Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!

Dag 16: Sedona – Little Horse trail

Efter frukost svängde vi förbi turistinformationen och köpte ett day park pass som behövs för att få parkera vid de populäraste vandringslederna. Vi valde Little Horse Trail till Chicken point och tillbaka, ca 6 km som klassas som ”easy/moderate” beroende på vilken beskrivning man läste. Om leden hade varit i Norge hade den nog faktiskt klassats som 0 i svårhetsgrad, men nu är vi i Sedona och då är den ”moderate” om den innehåller en uppförsbacke. Den var väldigt fint iordninggjord och utmärkt, och lite senare på dagen när vi gick ned igen kom det gott om MTB-cyklister längs den också.

Det var fantastiska vyer över de röda klipporna, både de närmaste och de olika jätte formationerna som har fått namn som Bell Rock och Cathedral Rock. Stenen och sanden är verkligen röd, våra skor var helt rosa när vi kom hem! Uppe på Chicken Point tog vi picnicpaus och pratade med några amerikaner, ett par från Michigan, ett par som flyttat från Michigan till precis bredvid Waukesha där David är född, och kvinnan i paret från Michigans far- eller morfar kom ifrån Gotland! En komplett cirkel av interconnectedness, på en röd, platt klippa i Sedona!

Paret från Michigan hade kommit till Sedona om vintrarna i sex år för att vandra bland klipporna, och hade på den tiden ”bara” sett två skallerormar(!!!) men de hade pratat med folk som utöver det träffat på svartbjörn, orm, puma och nån stor rovfågel. Vi såg skymten av en vackert turkos Blue Jay och några små ödlor, alldeles lagom med vilda djur.


K gillar att åka i sin bärstol och somnar gärna efter ett tag, det vaggar nog skönt däruppe. Det ser jätteobekvämt ut när han sover sittandes men han gnäller inte när han vaknar så jag antar att han kanske är tillräckligt mjuk för att det ska funka… På vägen tillbaka tog vi en avstickare för att titta på Church of the Holy Cross, en klippkyrka, men gick inte hela vägen fram.

Fam. Stavegård

Fam. Stavegård

Eftersom vår på morgonen så snuvige son plötsligt var både osnuvig och pigg och inte alls ville sova middag åkte vi till Tlaqueplaque, en slags liten mexikansk by i byn med gallerier. Där hittade vi en restaurang som var så mysig att vi stannade större delen av eftermiddagen. Vid bordet bredvid satt åtta månader gamle Wyatt med sin mamma o mormor och han och K satt nöjt och tittade på varandra större delen av vår sena lunch. Sen var det dags att åka upp till flygplatsens utsiktspunkt och titta på solnedgången tillsammans med många andra turister och sen åka tillbaka till hotellet och vila.

Dag 13: Wickenburg – Jerome – Cowboys och spöken

Efter den osedvanligt tråkiga frukosten som bland annat erbjöd ”cherry and cheese danish” (jag var lite sugen på att testa, men lät bli…) åkte vi in till Wickenburg centrum och gick runt halva kvarteret, andra halvan ville vi spara till efter lunch! Wickenburg är, trots att de bara har 6000 innevånare, ”the Team Roping Capital of the USA” (och, kan man gissa, kanske hela världen). Inte mindre än sex roping-arenor har de inom stadens gränser.

Vad är roping? undrar kanske den som inte har varit i Wickenburg. Det är att fånga kossor med lasso från hästryggen. Cowboystuff, alltså. Team roping är när man är två cowboys och den ena fångar kossans huvud och den andra fångar bakbenen. I detta kan man tävla, och denna lördagsmorgon var det kval till Wickenburgs National Team Roping Team! Vi letade oss ned till Rancho Rio och sniglade oss förbi de hundratals hästtrailersarna tills vi hittade en annan vanlig bil och parkerade bakom den. Sen satte vi oss på den pyttelilla läktaren och tittade på round 2 av tävlingen. Nästan alla andra åskådare kom på häst så det var bara vi och fyra till på bänkarna. En del team var snabba, andra var långsamma och vi lyckades aldrig förstå poäng- och handikappsystemet men det var kul att se massor och massor av cowboys och cowgirls som red omkring! De små tjurarna som fångades visste precis hur de skulle göra och travade snällt bort till sin fålla när de blivit fångade och frisläppta igen.


