Dag 25: General Sherman är störst av dem alla. (Eventuellt.)

Vi vaknade och gjorde en helt vanlig smoothie-frukost (som vi brukar äta hemma) i lägenheten i Bakersfield, facetimeade med våra föräldrar lite, och sedan satte vi oss i bilen och körde mot Giant Forest – en nationalpark med mycket stora Sequoiaträd. Vi lärde oss också att världens absolut största levande tingest fanns i parken – det störa Sequoiaträdet av dem alla. Det är (enligt materialet vi fick av Rangerpersonalen när vi körde in i parken), den största nu levande saken som finns på jorden. Stor nog att rymma tio blåvalar. Det trädet heter General Sherman. (Döpt av någon på 1870-talet, vars general var så bra i inbördeskriget.)

Parken varnade för att lämna mat i bilen, för alla björnar bryter sig in i bilen om de ser att det ligger mat framme eller känner doften av mat, så man skulle vara försiktig. Det visade sig senare när vi pratade med en lokalbo att björnarna inte gillar klimatet på den här höjden (7000 feet), där det ligger snö, utan de har klättrat ner för berget och är på lägre höjd utan snö, men man ska ändå vara försiktig.

Parken hade sjukt många, sjukt stora träd. Riktigt, jättejättemegastora träd. Vilket är väldigt imponerande. Vad som inte var fullt lika imponerande var just General Sherman. Det fanns skyltar, och en asfalterad stig som ledde framåt, mot just General Sherman – men liksom, när vi gick på stigen så var de fler än vi som undrade – vänta lite, är det där General Sherman, eller det där? Eller – var är trädet någonstans egentligen?! Tillslut kom vi fram, och naturligtvis satt det skyltar som sa att det var just det trädet som var det största av allt.

Men, när man läser på lite på Wikipedia, så står det så här:

By volume, it is the largest known living single stem tree on Earth.[1] The General Sherman Tree is neither the tallest known living tree on Earth, nor is it the widest (both the largest cypress and largest baobab have a greater diameter), nor is it the oldest known living tree on Earth (that distinction belongs to a Great Basin bristlecone pine).[3] With a height of 83.8 meters (275 ft), a diameter of 7.7 m (25 ft), an estimated bole volume of 1,487 m3 (52,513 cu ft), and an estimated age of 2,300–2,700 years,[4][5][6] it is nevertheless among the tallest, widest and longest-lived of all trees on the planet.

Så, det är ett stort träd, men inte det största vad gäller höjd. Eller diameter. Eller ålder. Men, det är ett enormt jättestort träd. Precis som ganska många andra träd vi såg i parken. Småfnissandes gick vi därifrån och kände att det blivit ett antiklimax, och i bilen började vi skämta om General Sherman, större och starkare än alla andra. Och smartare. Och snyggare. Och smidigare.

Störst av dem största, General Sherman

Störst av dem största, General Sherman

Vi sov över i parken i ett parkhotell som serverade en väldigt god middag. Emma började med en förrätt beståendes av tritip-kött, massor av pommes och smält ost och jalapeños (en stor portion, även om man sett det som huvudrätt, och kanske delat på med ett par goda vänner!), David fick å andra sidan en kall pytteliten grönsakstallrik utan avokado för den var slut, sedan åt vi båda regnbågsforell med rostad potatis och var sitt glas vitt till. Underbart! Efter middagen satte vi oss i baren och drack rom respektive bourbon. Där pratade vi lite med Randy, en lokalbefolkning som var där för en bud Light. David frågade honom massor om valet och om hur han trodde det skulle gå, och han hoppades (på en ställd fråga) att Obama Care skulle plockas bort. Vilket han trodde skulle ske, om det blev en republikansk president (oavsett vilken av kandidaterna), för den straffade folk som inte ville ha sjukvårdsförsäkring, han själv till exempel tjänade för lite förra året för Obama Care, och då skulle ändå hans skattepengar gå till att betala andras sjukvårdsförsäkring. Vem som skulle bli nästa president visste han inte, men han hoppades på en republikan när vi frågade.

Det verkar inte som att det jättevanligt att han stötte på björnar (trots alla skyltar!), men han hade några historier om när en björn blivit väldigt närgången, bland annat när han och bartender Jon hade satt upp en all-you-can-eat-BBQ utomhus och det kommit en björn, men det var nog ett antal år sedan.

Efter vi suttit i baren var det dags att gå till vår lodge, men på vägen stannade vi för att njuta av stjärnorna, det var fantastiskt stjärnklar! Sedan gick vi in och bloggade lite, innan vi somnade. Trodde vi. Men, Kilian hade sin värsta natt på länge, så vi var vakna ganska mycket.

