Sida 23 – Minnesvärda ögonblick

Nu är vi hemma igen efter en hemresa som var lite längre än vad den hade behövt vara – vårt plan från Köpenhamn var inställt och väntan blev tre och en halv timma istället för dryga timmen. Skillnaden mellan att flyga Air New Zealand, som vi hittills har gjort, och att flyga SAS som vi gjorde från Tokyo och hem, var förresten slående, till Air NZ’s fördel.

Några alldeles särskilda ögonblick under resan:

Pinsammast: Emmas fiskgelé sliter sig från ätpinnarna på eleganta och lågmälda restaurangen i Tokyo och studsar bort över tatamimattorna. De artiga japanerna låtsades som ingenting men vi trodde aldrig att vi skulle sluta skratta.

Pinsammaste ögonblick fast inte för oss: Kvinnan som i närbild kunde studera huruvida krigardansarna på Aitutaki hade något under sina höftskynken.

Mest bröllopsresigt: Middag på stranden på Aitutaki med solnedgång, lokal sånggrupp i bakgrunden och tända facklor runt om.

Mest insiktsfullt: Att det ”faktiskt” bor folk på en så liten ö som Aitutaki är. Så väldigt långt bort från alla andra.

Mest överraskande: Att vara med i specialeffektsshowen på Universal Studios.

Mest stressande: När vi trodde att vår hyrbil i LA blivit stulen i köpcentrets parkeringshus. Som tur var upptäckte vi till slut att parkeringssektionen fortsatte på andra sidan parkeringen.

Mesta glädjedans: Upptäckten av tvättmaskin i lägenheten på Rarotonga.

Mest paradisiskt: Lagoon cruise bland små Mutu-öar i Aitutakis lagun.

Stoltast: Emma kör bil i LA.

Mest förvirrad: Emma försöker ge en present till Lily (3 år):
Emma: I have a present for you
Lily: Hmm? Who gave that present to you?
Emma: Umm…We brought it with us from home to give to you!
Liliy: But it’s not my birthday! Is it for Christmas?
Emma: No, it’s a thank you for letting us visit you.
Lily: ???

Mest oväntat: Att kiwifåglar är ganska stora och nästan alldeles runda

Sida 24 – Grodhästens egna sida

Vår kära vän och maskot grodhästen är en säregen liten typ. Han är en av de som alltid följer med oss när vi reser någonstans, och vi har åtskilliga bilder på honom, alltfrån när han bestiger berg på en vulkanö till när han åker slalom med oss i Sälen.

Han är ju lite speciell, och gräsligt byråkratisk, men en sak vi aldrig riktigt lyckats lista ut är varifrån han kommer. Grodhästar är ju inte direkt vanliga djur.

Men under vår resa, i Tokyo närmare bestämt, fick vi svaret på våra grubblerier:

Se, vad glad han är över sin nya vän!

Sida 22 – Mer om Tokyo

Förutom att Tokyo är en helt galen plats är den förstås också mer…normalt…annorlunda. Sådär som det är när man är i ett land och en kultur som bara på en del sätt liknar ens egen. Vår guidebok uttryckte sig ”Since this is Japan, most things you see will be either cute, or ingenious, or both”, och det summerar nog vår uppfattning om Tokyo ganska väl. De legendariskt högteknologiska toaletterna, t ex, samtliga med uppvärmda sitsar och möjligheten till ”dusch” i olika lägen och styrkor osv och utrustade med ljudeffekter för att dölja andra ljud, fanns överallt. De flesta informationstexter, som de om att alla måste fylla i en tullblankett vid inresa i landet eller att man ska akta sig för tunnelbanedörrarna när de stängs, presenteras av små gulliga tecknade hundar, björnar, katter eller fantasidjur.