I staden besökte vi den lokala cowboy-hattmakaren som bl a berättade att de olika cowboyhattarna förr hade namn efter var de var gjorda och vilket yrke den som bar dem hade, medan stilarna idag döps efter filmer där hjälten har burit en viss modell. Emma försökte köpa cowboyboots men de snyggaste fanns bara i för liten storlek. Vi pratade också lite med en kvinna som karvade i läder och gjorde en del av de jättevackra sadlarna och chapsen (och dess kort-kusin ”chinks”) som roping-deltagarna hade. Både hattmannen, läderkvinnan och bootskvinnan verkade tycka att ropinggänget var lite knäppa och fanatiska, så kanske det kan gå när en viss sport dominerar en liten ort så väldigt.


Nästa destination var den lilla spökstade Jerome, och nu åker vi nästan rakt norrut på Hwy 89. På vägen stannade vi till i bergsstaden Prescott och fikade på en gammal saloon, där vår servitris berättade att en av hennes kollegor har en liten son som heter Kilian! Efter Prescott blev vägen helt orimligt krokig över nästa bergskedja och helt plötsligt dök det upp hus och så var vi framme i Jerome som liksom klamrar sig fast på bergsväggen och hittade efter lite snurrande fram till huset där vi hyrt ett rum genom Air BnB. Där bodde staden administratör, Town clerk, Candace och hennes man Michael som var supertrevliga och ganska mycket hippies. På frågan vad som skilde sig med den av deras tre hundar som är hälften varg och de andra vovvarna svarade Michael – ”it is harder to control, it’s more of a free spirit”.

Sedan slingrade vi till byn igen och gick runt en stund och tittade på alla fem restauranger, innan vi bestämde oss för den färgglada mexikanska, som serverade mycket god mat. David åt tacos – som där kom som mjukt stekta skal (som pannkakor), och som var rätt eldigt kryddade. Emma fick minst tre portioner fajitas.

Dag 12: Palm Desert – Wickenburg. Öken öken öken.

Dagen började med ett av hotellvärldens värsta övertramp – någon stal Ds rostbröd ur brödrosten precis när den hade blivit perfekt. Så gör man faktiskt inte!

Vi packade ihop oss och åkte via en bensinstation mot Joshua Tree National Park, ett naturreservat som mest består av sten. Vid Cottonwood visitor centre fick vi kartor och information och valde den närmaste leden för att inte skaffa oss mer körtid än nödvändigt.


Från Cottonwood Oasis traskade vi ut i den snåriga och backiga stenöknen men märkliga klippformationer och några ödlor. Leden var väldigt väl utmärkt och fint iordninggjord med trappsteg uthuggna i klipporna så att vi kunde komma fram. Vid en gammal gruvruin stannade vi till och åt våra medhavda mackor och medhavd vällingflaska och sedan traskade vi mot bilen igen – att gå i sand går oerhört långsamt! Såhär års blommar det lite i öknen, vi såg tre-fyra olika sorters blommor på vår väg.


Eftersom det just inte finns någonting annat är Joshua Tree Park och lastbilar mellan där vi var och trettio mil österut satte vi gpsen på den lilla staden Wickenburg och började köra. En riktig bildag blev det med resans första McD-middag i Blythe där K blev kompis med en lokal fängelsevakt och hans lilla dotter. Återigen mörkerkörning med en ganska sur bäbis de sista 90 minutrarna, de närmaste dagarna hoppas vi att det blir kortare bilresor!

