ur sina väskor helt och liksom ”börja om” med packningen för att få ordning på allt. När klockan slagit frukost, gick vi in och då var det Lisas tur att servera oss idag – det blev eggs benedict och croissanter, mycket gott! Vi pratade om Booking.com och bokningsregler, för det visade sig att Booking inte berättat för dem att Kilian också var med, trots att David var noga med att ange det eftersom långt ifrån alla B&Bs i Napa (eller överhuvudtaget) tar emot små barn.

Efter frukosten packade vi ännu mer och gav oss av strax före kl 11. Först tog vi en tur till i St Helena och sedan styrde vi söderut till Oxbow food market i själva Napa, mycket mysigt och oerhört hipstert. Tur att Kilian hade sin snygga hatt, så att någon av oss var tillräckligt hipster för att passa in. Vi hittade en jättehäftig drinkbutik, där vi pratade länge med bartender-killen och köpte tillslut två tonic-syrups, en päronbitter och en av deras egentillverkade ginsorter.

Tonic-syrups, en päronbitter och en hipp bartender.

Tonic-syrups, en päronbitter och en hipp bartender.

Efter en glass körde vi mot shoppingcentret i Fairfield där Emma handlade två skjortor och en BH, David en hårddisk och så gick vi till BabiesR’Us. Superstor butik, systerbutik till ToysR’Us, där vi såg massor av fina saker – och bland annat köpte star wars-strumpor till Kilian!

Kvällens hotell är ytterligare ett Best Western – den här gången i Vallejo, där vi först fastnade lite på rummet. Åkte ned till Marinan och promenerade längs vattnet till ”the Sardine can”, en mycket lokal och anspråkslös sylta precis nere på bryggorna som hade fantastisk fish-n-chips och fiskenät på väggarna. Vid bordet bredvid satt två män som hade något slags möte, men vi kunde inte riktigt lista ut vad det handlade om. Antingen höll den ene på att anställa den andra, eller så var den ene den andres revisor. Kanske låter det som att de två mötena inte borde låta riktigt likadant, men det var de alternativ vi kom fram till.

Resten av kvällen gick åt till att ta hand om vårt enorma tvättberg! Kilian hade jättesvårt att somna, och bara pep och skrek och var gnällig, kanske pga tänder eller kanske pga magen, men tillslut lyckades Emma somna honom. Strax därefter sov vi också.

Dag 29: Napa valley

Vi vaknade runt halv sju, av Kilian som då var vaken och jätteglad – tänk att få vakna och hitta både mamma och pappa i sängen! Vilken lycka! (Det gör han ju varje morgon, och varje morgon är han lika glad när han vaknat!) Vi duschade och hängde i vårt romantiska rum till klockan nio, så frukost skulle serveras. Det framgick väldigt tydligt av välkomstbrevet och på andra ställen att frukosten serveras klockan nio, och ingen annan tid.

Adressen är lovande!

Adressen är lovande!

John, mannen i huset, gjorde en jättegod frukost åt oss, walnötsvåfflor med aprikoskompott och kycklingkorv, samt en fruktsallad med creme fraiche-apelsinjos-honungssås (den såsen tänker David att vi kan bjuda er gäster på i sommar när ni kommer och hälsar på hos oss, för den var jättegod till fruktsalladen!). Allt var mycket gott!

Sedan pratade vi vin med John, och han tipsade om vingårdar att besöka och berättade om sitt eget vin som de gör som hobby.

Det är ju måndag idag, så vi hängde i vårt rum fram till ungefär 11, det är ju vilodag, men ska sägas, Kilian var bra sugen på att åka ut och uppleva saker! Vi åkte till St Helena och åt på ett poppis ”gatukök” (Gott’s), jättegod milkshakes och cheeseburgers och sedan gick vi runt och tittade på St Helena, en supermysig och jättedyr liten by, med otroligt fina och charmiga butiker.

Cheeseburgare och milkshakes

Cheeseburgare och milkshakes

Napa valley är en liten dalgång med hur många vingårdar som helst, och där det finns två bilvägar för att åka längs dalen, en på vardera sida, och vi åkte ”foothill road” till Calistoga, fikade på ett väldigt amerikanskt kafé eftersom det var hög tid för eftermiddagskaffe och ringde Vincent Arroyo Winery, som John hade tipsat om tidigare, och fick tid kl tre. Vi fick en privat vinprovning med Tim som ville veta mycket om Sverige och frågade om alla ‘rätt’ saker som föräldraledighet och semester. Mycket pratglad man, som underhöll oss i cirka en och en halv timme, och gav oss 8-9 viner att testa, plus att vi fick testa deras stolthet – en pinot noir – direkt ur ekfatet, medans den glada labradoren Rosie svansade runt och tiggde runt fötterna.