Många ställen man kanske vill besöka ligger uppe i höghus eller nere i källare vilket ju kan vara lite frustrerande för såna som oss som inte förstår ett endaste japanskt tecken – man måste veta vad man letar efter för att komma dit! En kväll gick vi på bio och såg The Kings Speech, i en biograf på 6:e våningen i ett kombinerat teater- och köpcentrum och som vi garanterat inte hade hittat till om vi inte hade frågat i Turistinformationen, som i sin tur låg på 10:e våningen i ett kontorshus. I Akihabara, ”Electric town”, delar uppklädda flickor ut reklamsedlar om…ja, vad är det? Ett sk Maid Café? En sexklubb? Ett massageinstitut? En show? Vid ett tillfälle i vår jakt på internetuppkoppling följde vi skyltar med texten ”Internet Café” ned i en källare och hamnade, oförklarligt, i en Onsen, ett traditionellt badhus. Därför var vi bra glada över våra guideböcker, som kunde tipsa oss om restauranger och barer som vi aldrig hade hittat till/förstått vad det var/vågat gå in i om vi inte hade vetat vad som dolde sig bakom namnet! Och i en stad som Tokyo, som förresten inte heller har sådana gatuadresser som vi har, får man ju räkna med att vara förvirrad en del, och det finns charm i det med.

En morgon var vi ute lite för tidigt i shoppingkvarteren och strosade istället in i en park, Yoyogiparken, och tog en sväng i en japansk trädgård – mycket fin, men säkert ännu vackrare när alla de olika rabatterna vi läste om faktiskt blommar. Längst in i trädgården fanns en mer eller mindre helig källa, där den vänlige vaktpolisen förklarade att om man tog ett foto på källan med sin mobilkamera skulle man få lycka i livet – en helt logisk utveckling av idén om att om man går till, tittar på och bär med sig minnet av platsen där vattnet och kraften springer fram så bär man med sig lyckan. I samma park snubblade vi lite senare över inte mindre än två Shinto-bröllop-processioner vid Meiji-templet.

Sida 21 – Tokyo

Kontrasternas resa slutade med 5 dagar i en stad vars like jag aldrig sett. Tokyo var kort och gott: galet. Det är inte utan att jag är lite glad över att den var det, för världen kryper, Nestlé och Coca Cola vinner mark över allt och ibland blir man lite rädd för att lokala kulturer ska suddas ut helt enkelt genom att alla börjar äta Kelloggs. Så är inte fallet i Tokyo. Inte så mycket i alla fall.

Vi började med att bo tre nätter i stadsdelen Shibuya, som lättast beskrivs som en samlingsplats för hippa ungdomar (E och jag kände oss otroligt mycket som kusinerna från landet när vi gick runt där) och i Shibuya finns affärerna som har det senaste och coolaste och märkligaste modet. Och otroligt mycket neonskyltar. Bilden nedan är knappt ens representativ för upplevelsen!

Här finns också ”Love hotel hill”, en plats där man som ytterst trångbodd Japan kan hyra rum per timme. E och jag bodde dock på ett tämligen västerlänskt hotell (länk) i ett pyttelitet rum.

Efter tre nätter i Shibuya, flyttade vi till ett japanskt vandrarhem, en ryokan (Ryokan Sawanoya) som var en stor kontrast mot var vi bodde innan. Det var ett otroligt mysigt familjedrivet ställe i ett lugnt kvarter med trevåningshus, vanliga bostadshus. Detta låg nära tågstationen Ueno.


Här sov vi två nätter och åt japansk frukost – som mycket riktigt bestod av torkad fisk, misosoppa, ris, diverse grönsaker och grönt the.

Det blev det perfekta slutet på vår resa, tycker jag, ett genuint och äkta ställe, med tatamimattor och allt, och väldigt snäll personal som till och med tappert försökte översätta innehållet i våra risbollar för oss.