På Los Viajeros Inn tog det oss ett tag att lista ut hur dusch och lampknappar fungerade, saker kan vara bra konstiga i utlandet!

Dag 6: Santa Maria – Newport Beach 21/2

Utan att äta frukost eller just göra annat än att packa ihop oss kom vi iväg efter en och en halv timme. Ett par blöjbyten samt att en av oss måste ha bäbisen i famnen för att han inte ska gråta (vilket är att föredra på ett hotell halv sju på morgonen) gör en lite långsammare än när man bara är två vuxna.

Körde en jättevacker väg till Santa Barbara som tog en dryg timme genom vingårdar, gröna kullar som var alldeles silvriga av dagg och lustiga träd. Landskapet förändrar sig verkligen vartefter vi åker, såhär såg det inte alls ut längs kusten.

Vi åt frukost i Santa Barbara, gick och handlade på CVS Pharmacy – bl.a. en ny typ av blöjor, den första vi köpt var för liten och vi fick slänga det paketet. Den här gången köpte vi en vinnande modell, CVS egna.
Lördagförmiddag i Santa Barbara är också yogaförmiddag, eller så har SB en orimligt hög yogibefolkning!


Körde vidare, fastnade i köer på en sexfilig motorväg genom LA, där vi bara stannade för en enkel lunch på Taco Bell. Bär man ständigt runt på en tio kilos bäbis, så behöver man (dvs David) egentligen lite mer än tre tacos till lunch, vilket märktes på blodsockret senare i bilköerna. Hur som helst, tillslut nådde vi dagens mål, Huntington Beach, officiell Surf City USA, med registered trademark och allt. Staden har 192 000 innevånare. Det är ganska mycket. Men surfarna och turisterna håller mest till nere vid stranden förstås.

Vi tog en promenad ut på piren i den hastiga solnedgången och tittade på några tappra surfare som guppade i vattnet och oljeplattformarna som blinkade stämningsfullt i skymningen. Det ligger fullt av oljeriggar här bara någon/några kilometer ut från stranden vilket var en överraskning för oss.


Efter middag bestående av nån slags våfflor pratade vi med kvinnan i 7eleven-butiken som skrattade förtjust och kommenterade ”Oh my GOD?! REALLY?” när vi berättade att det finns 7eleven som stänger på nätterna där vi kommer ifrån. Hon önskade sig att hon slapp jobba ”the graveyard shift – some of them drunks are scaaaary!”.

Inatt bor vi på att ganska trist Ramada Inn-motell, men de har tvättstuga så att vi kan tvätta. Det har nog alla hotell hittills haft faktiskt.

Dag 5: Carmel – Santa Maria, en bilåkardag

Dagen började med att Emma och Kilian sov till halv sju ungefär, medans David vaknat tidigare och inte kunnat somna om. Vi gick upp och gick ut och gick till den kontinentala frukosten. Den bestod bara av vegansk mat, och var ok. Vi pratade ett tag med ett äldre par amerikaner som inte kunde låta bli att berömma Kilians vackra ögon. De bodde ”in the Bay area” och åker till Carmel ett antal gånger om året för de gillade det så mycket. En av deras barnbarn hade just fått ett stipendium för att han var så bra på basket, och han skulle flytta till Phoenix för att gå någon specialskola där. Ungefär så. De hade åkt en kryssning från London till Stockholm till Saint Petersburg och vidare till Estland och sedan Belgien. Hon sa ”Oh, Stockholm was so beautiful with all the hills” (kan hon mena Oslo, kanske?). En bubblig, ljuvlig, och mycket amerikansk konversation!

Sedan fick vi en tur på stan, och tittade på den otroligt söta lilla staden. En klar favorit, dit man kan flytta när man blivit snorrika pensionärer.

 

 Vi hoppade sedan in i bilen och körde scenic route till Carmel beach, och därifrån till highway 1. Det är inte konstigt att highway 1 är känd, det är en jättevacker väg som slingrar sig längs kusten med en stor närhet till havet, bergen och vinden.(Vår hyrda Nissan Altima är lite vindkänslig så man märker när det blåser).

