Kategoriarkiv: Nationalparker

Dag 32: Alcatraz

Postat av
1
Vaknade på Petite Auberge och åt god frukost. Packade väskorna ganska långsamt, beställde upp bilen från var den nu parkerar dem någonstans och checkade ut. Snurrade runt lite men hittade tillslut rätt riktning och kom till ett parkeringsgarage vid pier 39 där vi väckte Kilian och bytte en katastrofblöja på marken bredvid bilen. Med helt nya kläder från topp till tå, och med ny blöja lugnade han efter ett tag ner sig, och vi gick till Pier 39 för att titta på all turistaffärer och på turismen. Det roligaste var faktiskt att titta på sjölejonen, oväntat kul faktiskt.
sjölejon

sjölejon

Sedan gick vi till Pier 33 från vilken båten till Alcatraz går. Efter lång kö klev vi ombord och blev snabbt utskjutsade till ön. Där lyssnade vi först på obligatorisk info sen gick vi uppför berget och lyssande till en Ranger som berättade om rymningsförsöken från Alcatraz. Spännande och dramatiskt att tänka sig, plus att han sa att det idag finns en Escape from Alcatraz triathlon som börjar med att man simmar från ön till San Fransisco, sedan cyklar 18 miles (bland annat över Golden gate), och slutar med att man springer 8 miles genom Golden gate recreational area. Så, det går utmärkt att simma över från ön till land men det krävs att man är i god kondition och van vid att simma i kallt vatten. Fångarna på Alcatraz var i allmänhet inte simkunniga och de flesta heller inte särskilt vältränade så att jämföra dem med den superstarka golden retrievern Jake som också har simmat sträckan är nog orättvist. Men! man kan också behöva se upp för hajar, som tydligen ibland finns i San Francisco Bay, ibland förvirrar sig tydligen vithajar in, så man vill nog ha en följebåt.
Alcatraz

Alcatraz med en Ranger som berättar om rymningsförsöken

I fängelset fick vi audiotour-utrustning, som vi sedan lyssnade på, där både personer som suttit på fängelset och de som arbetat där berättade om livet på Alcatraz. Halvvägs igenom slutade vi lyssna, och gick runt och kikade och läste plakat istället. Det fanns en väldigt mysig uteplats utanför administration-kontoret, där vi tog en mata-bäbisen-paus.
Efter det gick vi till den obligatoriska gift-shopen, där David fick en bok signerad av William G. Baker, en före detta fånge, som just idag var där och signerade sin bok. Han dedikerade den till Kilian. Jag frågade honom hur det kändes att vara tillbaks på ön, och han svarade “I’m ok with that”. Jag sa sedan att jag hoppades att lilla Kilian aldrig hamnade på Alcatraz, och då sa han “I understand that. [Paus] I hope so too”.
Sedan åkte vi till fastlandet igen, och gick till Pier 39 för att köpa en söt liten “I escaped from Alcatraz”-body till Kilian, och satte oss i bilen för att köra till Andrew Reitter, en barndomsvän från tiden vi bodde i USA och jag föddes här. I bilköerna påväg ut ur stan började vi ha högläsning ut boken och hann faktiskt hela första kapitlet. Som var bra.
Väl hemma hos Andrew hade vi först en stor blöjincident (nummer två för dagen!), men när den var uppstädad, så satt vi och pratade lite först, och sedan åkte vi iväg till en mysig kinarestaurang, där vi åt mycket gott. Kilian råkade kräkas över större delen av bordet efter att vi var klara, men bortsett från det, blev det en bra middag! Alla (Ursula, Andrew och Robert) var rörande överens om att demokraterna behöver alla röster de kan få, och att jag borde rösta så att de får en till.
Hemma hos Andrew igen satt vi och pratade ett tag till, Andrews mycket trevliga flickvän JJ kom hem och efter ett tag gjorde vi kväll och alla gick och lade sig.
Ursula och Kilian

Ursula och Kilian

Dag 31: Vi kommer till San Francisco

Postat av
Svara

Att packa iordning all tvätt och äta frukost tog hela tiden fram till utcheckning kl 11. Vi bestämde oss för att titta på Golden Gate-bron på vägen in i stan och körde så att vi kom över den signalorangea bron norrifrån via Sausalito innan vi stannade vid visitor centre. Det blåste så vi gick bara en liten bit och lät K sätta sina små fötter på bron också innan vi sällade oss till alla andra selfie-fotografer på utsiktsplatserna vid sidan om bron istället.