Sida 20 – Paparoa, Northland

Det är faktiskt inte så läskigt som man kan tro att köra på ”fel” sida vägen, utan efter att ha sagt farväl till Brooke, Clint, Austin, Lily och lilla Heidi vid Goat Island klarade vi oss helskinnade hela vägen upp på den slingriga vägen till Brynderwyn med ett stop för att titta på de rosa fåren vid Warkworth.

Med oss fick vi bland annat ett fantastiskt fint tackkort från Austin, inne på sitt första skolår (Nyazeeländska barn börjar skolan den dag de fyller 5 år), vilket löd ”Emma and Dayyweyd, thank yuo for visutying uss” vilket förutom att vara oerhört sött är ett ganska bra exempel på kiwi-dialekten eftersom grabben ljudade fram de svåra orden ”David” och ”visiting” bäst han kunde =)

Vi snirklade fram över de svindlande, böljande kullarna – som ett subtropiskt skotskt högland ungefär – upp genom Northland till Kaipara district och svängde av den ”stora” vägen Highway 1 till ungefär lika stora Hwy 12. Ganska snart körde vi igenom min gamla skolby, Maungaturoto och efter det är det inte många minutrar innan man kör igenom lilla Paparoa (fast man får stanna till om man ska hinna se själva byn) och på andra sidan byn i ett litet litet hus på en liten liten kulle bor en liten liten tant som är min nyazeeländska värdmamma, Nana Quaife. Det lilla huset med den fantastiska utsikten över Kaipara harbour såg ut precis som vanligt och vi fick flytta in i mitt gamla rum. Nana bor inte ensam i sitt hus, där bor också den bossige katten Norman och fågeln Mango och nere vid skjulet bor extrakatterna, eller ”free range kittens” som Nana kallade dem, men de får inte komma upp till huset för Norman…

Vi tillbringade en förmiddag på Matakohe Kauri Museum, ett helt oerhört bra museum om nybyggartiden och Kauritimmer- och -bärnstensindustrin i Northland. Det är helt entréavgiftsfinansierat och bygger till stor del på volontärarbete (bl a, givetvis, av Nana Quaife) och det ligger väldigt mycket stolthet i båda de faktumen. Den som har vägen förbi, och det har alla som åker bil norrut från Auckland för det är inte en särskilt lång omväg från Hwy, rekommenderas ett besök!

Våra dagar i Northland tog oss också runt på små dammiga backroads och ned till byn Pahi som är känt för tre saker; sitt 1800-talshotell (hus är inte så gamla i NZ), södra hemisfärens eventuellt största fikonträd och en årlig regatta. Vi promenerade i den vackra kauriskogen och såg oss om i Maungaturoto med skola och affärer innan vi kramade Nana farväl och tog oss ned till Auckland för att invänta tisdagens flyg till Tokyo och Japan.

Paparoa store, som klippt ur en westernfilm

Utsikten från Nana's hus

Dorothy och Emma på Kaurimuseet

Sida 19 – Auckland

Det första vi gjorde efter att ha tagit inrikesflyget till Auckland var att ta ett par drinkar med Rasmus, (här är en länk till Rasmus blog), som också befann sig i Auckland den här dagen. Det var väldigt skoj att träffa någon man känner från Sverige, och få dela reserfarenheter med! Han skulle egentligen gå på en surfkurs veckan därpå, men der var så många som av en eller annan orsak avbokat sig efter jordbävningen, att han med kort varsel fått hitta en annan kurs att gå på.

Sedan åkte vi hem och hälsade vi på Emmas ”syster” Brooke med familj, dvs man, och tre barn i åldrarna 5 år, 3 år och 7 månader (den yngsta faktiskt född dagen efter Emmas och mitt bröllop).