Tim berättar om vingården

Tim berättar om vingården

Tyvärr måste vi ju ta allt vi handlar på flyget hem, så att köpa lådor var det inte tal om, men vi köpte fyra flaskor av olika sorter, och åkte hemåt. En jättetrevlig vinprovning! Kommer du, kära läsare, till Napa valley rekommenderar vi verkligen den här vingården!

Kilians första vinprovning

Kilians första vinprovning

K somnade så vi köpte sallader på Gotts och tog hem. Gick ut i solnedgången och tog bilder på vingårdarna och K i solen, i den fräscha, svala och sköna vårluften. Men, vi passade oss givetvis så vi inte missade Bachelorfinalen! Det är ju otroligt att vi som följt Bachelor i så många år fick se finalen ”live”! Bachelor Ben valde Lauren före Jojo.

Dag 28: Groveland – Napa Valley

Idag är det den 13:e mars och Emmas födelsedag! Hurra!

Som födelsedagsöverrasking har D planerat dagen och destinationen och jag visste inte var vi var påväg när vi slingrade oss ned för kullarna.

Efter nästan två veckor i Arizona måste vi påpeka hur skönt det är med grönt! Stenöknarna och klippformationerna är spektakulära och vackra på sitt sätt, men åh vad vi uppskattade Kaliforniens gröna kullar och träd med blad på! Vi har aldrig tidigare tillbringat så lång tid i en miljö som är nästan bara stenar och öken och har nu en helt ny förståelse för all poesi som hyllar lugnet och vilsamheten i grönskan.

Första destinationen var Stockton där vi inte kunde hitta den tänkte lunchrestaurangen utan istället åkte in till centrum för att se om det fanns lunch där. Klockan tolv på en söndag händer det  dock inte så hemskt mycket i Stocktons centrum, så vi lånade wifi av Starbucks och hittade en indisk restaurang via Yelp som vi åkte till istället. Kilian gjorde servitrisen mycket glad genom att vinka och le och vi åt indisk lunchbuffé. De hade ungefär samma som på en indisk lunchrestaurang i Solna, men inga poppadums tyvärr. Poppadum-bröd heter förresten tydligen inte så på amerikanska, eller kanske indiska heller för den delen, för efter att ha förklarat för servitrisen vad vi var ute efter sken hon upp och sa ”Ah! Crispy chick pea bread”…

Vi fortsatte vår färd norrut, förbi San Francisco, upp i Napa Valley och till ett B&B i St Helena. Det låg på den lovande adressen Zinfandel Lane och var väldigt mysigt. Vi hämtade nycklarna i en låda på trappen enligt instruktion och flyttade in i vårt rum ute i det gamla murgröneklädda vintunnehuset, mycket mysigt och romantiskt. Klockan 17 infann vi oss, också enligt instruktion, i värdparets hus och fick smaka på gårdens eget vin och prata med vår värdinna som gav oss tips om vilken middagsrestaurang som kunde passa för oss med ett litet barn och berättade om gården vi bor på. Hennes man är hobbyvinodlare, ingen Zinfandel men Cabernet Sauvignon. Hela St Helena odlar Cab och Pinot Noir vilket tydligen är en effekt av filmen Sideways från 2004. Det var tydligt att vi förväntades kunna filmen och också föredra Pinot Noir eller Cabernet Sauvignon, vilket huvudrollsinnehavarna i filmen gör. Jag vet att jag har sett filmen men minns den knappt och tror att jag inte var så förtjust i den men det är intressant att den har satt sådana djupa spår så långt senare i en region.

Födelsedagsmiddagen åts på Market inne i St Helena, en riktigt mysig bistro där vi fick ett bord med soffhörn åt Kilian att klättra runt i. Maten var god, personalen trevlig  och K var på sitt charmigaste restaurantbebishumör hela för- och huvudrätten så det får räknas som ytterligare en lyckad middag på finkrog. Sällskapet vid bordet bredvid sneglade länge på oss och berättade senare att deras sonson var väldigt lik Kilian vilket de hade helt rätt i, jag fick se ett foto. Lagom till att det var dags för dessert tog barnets glada humör slut och David gick ut med honom i vagnen för att få honom att somna medan jag bad att få våra Tiramisu nedpackade och betalade. Personalen, som D hade tipsat om att det var min födelsedag, kom först ut med dem och gratulerade så mycket på födelsedagen så att jag fick blåsa ut ljusen – en passande avslutning på en middag när man reser med barn som vi gör.