 

Vi stannade till på Ragged Point (tack för tipset, Mila!), och åt lunch – på porslin (första gången sedan vi landade!). David åt en god Walldorfsallad och Emma åt en Cobb-sallad.

 

Vädret är shorts-väder, och det har i stort sett bara varit soligt sen vi kom (frånsett nattregnet en kväll/natt).

Vi stannade på massor av ställen längs vägen och bara beundrade utsikten. På en strandsträcka hade det kommit iland tusentals sjöelefanter för att föda ungar. Mammorna och småelefanterna låg och nojsade med varandra och jätteelefanthannarna jagade varandra och hade stora näsor.


Sedan körde vi vidare och stannade tillslut i Santa Maria på ett gammalt gigantiskt hotell, Historic Santa Maria Inn, som huserat massor av gamla kändisar – som Marilyn Monroe, Johnny Weissmüller och Keith Sutherland. Man hade kunnat få ett rum som någon kändis bott i, men vi fick ett vanligt rum.

Middagen blev på en typisk diner med ”booths” – the Pentry at park, som den hette, erbjöd istortsett hamburgare eller paj. Vi valde var sin hamburgare (Emmas kommentar: Hamburgare? Jag fick den ultimata maten! Avokado, kallskuret, ost, bacon, sallad och tomat – på en croissant!!!). Sedan blev det en ganska tidig kväll, och när vi fick och lade oss, hade vi kört nästan 30 mil söder ut.

 

Dag 4: Monterey – Carmel

K passade på att vakna kvart över fem och ville inte somna om, så vi fick en soluppgångsrepris av gårdagskvällens promenad ned till Fisherman’s wharf före frukost, men den här gången i sol. Frukosten på vårt ganska skruttiga motell, Arbor inn, var också ganska skruttig men fullt ätbar.

Vi funderade på att åka ut på valsafari men det kändes lite kallt efter nattens storm så vi valde istället Monterey Bay Aquarium, där de har alla möjliga fiskar och annat som bor i vattnet. Ett helt fantastiskt ställe där vi såg hajar och rockor och märkliga små krabbor och blinkande (!) maneter och stora läskiga brännmaneter och pingviner. Genom kikare på balkongen kunde man från akvariet se sjölejon och stora pälsiga havsuttrar som lekte i havet utanför. Ett riktigt roligt ställe!

 


Vi promenerade längs Cannery Row som är stora gatan i Monterey och åt glass men åkte sedan till grannbyn Pacific Grove, med många mycket vackra hus. K sov, så vi cruisade bara runt och fortsatte sedan längs kustvägen ut runt udden. Stora klippor och gigantiska vågor stannade vi till här och var och tittade på. I slutet av 17-mile drive kom vi fram till Carmel-by-the-sea där vi skulle bo, The Village Inn, ett motell som verkligen ser ut som ett amerikanskt motell gör på film, ligger i ena änden av huvudgatan. Carmel är en riktigt ursöt liten by, med små restauranger och affärer längs pittoreska gator. Vi gick ut i mörkret och hittade en italiensk restaurang där vi fick plats på takterassen vilket gick bra med en värmare över bordet.


En trekvarts aktiv lek med K höll honom vaken till läggdags, han har så roligt när han övar på att gå och stå!

Dag 1 – Lång dags färd mot natt

I förmiddags åkte vi från Ekerö med allt vårt bagage och nu sitter vi på hotellrummet i Hayward utanför Oakland och tittar på Bachelor på ordinarie sändningstid!

Det här är vår packning, inklusive nästan allt handbagage:


Det stora svarta schabraket är vagnväskan som innehåller Ks paraplyvagn och bärstol. Ganska mycket är mat och blöjor som ju används upp med tiden men vi är inte oroliga över att inte fylla väskorna till hemvägen ☺️

Totalt har vi 6*20 kg bagage plus vagn i våra biljetter men det tror vi inte att vi får plats med i hyrbilen…

Kalifornien ligger nio timmar efter Stockholm så klockan var runt fyra på morgonen svensk tid när vi hämtade hyrbilen, en midnattsblå Nissan Altima som glatt svalde alla väskorna och tog oss till hotellet.