Det blev BBQ och öl första kvällen, och jag fick vänja mig vid att bli kallad ”mate”! Vi kom dit på fredagen, och då hade kockan blivit ganska mycket, så gjorde vi inte så mycket mer än åt. Dagen efter åkte vi till Auckland zoo och tittade på zooets alla roliga och ganska ovanliga djur. Där fick jag också för första gången träffa en Kiwi, den klotrunda, vinglösa nyazeeländska fågeln. Den är väldigt söt! Andra djur jag aldrig sett tidigare var noshörningar och flodhästar (inte att förväxla med grodhästar). ett annat tämligen oväntat djur på ett zoo var ål. De håller på att göra om zooet och ge djuren större utrymme, vilket jag alltid är lite bekymrad över när jag går på zoo, men jag måste säga att Auckland zoo var väldigt bra och verkade ta hand om sina djur väl.

Det går ju naturligtvis inte upp mot hur vi behandlar våra kära Wilma ( som vi saknar mycket under resan ) men hon verkar ha det väldigt bra hos mamma och pappa.

Snorklarna och vår en-gångsundervattenkamera fick vätas en extra gång då vi på söndagen hämtade vår hyrbil och följde efter Brooke och Clint upp till Goat islands, som är ett välkänt skorkelställe på Nya Zeeland. Där såg vi fiskar med ränder, prickar, taggar, genomskinliga fiskar, och säkert massa andra med.

Vi skiljdes åt på stranden, då våra vänner skulle köra hem igen medans vi styrde bilen upp mot nästa hållpunkt på resan….

Sida 18 -Wellington, del 2

Vår andra dag i huvudstaden ägnades till största delen till att tillsammans med den äldre generationen Taylor besöka övriga bröderna Taylor och deras familjer, samt allmän sightseeing runt staden och ett besök i en mataffär. Det finns en hel del saker man kan köpa i södra hemisfären men inte i norra, och det är så himla konstigt. Att man inte kan få tag på frukt eller lokala Nyazeeländska produkter, som L&P, förstår jag, men varför säljs inte Kellog’s Nutrigrainflingor, Cadbury’s Black Forestchoklad och Schweppes Lemon, Lime & Bitter i Europa, inte ens i England?

Fredagen innebar farväl till Wellington och familjen Taylor. Konstaterad kan att föräldragenerationen är sig ganska lik även på den här sidan bollen – vi hade tänkt ägna förmiddagen åt sightseeing, men ägnades istället åt att lösa diverse dator/ipad-problem. Vilket inte gjorde något, tvärt om kändes det lite bra att få ”ge tillbaks”.

Eftersom Madison kände sig en smula dålig, fick vi vända på väg till flygplatsen och åka och hämta henne från skolan – så det blev lite småbrottom till flyget, men vi hann precis (vi var inte ens sist ombord!), och lämnade Wellington för den här gången, och tog sikte mot Auckland.

Tokyo!

Nu ar vi i Tokyo! Det ar forvanansvart svart att fa tag pa Internet i den har gigantiska digitala staden, sa har kommer bara ett kort livstecken via hotellobbyns betaldator.

Tokyo ar en helt galen och rolig stad! Just nu bor vi i Shibuya, som ar trend- och nojesstadsdelen och allt ar neonskyltar och ljud – varje butik har minst en men garna tva eller tre hogtalare som spelar musik. Oilka musik. Hogt… I den har delen av staden ar alla sa trendiga att man nastan skams over att ga omkring i sina ganska normala och trakiga klader. Men vi har varit pa exkursion till andra stadsdelar, t ex den dar man spelar Baseball i Tokyo Dome, och sett att som tur ar ser inte alla ut riktigt sa.

Vi hors om vi hittar nan uppkopplign nanstans…

Designed by Tim Sainburg from Brambling Design

Designed by Tim Sainburg from Brambling Design

Sida 16 – Wellington

Ett halvt dygn innan vårt nattflyg till NZ gick fylldes tvrutan i hotellbaren där vi väntade på flyget av nyheterna om jordbävningen i Christchurch. På alla sätt betydligt värre än den i september förra året inträffade den mitt i lunchrusningen, ett skalv på 6,3 på Richterskalan bara 5 km ner i marken. Hela eftermiddagen och kvällen följde vi rapporteringen om skadade, döda och instängda människor och kollapsade hus – inte det största nöjet under resan. Våra tankar går förstås till alla dem som drabbats, och alla dem som jobbar så hårt med räddningsarbetet och att få stan någorlunda funktionell igen. Våra egna bekanta och bekantas bekanta i Christchurch har alla klarat sig oskadda, även om en del har fått hus och ägodelar kvaddade.