Vi åkte in till stan på de branta gatorna som nog är de brantaste vi har kört på! De är liksom General Sherman Tree vad gäller branta stadsgator! Målet var den Swedenborgiska kyrkan och dess arkitektur men att parkera i SF är precis så omöjligt som det påstås, så vi gav upp. Och precis då hittade vi förstås en lucka bara ett kvarter från kyrkan! Den var väldigt naturnära och mycket hantverksmässig och fin i sin annorlundhet. Den hade också en liten oas till kyrkträdgård, där en mycket prosaisk blöjincident kunde hanteras på ett praktiskt sätt.

En lång, rak, bergochdalbaneaktig körning senare kom vi till vårt hotell, Petit Auberge i Nob Hill. Vi bokade genom Hotel Tonight-appen och då kan man få vilket rum som helst som hotellet inte har sålt den dagen. Tjejen i receptionen blev så förtjust över Kilian att hon bytte vårt vanliga rum till deras svit så att vi fick mer plats! En vinst på hotellotteriet helt enkelt, rummet såg ut som vore det på rymmen från Provence. Kanske det finaste hotellrummet David bott i!

Lunchen blev bentolåda på en japansk restaurang (där David lyckades få ut K genom ytterdörren en halv sekund innan han kaskadkräktes. Nästa bebis vi har ska vi inte glömma att speca att den inte ska vara en kräksbebis!) och sedan gav vi oss ut för att se på omgivningarna. Vi letade efter en hoponhopoff-buss, men det visade sig att de slutar gå kl 17 och vi var på turistbyrån 16:48. Så, istället promenerade vi runt Union Sq och Market st, med mängder av fina affärer. Emma handlade inte i Modclothbutiken men hittade en Fluevogt-skoaffär! Och världens finaste skor! Gick till Chinatown och köpte rävmössa till Kilian. Handlade vin och ost och kex och chips och gick till hotellet med pipig tand-bäbis. K somnade kvart i tio, stackars knorvel. Vi vuxna myste framför den lilla gas-eldstaden med vin och ost ett tag, innan vi gjorde kväll och lade oss.

Dag 30: Vi lämnar Napa och närmar oss San Francisco

Postat av
Svara

Vi packade våra väskor och väntade på att klockan skulle bli frukost. När man reser så här länge, måste man ibland packa ur sina väskor helt och liksom ”börja om” med packningen för att få ordning på allt. När klockan slagit frukost, gick vi in och då var det Lisas tur att servera oss idag – det blev eggs benedict och croissanter, mycket gott! Vi pratade om Booking.com och bokningsregler, för det visade sig att Booking inte berättat för dem att Kilian också var med, trots att David var noga med att ange det eftersom långt ifrån alla B&Bs i Napa (eller överhuvudtaget) tar emot små barn.

Efter frukosten packade vi ännu mer och gav oss av strax före kl 11. Först tog vi en tur till i St Helena och sedan styrde vi söderut till Oxbow food market i själva Napa, mycket mysigt och oerhört hipstert. Tur att Kilian hade sin snygga hatt, så att någon av oss var tillräckligt hipster för att passa in. Vi hittade en jättehäftig drinkbutik, där vi pratade länge med bartender-killen och köpte tillslut två tonic-syrups, en päronbitter och en av deras egentillverkade ginsorter.

Tonic-syrups, en päronbitter och en hipp bartender.

Tonic-syrups, en päronbitter och en hipp bartender.

Efter en glass körde vi mot shoppingcentret i Fairfield där Emma handlade två skjortor och en BH, David en hårddisk och så gick vi till BabiesR’Us. Superstor butik, systerbutik till ToysR’Us, där vi såg massor av fina saker – och bland annat köpte star wars-strumpor till Kilian!

Kvällens hotell är ytterligare ett Best Western – den här gången i Vallejo, där vi först fastnade lite på rummet. Åkte ned till Marinan och promenerade längs vattnet till ”the Sardine can”, en mycket lokal och anspråkslös sylta precis nere på bryggorna som hade fantastisk fish-n-chips och fiskenät på väggarna. Vid bordet bredvid satt två män som hade något slags möte, men vi kunde inte riktigt lista ut vad det handlade om. Antingen höll den ene på att anställa den andra, eller så var den ene den andres revisor. Kanske låter det som att de två mötena inte borde låta riktigt likadant, men det var de alternativ vi kom fram till.