Väl hemma på Shady Oaks Country Inn upptäckte vi att vi inte hade några riktiga bestick att äta desserten med, så det fick bli Kilians små blå plastskedar. Kanske passande även det.

 

Dag 27: Yosemite!

Efter en ganska torftig frukost köpte vi picniclunch på ett café och espressobaserat kaffe på ett annat och åkte inåt Yosemite ([Joss-e-maj-tii] tydligen). Fler slingriga vägar och så var vi tillbaka på snö-nivå. På en stor yta strax utanför nationalparken var träden bara svarta pinnar, så sent som i september var det en stor skogsbrand här. Vi kom in i parken med vårt årskort, men ett par kilometer in var det stopp. Chains required-skyltarna hade satts upp och alla bilar hade ställt sig vid sidan om och kedjade på. Det är ju svårt att dölja att man inte har snökedjor för de tydligen ganska nitiska rangersarna så vi vände och åkte tillbaka en halvmil utanför parken till en butik som nog gör ganska bra snökedje-affärer. Tillbaka i parken hade givetvis Chains Required! tagits ned så vi körde okedjade på den lite blöta men varken snöiga, isiga eller hala asfalten in till Yosemite Valley. Under dagen träffade vi många bilar som körde med kedjor på den nu helt torra vägen, kändes inte alls nyttigt för varken väg eller däck.

Det är en väldigt vacker plats, den här dagen med solsken på de snöiga bergen och vattenfallen. Vi stannade vid Bridalveil falls och gick de 300 metrarna till fallets slut där det var som att stå i ett regnoväder. Sedan fortsatte vi på loopen runt dalen och stannade på flera av de många utsiktsplatserna för att se Yosemite falls och klipporna Half dome, El Capitan (som knappast är så cool som General Sherman Tree, störst av dem alla!) och Sentinel. Vid en promenad på en av ängarna såg vi ett par i färd med att fotografera en trädgårdstomte ute i floden, vi kände oss genast som besläktade själar och gick och pratade med dem. De hade kommit till Yosemite i flera decennier och sa att dalen är väldigt olik sig beroende på årstid, man kan aldrig ha sett den på alla sätt.
I Yosemite är mycket stängt på vintern pga snön uppe i bergen, nere i dalen var det 10-15 grader varmare än i passet på väg in. Det var väldigt vackert men såklart hade det varit mer framkomligt (men också mycket mer folk) efter mitten av maj. Efter en mysig picnic på en äng kom vi till Yosemite Village där butiker, hotell och museum finns och shoppade lite, våra obligatoriska klistermärken som vi samlar på och sånt. Därefter siktade vi på att gå upp till första bron på leden till Vernal falls och körde dit. Leden var som sin beskrivning, uppåt i 1,2 km och sedan kom man till bron där man kunde beskåda Vernal falls. På vägen fick vi också många vyer över de otroliga bergsmassiven på sidorna, sådana klippväggar som det tar dagar att klättra uppför. Leden upp till Vernal falls foot bridge är så pass trafikerad att den är asfalterad, och även om det är praktiskt och förståeligt så blir det ett lite märkligt Disney World av naturfenomen när det är så väldigt tillgängligt. Bilvägen runt dalen är enkelriktad, så man kör sin bil till en fantastisk plats, går ut och ser sig omkring kanske med en kort promenad, och kör vidare till nästa. Det är inte så gott om enklare dagshajker i Yosemite så för en djupare utflykt i naturen krävs det en lite större ansträngning.


Efter vår promenad rullade vi sakta längs norra kanten av dalen och sedan upp för berget, vi ville tillbaka till Groveland innan det blev kolsvart på krokvägarna. Paret med trädgårdstomten tipsade om byns mexikanska restaurang så vi åt där, ett litet lustigt ställe utan fönster, inrett som en slags mexikansk gård. För sakens skull gjorde vi också ett besök på byns saloon – Kaliforniens äldsta lokal med utskänkningstillstånd – men K började bli trött så vi pratade lite med männen i båset bredvid, svepte våra drinkar och gick hem till friggeboden.