Efter en orimligt varm och fuktig kväll och natt gick tillslut planet 02:00 på tisdagen och vi landade i ett betydligt bättre tempererat Auckland som beräknat klockan 5 på onsdagsmorgonen; det är vad som händer när man passerar datumlinjen, man hoppar nästan ett helt dygn framåt! Genom köerna av alla strandade resenärer som försökte ta sig till Christchurch – flygplatsen där var stängd – tog vi oss fram till vårt plan till huvudstaden Wellington. I Wellington bor stora delar av familjen Taylor, vänner till familjen Wibom, och eftersom det var arbets- och skoldag blev vi efter skjuts hem till Rhys och Michelle ivägsläppta på stan. Wellington är en ganska kompakt och väldigt fin stad som visade upp sig från sin bästa sida för oss, bara sol och lagoma temperaturer i Windy & Wet Wellington. Vi promenerade på gatorna och besökte det nya landsmuseet Te Papa för att titta på Maorihistoria.

Till kvällen anslöt mamma och pappa Taylor och så var vi ett stort glatt sällskap som åt middag och hjälpte vår bedårande 8,5-åriga vän Madison med läxorna i stavning och Nyazeeländsk historia.


Madison i sin fina skoluniform

Sida 15 – Rarotonga, eller Raro som ‘man’ säger…

Rarotonga är Cooköarnas största ö, där också huvudstaden ligger. Man tror att den första människan kom hit ungefär 500 AD, och den första europeén kom för att frälsa ön ungefär 1820. James Cook däremot, varifrån öarna fått sitt namn, satte själv aldrig sin fot på just Rarotonga.

Det är hit man flyger, för det är Cook-öarnas enda internationella flygplats, och det är nog den minsta dito jag varit på. När vi flög till och från Aitutaki så gick vi genom inrikesgaten, och det är i själva verket bara en dörr ut till flygplanet.

Vi bodde på Cook-öarnas motsvarighet till Stureplan, stranden Muri-beach, och vi hade kanske det flashigaste hotellet på stranden – Te Vakaroa Villas. Vår lägenhet hade stor platt-TV (med en handfull ok kanaler, och många konstiga/dåliga), stor veranda och – det allra bästa av allt – bättre tillochmed än himmelsängen – vi hade tvätt- och torkmaskin! Faktiskt gjorde vi en liten, och ganska pinsam segerdans när vi hittat dem bakom några snygga garderobsdörrar.

Muri beach var väldigt mycket mer fokuserat på att serva turister än vad Aitutaki var, det kändes mer som en liten turistindustri än Aitutaki, så kontrasterna var ganska stora. Här gjorde vi inte så många utflykter, utan vi badade i den nedkylda poolen, natt-myste i Jacuzzin vars bubbel-mekanism vi aldrig fick att funka, men det var mysigt där ändå. En dag åkte vi på jeep-safari upp på öns ganska branta och slingriga berg och fick lära oss mycket om historien och lokalkulturen här.

Vi åkte också en del lokalbuss här, och eftersom ön är tämligen rund, så finns det två turer. Clockwise och Anti-clockwise.

När jag skriver detta har vi checkat ut från vårt flashiga Muri-beach-hotell, och sitter i stället på ett hotell som ligger tvärs över gatan från flygplatsen, för vårt flyg härifrån går klockan 01:30 i natt, och då är det skönt att ha något ställe att duscha av sig på innan vi flyger. Nu hägrar poolen, vi höres