See the USA in your Chevrolet

En av sakerna vi planerar hemifrån är hyrbilen, som vi hyrde under julhelgen. Vi kollade upp vilka hyrfirmor som finns direkt på Oaklands flygplats (OAK) som vi landar på och jämförde recensioner och priser och valde tillslut en Chevrolet Malibu ”eller liknande” från Hertz.

Det är en ganska stor bil i Hertz Full Size-klass, men vi tar stor plats. Särskilt Ks parafernalia som ska in och ut en hel del vill vi ha gott om plats åt och vi räknar med att shoppa en del under resans gång också.

En sedelärande historia om att vara smart när man hyr bil kan man se det som då jag, E, min vana trogen snabbt googlade efter rabattkoder innan jag gick igenom hyrflödet hos Hertz och hittade en verifierad och bra som gav 10% rabatt. Den funkade fint i köpflödet och rabatten drogs av men jag tyckte att det såg märkligt ut på bekräftelsen och grävde lite i efterhand. Lätt rodnande insåg jag att jag hade bokat med en rabattkod som kräver att man är medlem i USAs Armed Forces…och det lär vi kanske inte kunna hävda att vi är… Som tur var får man avboka utan kostnad inom sju dagar från bokningen så det gick bra att boka av den bilen.

När jag istället gick in på Hertz svenska sida för att göra bokningen där hade de en ”Dags för en road trip i USA”-kampanj med 17% rabatt som man inte behöver vara en del av ett annat lands militär för att utnyttja. Sensmoral: försök inte att lura systemet om systemet är på din sida från början.

Nå, vi får se om det blir en cheva eller något annat vi ska tuffa omkring i.

Go West

Det finns många platser i USA vi vill besöka och eftersom vi reser på vintern var vår första plan Florida och sydstaterna. Drömmar om Borta med vinden-hus, gulfkustens stränder och countrymusik i Nashville bleknade när vi tittade på väderkartorna och insåg att det är 12 grader varm och regn i New Orleans i mars och kallare om man åker norrut till Jackson och Charlotte.

Istället valde vi sydvästra hörnet av USA, för till USA vill vi, och där är det också lite kallare än vad vi egentligen hade tänkt oss men åtminstone sommartemperatur på dagarna. Av någon anledning åker vi sällan till resmål när de har högsäsong, kanske för att vi är snåla ekonomiska och/eller för att vi bestämmer oss för resmålet, får en möjlig semesterlucka, och åker.

Den ungefärliga rutten blir flyg till San Francisco där vi hyr bil direkt på flygplatsen. Sedan bilar vi längs kusten ned till San Diego, åker inåt i Arizona, upp till Grand Canyon, över Las Vegas och Death Valley och sedan uppåt genom Kalifornien mot San Francisco igen. Vi får se hur det blir med Yosemite, vid den här tiden på året är det fortfarande så pass mycket snö att det kan krävas snökedjor och det har vi varken lust att syssla med eller tillstånd från hyrbilsfirman att använda…

Såhär ser planeringskartan ut som ligger på vårt köksbord:karta planeringKartorna är utskrivna från Google maps (vår lokala bokhandel för inte kartor över USAs olika regioner) och så skriver vi upp intressanta saker vi hittar på klisterlappar och sätter ut dem. Man kan tro att de olika färgerna är olika kategorier av aktiviteter eller platser, men det är det inte. Det är en resrutt som kan innehålla migrerande valar, vingårdar, stränderna i OC, öknar, Lucky Luke-landskap, cowboyboots, guldvaskning, neonskyltar, route 66… Det blir spännande att se vad som uppdagar sig!