Flyga med bebis – några tips

Baby K var ca åtta månader när vi åkte till USA, och följdaktligen ca 9 månader när vi kom hem igen. Här är några tips kring att planera en lång flygning med ett så litet barn.

  • Om du lyckas boka en plats med babysäng, kontrollera gränserna för hur den får användas. På de 3-4 flygbolag jag har kollat är gränserna ganska låga, 9 kg / 72 cm / 9 månader (åldersgränsen är gissningsvis för att det är enklare att kolla barnets pass än att mäta och väga det ombord).
  • Kolla annars om du kan få tag på en plats med extra benutrymme, så att du kanske kan låta barnet sitta på golvet och leka ibland. Tyvärr är de här platserna såklart de första som bokas av folk med långa ben, och de är också ofta platser vid nödutgångar, där man inte får sitta med barn.
  • Även om man FÅR resa med barn under två år i knät även på långflygningar så tyckte vi alla gånger att det var värt att låta K få ett eget säte (särskilt som att vi inte fick varken extra utrymme-platser eller någon babysäng). Direktflyget Arlanda – Oakland tog 10 timmar, ganska lång tid att ha ett barn i famnen på en liten yta, särskilt när man ska äta osv. Vi valde platser i mittenpartiet och hade K och hans babyskydd mellan oss.
  • Ta med tillräckligt med kläder, mat, blöjor osv i handbagaget för att klara inte bara resan utan även en eller ett par dagar utan ert eget bagage. Särskilt om ni ska mellanlanda någonstans innan ni kommer ända fram. Missade anslutningsflyg, förseningar, inställda flighter…det händer hela tiden att flygresor plötsligt blir 24 timmar längre än vad som står på biljetten och flygplatser har inte världens utbud av babygrejor.
  • Ha med en hel del leksaker att roa barnet med och knyt fast dem i långa snören så att de går att fästa i dig eller babyskyddet. Att försöka knö sig ned på golvet under grannens flygstol för att hämta tappade/kastade grejer är rätt jobbigt. För alla.
  • Var beredd på att stå, gå och leka typ hela flygningen. Ny miljö kanske = bebis som inte alls beter sig som den brukar eller sover när den ”borde”. Å andra sidan kan bruset från flygplanet göra att barnet somnar lättare, ungefär som torktumlarljud när de är riktigt små. Isåfall får man en lugnare flygning och en tuffare första dag på resmålet…
  • Ha flaskor med vatten eller vad barnet nu dricker färdiga för start och landning så att bebisen får hjälp med tryckutjämningen. Empiriska studier säger dock att lite större barn, kanske 2 år och uppåt, verkar ha jobbigare med trumhinnorna än de riktigt små, jag tycker att det brukar vara de lite större små barnen som skriker högst medan bebisarna klarar sig rätt bra. Men det kan vara tillfälligheter med de barn jag har flugit med eller sett flyga.
  • Regeln om att allt tar hundra gånger så lång tid med barn gäller även för resor…utom möjligen säkerhetskontrollen, titta nog efter ifall just den flygplatsen du flyger från har en egen genomgång för barnfamiljer, det börjar bli nästan vanligt!

Dag 36: Hemresa San Francisco – Stockholm

Vi gick ut i den lite kyliga morgonen för att leta frukostkafé, hotellets som vi ätit en tidigare dag var fin men i dyraste laget. Först gick vi ned för gatan. Sedan gick vi upp för gatan. Hängde utanför hotellentren för att använda hotellets wifi till att kolla Yelp. Då kom den fantastiske hotelldörrvakten fram och frågade vad vi behövde hjälp med och skickade oss till en mycket mysig, mycket fransk bistro i Nob Hill med rejäla café au lait-baljor, jordgubbspannkakor och, förstås, croissanter.

Till slut hade vi fått ned allt i sina väskor och dörrvaktsmannen tetrisade in dem i bakluckan betydligt tightare på första försöket än vad vi har lärt oss att göra på fem veckor. Men så har han övat i fyrtio år på det också. Eftermiddagstrafiken genom San Francisco och Oakland var som väntat inte jättesnabb, men vi var ute i så god tid att vi tog en sväng på ett Target och handlade star wars-souvenirer och lite tidsfördriv till Kilian för den stundande 10-timmarsflighten. Bilen tankades och lämnades tillbaka till Hertz, en väska glömdes på transitbussen och återficks efter en heroisk spurt av David när bussen kom tillbaka på nästa varv, köerna till incheckning och säkerhet var förutsägbart långa, och tillslut var vi inne vid gaten. Som meddelade att planet var två timmar sent.