Resten av kvällen gick åt till att ta hand om vårt enorma tvättberg! Kilian hade jättesvårt att somna, och bara pep och skrek och var gnällig, kanske pga tänder eller kanske pga magen, men tillslut lyckades Emma somna honom. Strax därefter sov vi också.

Dag 29: Napa valley

Postat av
Svara

Vi vaknade runt halv sju, av Kilian som då var vaken och jätteglad – tänk att få vakna och hitta både mamma och pappa i sängen! Vilken lycka! (Det gör han ju varje morgon, och varje morgon är han lika glad när han vaknat!) Vi duschade och hängde i vårt romantiska rum till klockan nio, så frukost skulle serveras. Det framgick väldigt tydligt av välkomstbrevet och på andra ställen att frukosten serveras klockan nio, och ingen annan tid.

Adressen är lovande!

Adressen är lovande!

John, mannen i huset, gjorde en jättegod frukost åt oss, walnötsvåfflor med aprikoskompott och kycklingkorv, samt en fruktsallad med creme fraiche-apelsinjos-honungssås (den såsen tänker David att vi kan bjuda er gäster på i sommar när ni kommer och hälsar på hos oss, för den var jättegod till fruktsalladen!). Allt var mycket gott!

Sedan pratade vi vin med John, och han tipsade om vingårdar att besöka och berättade om sitt eget vin som de gör som hobby.

Det är ju måndag idag, så vi hängde i vårt rum fram till ungefär 11, det är ju vilodag, men ska sägas, Kilian var bra sugen på att åka ut och uppleva saker! Vi åkte till St Helena och åt på ett poppis ”gatukök” (Gott’s), jättegod milkshakes och cheeseburgers och sedan gick vi runt och tittade på St Helena, en supermysig och jättedyr liten by, med otroligt fina och charmiga butiker.

Cheeseburgare och milkshakes

Cheeseburgare och milkshakes

Napa valley är en liten dalgång med hur många vingårdar som helst, och där det finns två bilvägar för att åka längs dalen, en på vardera sida, och vi åkte ”foothill road” till Calistoga, fikade på ett väldigt amerikanskt kafé eftersom det var hög tid för eftermiddagskaffe och ringde Vincent Arroyo Winery, som John hade tipsat om tidigare, och fick tid kl tre. Vi fick en privat vinprovning med Tim som ville veta mycket om Sverige och frågade om alla ‘rätt’ saker som föräldraledighet och semester. Mycket pratglad man, som underhöll oss i cirka en och en halv timme, och gav oss 8-9 viner att testa, plus att vi fick testa deras stolthet – en pinot noir – direkt ur ekfatet, medans den glada labradoren Rosie svansade runt och tiggde runt fötterna.

Tim berättar om vingården

Tim berättar om vingården

Tyvärr måste vi ju ta allt vi handlar på flyget hem, så att köpa lådor var det inte tal om, men vi köpte fyra flaskor av olika sorter, och åkte hemåt. En jättetrevlig vinprovning! Kommer du, kära läsare, till Napa valley rekommenderar vi verkligen den här vingården!

Kilians första vinprovning

Kilians första vinprovning

K somnade så vi köpte sallader på Gotts och tog hem. Gick ut i solnedgången och tog bilder på vingårdarna och K i solen, i den fräscha, svala och sköna vårluften. Men, vi passade oss givetvis så vi inte missade Bachelorfinalen! Det är ju otroligt att vi som följt Bachelor i så många år fick se finalen ”live”! Bachelor Ben valde Lauren före Jojo.

Dag 27: Yosemite!