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.

Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!

Dag 16: Sedona – Little Horse trail

Efter frukost svängde vi förbi turistinformationen och köpte ett day park pass som behövs för att få parkera vid de populäraste vandringslederna. Vi valde Little Horse Trail till Chicken point och tillbaka, ca 6 km som klassas som ”easy/moderate” beroende på vilken beskrivning man läste. Om leden hade varit i Norge hade den nog faktiskt klassats som 0 i svårhetsgrad, men nu är vi i Sedona och då är den ”moderate” om den innehåller en uppförsbacke. Den var väldigt fint iordninggjord och utmärkt, och lite senare på dagen när vi gick ned igen kom det gott om MTB-cyklister längs den också.

Det var fantastiska vyer över de röda klipporna, både de närmaste och de olika jätte formationerna som har fått namn som Bell Rock och Cathedral Rock. Stenen och sanden är verkligen röd, våra skor var helt rosa när vi kom hem! Uppe på Chicken Point tog vi picnicpaus och pratade med några amerikaner, ett par från Michigan, ett par som flyttat från Michigan till precis bredvid Waukesha där David är född, och kvinnan i paret från Michigans far- eller morfar kom ifrån Gotland! En komplett cirkel av interconnectedness, på en röd, platt klippa i Sedona!

Paret från Michigan hade kommit till Sedona om vintrarna i sex år för att vandra bland klipporna, och hade på den tiden ”bara” sett två skallerormar(!!!) men de hade pratat med folk som utöver det träffat på svartbjörn, orm, puma och nån stor rovfågel. Vi såg skymten av en vackert turkos Blue Jay och några små ödlor, alldeles lagom med vilda djur.


K gillar att åka i sin bärstol och somnar gärna efter ett tag, det vaggar nog skönt däruppe. Det ser jätteobekvämt ut när han sover sittandes men han gnäller inte när han vaknar så jag antar att han kanske är tillräckligt mjuk för att det ska funka… På vägen tillbaka tog vi en avstickare för att titta på Church of the Holy Cross, en klippkyrka, men gick inte hela vägen fram.

Fam. Stavegård

Fam. Stavegård

Eftersom vår på morgonen så snuvige son plötsligt var både osnuvig och pigg och inte alls ville sova middag åkte vi till Tlaqueplaque, en slags liten mexikansk by i byn med gallerier. Där hittade vi en restaurang som var så mysig att vi stannade större delen av eftermiddagen. Vid bordet bredvid satt åtta månader gamle Wyatt med sin mamma o mormor och han och K satt nöjt och tittade på varandra större delen av vår sena lunch. Sen var det dags att åka upp till flygplatsens utsiktspunkt och titta på solnedgången tillsammans med många andra turister och sen åka tillbaka till hotellet och vila.

Dag 12: Palm Desert – Wickenburg. Öken öken öken.

Dagen började med ett av hotellvärldens värsta övertramp – någon stal Ds rostbröd ur brödrosten precis när den hade blivit perfekt. Så gör man faktiskt inte!

Vi packade ihop oss och åkte via en bensinstation mot Joshua Tree National Park, ett naturreservat som mest består av sten. Vid Cottonwood visitor centre fick vi kartor och information och valde den närmaste leden för att inte skaffa oss mer körtid än nödvändigt.


Från Cottonwood Oasis traskade vi ut i den snåriga och backiga stenöknen men märkliga klippformationer och några ödlor. Leden var väldigt väl utmärkt och fint iordninggjord med trappsteg uthuggna i klipporna så att vi kunde komma fram. Vid en gammal gruvruin stannade vi till och åt våra medhavda mackor och medhavd vällingflaska och sedan traskade vi mot bilen igen – att gå i sand går oerhört långsamt! Såhär års blommar det lite i öknen, vi såg tre-fyra olika sorters blommor på vår väg.


Eftersom det just inte finns någonting annat är Joshua Tree Park och lastbilar mellan där vi var och trettio mil österut satte vi gpsen på den lilla staden Wickenburg och började köra. En riktig bildag blev det med resans första McD-middag i Blythe där K blev kompis med en lokal fängelsevakt och hans lilla dotter. Återigen mörkerkörning med en ganska sur bäbis de sista 90 minutrarna, de närmaste dagarna hoppas vi att det blir kortare bilresor!

På Los Viajeros Inn tog det oss ett tag att lista ut hur dusch och lampknappar fungerade, saker kan vara bra konstiga i utlandet!