Att flyga från Oakland är lite som att flyga från Skavsta, fast med amerikanska mått – terminalen vi flög från hade en liten bar och en automat som sålde mazariner. Så vi tillbringade större delen av väntan vid gaten och pratade med våra nyvunna bekantingar Kim, hennes man Kevin och deras son Kaden, som är exakt en månad äldre än Kilian. De var på väg till Stockholm för en tvåveckors semester uppdelad med en vecka i Stockholm och en i Köpenhamn. I slutet av mars. Jag antar att vi inte är de enda som först bestämmer var vi ska åka och sedan ser efter när vi har möjlighet i tiden att göra det…

Så var äventyret slut för den här gången, och hemma på Ekerö hade det hunnit bli vår medan vi var borta 🙂

Dag 35: Petaluma

Vad gör man en söndagsförmiddag i San Francisco? Samma som en lördag i Santa Barbara, åtminstone om man är i stadsdelen Cows Hollow. Gör sitt yogapass och äter raw food brunch i sina träningskläder-man-har-efter-träningspasset-kläder, alltså. Cows Hollow var i övrigt en fin stadsdel, många Edwardianska och Victorianska town houses och mysiga affärer. Vi lyckades ha tagit en lunchplats under tak precis till en rejäl regnskur och åt paj och tittade på folk.

Efter lunch var det dags att knappa in Petaluma i GPS och sikta ca en timma norrut. I Petaluma har podcasten This Week In Tech, TWIT, som David har lyssnat på i många år, sin studio och den här dagen ska han dit och vara publik vid inspelningen! Det var mer trafik än vad vi kanske hade trott men några minuter i tre släppte jag och K av honom utanför ”the Brick House”. Eftersom det ösregnade åkte vi vidare till köpcentret för att hinna med lite shopping innan vi åker hem imorgon. Jag har en hel jobbgarderob att utrusta och David en hel hemmapappa-garderob! Det har inte blivit mycket klädshoppande av under resan hittills förutom souvenir-tshirts, det har liksom inte varit fokus. När K vaknat började vi med beställningsjobbet – två par Vans i specificerad färg och storlek till min systerson. Det är så enkelt när någon annan har specat vad man ska handla, bara gå in i butiken, haffa en personal och be dem plocka fram dem 🙂 kanske ska satsa på det där med personal shopper till nästa säsong?

Mitt i shoppingen hämtade vi David, fortsatte shoppa och åkte sedan in till Petaluma och åt middag på en mexikansk restaurang. Återvände till SF via Golden Gate Bridge för sista natten på hotellet.

Dag 34: San Francisco

Eftersom det var lördag var både JJ och Andrew hemma från jobbet men skulle jobba en del hemifrån, så när vi väl hade vaknat så inväntade vi Ursula och åt sedan en ordentlig pannkaksbrunch och videochattade med våra föräldrar som allihop var i Myggstaviken. Drama utbröt under brunchen då JJs föräldrar, mycket strikta och mycket koreanska föräldrar, visade sig oannonserade vara i San Francisco och tyckte att de skulle träffas. Föräldrarna som inte känner till att hon har en pojkvän, utan tror att hon bor ensam på hotell när hon åker till SF för att jobba. OjOjOj kan det sammanfattas!

Runt vanlig lunchtid lämnade vi familjen Reitter och körde tillbaka till San Francisco city där vi hade tur och fick checka in tidigt på vårt hotell, Hotell Omni, i finanskvarteret. Kilian fick en liten ryggsäck med pyssel i av receptionspersonalen och oj vad han tyckte att de tecknade barnen på utsidan av den var fina!

Efter att ha bytt om och stökat runt lite med våra väskor promenerade vi iväg för att hälsa på Davids barndomskamrat Mattias som bor i SF. Vi gick ut och åt lunch och hängde sen i hans lägenhet, riktigt härligt att bara sitta och prata med folk när vi har varit ute och upplevt saker så länge. Kilian fick leka med ”storbarnsleksakerna” i lägenheten, många uppskattades men mjukisdjur ligger verkligen högst på listan över jätteroliga saker just nu!