Postat av
Svara

Efter en ganska torftig frukost köpte vi picniclunch på ett café och espressobaserat kaffe på ett annat och åkte inåt Yosemite ([Joss-e-maj-tii] tydligen). Fler slingriga vägar och så var vi tillbaka på snö-nivå. På en stor yta strax utanför nationalparken var träden bara svarta pinnar, så sent som i september var det en stor skogsbrand här. Vi kom in i parken med vårt årskort, men ett par kilometer in var det stopp. Chains required-skyltarna hade satts upp och alla bilar hade ställt sig vid sidan om och kedjade på. Det är ju svårt att dölja att man inte har snökedjor för de tydligen ganska nitiska rangersarna så vi vände och åkte tillbaka en halvmil utanför parken till en butik som nog gör ganska bra snökedje-affärer. Tillbaka i parken hade givetvis Chains Required! tagits ned så vi körde okedjade på den lite blöta men varken snöiga, isiga eller hala asfalten in till Yosemite Valley. Under dagen träffade vi många bilar som körde med kedjor på den nu helt torra vägen, kändes inte alls nyttigt för varken väg eller däck.

Det är en väldigt vacker plats, den här dagen med solsken på de snöiga bergen och vattenfallen. Vi stannade vid Bridalveil falls och gick de 300 metrarna till fallets slut där det var som att stå i ett regnoväder. Sedan fortsatte vi på loopen runt dalen och stannade på flera av de många utsiktsplatserna för att se Yosemite falls och klipporna Half dome, El Capitan (som knappast är så cool som General Sherman Tree, störst av dem alla!) och Sentinel. Vid en promenad på en av ängarna såg vi ett par i färd med att fotografera en trädgårdstomte ute i floden, vi kände oss genast som besläktade själar och gick och pratade med dem. De hade kommit till Yosemite i flera decennier och sa att dalen är väldigt olik sig beroende på årstid, man kan aldrig ha sett den på alla sätt.
I Yosemite är mycket stängt på vintern pga snön uppe i bergen, nere i dalen var det 10-15 grader varmare än i passet på väg in. Det var väldigt vackert men såklart hade det varit mer framkomligt (men också mycket mer folk) efter mitten av maj. Efter en mysig picnic på en äng kom vi till Yosemite Village där butiker, hotell och museum finns och shoppade lite, våra obligatoriska klistermärken som vi samlar på och sånt. Därefter siktade vi på att gå upp till första bron på leden till Vernal falls och körde dit. Leden var som sin beskrivning, uppåt i 1,2 km och sedan kom man till bron där man kunde beskåda Vernal falls. På vägen fick vi också många vyer över de otroliga bergsmassiven på sidorna, sådana klippväggar som det tar dagar att klättra uppför. Leden upp till Vernal falls foot bridge är så pass trafikerad att den är asfalterad, och även om det är praktiskt och förståeligt så blir det ett lite märkligt Disney World av naturfenomen när det är så väldigt tillgängligt. Bilvägen runt dalen är enkelriktad, så man kör sin bil till en fantastisk plats, går ut och ser sig omkring kanske med en kort promenad, och kör vidare till nästa. Det är inte så gott om enklare dagshajker i Yosemite så för en djupare utflykt i naturen krävs det en lite större ansträngning.


Efter vår promenad rullade vi sakta längs norra kanten av dalen och sedan upp för berget, vi ville tillbaka till Groveland innan det blev kolsvart på krokvägarna. Paret med trädgårdstomten tipsade om byns mexikanska restaurang så vi åt där, ett litet lustigt ställe utan fönster, inrett som en slags mexikansk gård. För sakens skull gjorde vi också ett besök på byns saloon – Kaliforniens äldsta lokal med utskänkningstillstånd – men K började bli trött så vi pratade lite med männen i båset bredvid, svepte våra drinkar och gick hem till friggeboden.

Dag 26: Wuksachi lodge – Groveland

Postat av
Svara

Vi gav oss av ganska tidigt för att vara vi eftersom det ska komma en snöstorm med 9 tum snö och vi dels inte har några snökedjor (vilket vi måste ha i bilen enligt lagen eftersom vi är i en ”chain control area”) och dels inte känner för att köra flera mil i branta hårnålskurvor i snö helt oavsett kedjorna. Wuksachi Lodge ligger på 2140 meters höjd, högre än Kebnekajse alltså, och det kändes när man t ex bar Kilian i uppförsbackar eller försökte gå fort, oj vad man blev andfådd!

Nere på normalare höjder kom ovädret som regn istället och det var rätt mycket regn. Vi ska upp till Groveland på väg in i Yosemite och det är en ganska lång bit, men vårt första mål för dagen var Kingsburg. Kingsburg är en liten stad som är – svensk! Med färgglada dalahästar och blågula flaggor som det står Välkommen på och överpeppig dragspelsmusik i högtalare på storgatan. I maj har de Swedish Festival och väljer sin skönhetsdrottning the Swedish Queen från sin lokala High School. Vi gick main street fram och tillbaka i regnet och tittade på kurbitsar och landskapsvapen på husväggarna och åt lunch på ett litet kafé. Vi kunde ha ätit på restaurang ”Dala Horse” men det var för långt bort i regnet, och vi missade presentbutiken ”Svensk Butik” också.


Vi fortsatte till Starbucks i Fresno där det fanns internet och vi kunde boka in oss på ett hotell i Groveland. Groveland ligger på en av de norra vägarna in i Yosemite men också en av de större där det är mindre risk för att de stänger den pga snö. Det var en bra bit slingriga vägar att köra och Kilian blev nog lite åksjuk och kräktes, men till slut kom vi fram till den lilla vilda västern-staden i mörkret.

På det lilla hotellet var det rätt fullt så vi fick bo i en märklig liten friggebod bakom hotellet istället men restaurangen som låg i foajén hade god mat och vi fick plats i sängen alla tre så dagen slutade bra. Imorgon Yosemite!

Dag 25: General Sherman är störst av dem alla. (Eventuellt.)

Postat av
1

Vi vaknade och gjorde en helt vanlig smoothie-frukost (som vi brukar äta hemma) i lägenheten i Bakersfield, facetimeade med våra föräldrar lite, och sedan satte vi oss i bilen och körde mot Giant Forest – en nationalpark med mycket stora Sequoiaträd. Vi lärde oss också att världens absolut största levande tingest finns i parken – det störa Sequoiaträdet av dem alla. Det är (enligt materialet vi fick av Rangerpersonalen när vi körde in i parken), den största nu levande saken som finns på jorden. Stor nog att rymma tio blåvalar. Det trädet heter General Sherman, döpt av någon på 1870-talet, vars general var så bra i inbördeskriget.

Parken varnade för att lämna mat i bilen, för alla björnar bryter sig in i bilen om de ser att det ligger mat framme eller känner doften av mat, så man skulle vara försiktig. Det visade sig senare när vi pratade med en lokalbo att björnarna inte gillar klimatet på den här höjden (7000 feet), där det ligger snö, utan de har klättrat ner för berget och är på lägre höjd utan snö, men man ska ändå vara försiktig.

Parken hade sjukt många, sjukt stora träd. Riktigt, jättejättemegastora träd. Vilket är väldigt imponerande. Vad som inte var fullt lika imponerande var just General Sherman. Det fanns skyltar och en asfalterad stig som ledde framåt mot just General Sherman – men liksom, när vi gick på stigen så var de fler än vi som undrade – vänta lite, är det där General Sherman, eller det där? Eller – var är trädet någonstans egentligen?! Tillslut kom vi fram, och naturligtvis satt det skyltar som sa att det var just det trädet som var det största av allt.

Men, när man läser på lite på Wikipedia, så står det så här:

By volume, it is the largest known living single stem tree on Earth.[1] The General Sherman Tree is neither the tallest known living tree on Earth, nor is it the widest (both the largest cypress and largest baobab have a greater diameter), nor is it the oldest known living tree on Earth (that distinction belongs to a Great Basin bristlecone pine).[3] With a height of 83.8 meters (275 ft), a diameter of 7.7 m (25 ft), an estimated bole volume of 1,487 m3 (52,513 cu ft), and an estimated age of 2,300–2,700 years,[4][5][6] it is nevertheless among the tallest, widest and longest-lived of all trees on the planet.

Så, det är ett stort träd, men inte det största vad gäller höjd. Eller diameter. Eller ålder. Men, det är ett enormt jättestort träd. Precis som många andra träd vi såg i parken. Småfnissandes gick vi därifrån och kände att det blivit ett antiklimax, och i bilen började vi skämta om General Sherman, större och starkare än alla andra. Och smartare. Och snyggare. Och smidigare.

Störst av dem största, General Sherman

Störst av dem största, General Sherman

Vi sov över i parken i ett parkhotell som serverade en väldigt god middag. Emma började med en förrätt beståendes av tritip-kött, massor av pommes och smält ost och jalapeños (en stor portion, även om man sett det som huvudrätt, och kanske delat på med ett par goda vänner!), David fick å andra sidan en kall pytteliten grönsakstallrik utan avokado för den var slut, sedan åt vi båda regnbågsforell med rostad potatis och var sitt glas vitt till. Underbart! Efter middagen satte vi oss i baren och drack rom respektive bourbon. Där pratade vi lite med Randy, en lokalbefolkning som var där för en Bud Light. David frågade honom massor om valet och om hur han trodde det skulle gå, och han hoppades (på en ställd fråga) att Obama Care skulle plockas bort. Vilket han trodde skulle ske, om det blev en republikansk president, oavsett vilken av kandidaterna, för den straffade folk som inte ville ha sjukvårdsförsäkring. Han själv till exempel tjänade för lite förra året för Obama Care, och då skulle ändå hans skattepengar gå till att betala andras sjukvårdsförsäkring. Vem som skulle bli nästa president visste han inte, men han hoppades på en republikan när vi frågade.

Det verkar inte som att det jättevanligt att han stötte på björnar (trots alla skyltar!), men han hade några historier om när en björn blivit väldigt närgången, bland annat när han och bartender Jon hade satt upp en all-you-can-eat-BBQ utomhus och det kommit en björn, men det var nog ett antal år sedan.

Efter vi suttit i baren var det dags att gå till vår lodge, men på vägen stannade vi för att njuta av stjärnorna, det var fantastiskt stjärnklar! Sedan gick vi in och bloggade lite, innan vi somnade. Trodde vi. Men, Kilian hade sin värsta natt på länge, så vi var vakna ganska mycket.

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Postat av
Svara

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.

Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Postat av
Svara

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!

Dag 16: Sedona – Little Horse trail

Postat av
Svara

Efter frukost svängde vi förbi turistinformationen och köpte ett day park pass som behövs för att få parkera vid de populäraste vandringslederna. Vi valde Little Horse Trail till Chicken point och tillbaka, ca 6 km som klassas som ”easy/moderate” beroende på vilken beskrivning man läste. Om leden hade varit i Norge hade den nog faktiskt klassats som 0 i svårhetsgrad, men nu är vi i Sedona och då är den ”moderate” om den innehåller en uppförsbacke. Den var väldigt fint iordninggjord och utmärkt, och lite senare på dagen när vi gick ned igen kom det gott om MTB-cyklister längs den också.

Det var fantastiska vyer över de röda klipporna, både de närmaste och de olika jätte formationerna som har fått namn som Bell Rock och Cathedral Rock. Stenen och sanden är verkligen röd, våra skor var helt rosa när vi kom hem! Uppe på Chicken Point tog vi picnicpaus och pratade med några amerikaner, ett par från Michigan, ett par som flyttat från Michigan till precis bredvid Waukesha där David är född, och kvinnan i paret från Michigans far- eller morfar kom ifrån Gotland! En komplett cirkel av interconnectedness, på en röd, platt klippa i Sedona!

Paret från Michigan hade kommit till Sedona om vintrarna i sex år för att vandra bland klipporna, och hade på den tiden ”bara” sett två skallerormar(!!!) men de hade pratat med folk som utöver det träffat på svartbjörn, orm, puma och nån stor rovfågel. Vi såg skymten av en vackert turkos Blue Jay och några små ödlor, alldeles lagom med vilda djur.


K gillar att åka i sin bärstol och somnar gärna efter ett tag, det vaggar nog skönt däruppe. Det ser jätteobekvämt ut när han sover sittandes men han gnäller inte när han vaknar så jag antar att han kanske är tillräckligt mjuk för att det ska funka… På vägen tillbaka tog vi en avstickare för att titta på Church of the Holy Cross, en klippkyrka, men gick inte hela vägen fram.

Fam. Stavegård

Fam. Stavegård

Eftersom vår på morgonen så snuvige son plötsligt var både osnuvig och pigg och inte alls ville sova middag åkte vi till Tlaqueplaque, en slags liten mexikansk by i byn med gallerier. Där hittade vi en restaurang som var så mysig att vi stannade större delen av eftermiddagen. Vid bordet bredvid satt åtta månader gamle Wyatt med sin mamma o mormor och han och K satt nöjt och tittade på varandra större delen av vår sena lunch. Sen var det dags att åka upp till flygplatsens utsiktspunkt och titta på solnedgången tillsammans med många andra turister och sen åka tillbaka till hotellet och vila.