Så småningom promenerade vi hemåt mot hotellet igen men först ned till kajen runt tullhuset så att vi kunde se ljusspelet på Bay Bridge. Vi gick ut på pir 14 och fick en fin kvällsvy över San Francisco från vattensidan.

Dag 31: Vi kommer till San Francisco

Att packa iordning all tvätt och äta frukost tog hela tiden fram till utcheckning kl 11. Vi bestämde oss för att titta på Golden Gate bron på vägen in i stan och körde så att vi kom över den signalorangea bron norrifrån via Sausalito innan vi stannade vid visitor centre. Det blåste lite så vi gick bara en liten bit och lät K sätta sina små fötter på bron också innan vi sällade oss till alla andra selfie-fotografer på utsiktsplatserna vid sidan om bron istället.

Vi åkte in till stan på de branta gatorna som nog är de brantaste vi har kört på! De är liksom General Sherman Tree vad gäller branta stadsgator! Målet var den Swedenborgiska kyrkan och dess arkitektur men att parkera i SF är precis så omöjligt som det påstås, så vi gav upp. Och precis då hittade vi förstås en lucka bara ett kvarter från kyrkan! Den var väldigt naturnära och mycket hantverksmässig och fin i sin annorlundhet. Den hade också en liten oas till kyrkträdgård, där en mycket prosaisk blöjincident kunde hanteras på ett praktiskt sätt.

En lång, rak, bergochdalbaneaktig körning senare kom vi till vårt hotell, Petit Auberge i Nob Hill. Vi bokade genom Hotel tonight-appen och då kan man få vilket rum som helst som hotellet inte har sålt den dagen. Tjejen i receptionen blev så förtjust över Kilian att hon bytte vårt vanliga rum till deras svit så att vi fick mer plats! En vinst på hotellotteriet helt enkelt, rummet såg ut som vore det på rymmen från Provence. Kanske det finaste hotellrummet David bott i!

Sedan gick vi ut och åt lunchbentolåda på en japansk restaurang, och sedan promenerade runt. Vi letade efter en hoponhopoff-buss, men det visade sig att de slutar gå kl 17 och vi var på turistinfon 16:48. Så, istället promenerade vi runt Union Sq och Market st, med mängder av fina affärer. Emma handlade inte i Modclothbutiken men hittade en Fluevogt-skoaffär! Och världens finaste skor! Gick till Chinatown och köpte rävmössa till Kilian. Handlade vin och ost och fiskkex och chips och gick till hotellet med pipig tand-bäbis. K somnade kvart i tio, stackars knorvel. Myste framför eldstaden med vin och ost ett tag bara vi vuxna, innan vi gjorde kväll och lade oss.

Dag 27: Yosemite!

Efter en ganska torftig frukost köpte vi picniclunch på ett café och espressobaserat kaffe på ett annat och åkte inåt Yosemite ([Joss-e-maj-tee] tydligen). Fler slingriga vägar och så var vi tillbaka på snö-nivå. På en stor yta strax utanför nationalparken var träden bara svarta pinnar, så sent som i september var det en stor skogsbrand här. Vi kom in i parken med vårt årskort, men ett par kilometer in var det stopp. Chains required-skyltarna hade satts upp och alla bilar hade ställt sig vid sidan om och kedjade på. Det är ju svårt att dölja att man inte har snökedjor för de tydligen ganska nitiska rangersarna så vi vände och åkte tillbaka en halvmil utanför parken till en butik som nog gör ganska bra snökedje-affärer. Tillbaka i parken hade givetvis Chains Required! tagits ned så vi körde okedjade på den lite blöta men varken snöiga, isiga eller hala asfalten in till Yosemite Valley. Under dagen träffade vi många bilar som körde med kedjor på den nu helt torra vägen, kändes inte alls nyttigt för varken väg eller däck.

Det är en väldigt vacker plats, den här dagen med solsken på de snöiga bergen och vattenfallen. Vi stannade vid Bridalveil falls och gick de 300 metrarna till fallets slut där det var som att stå i ett regnoväder. Sedan fortsatte vi på loopen runt dalen och stannade på flera av de många utsiktsplatserna för att se Yosemite falls och klipporna Half dome, El Capitan (som knappast är så cool som General Sherman Tree, störst av dem alla!) och Sentinel. Vid en promenad på en av ängarna såg vi ett par i färd med att fotografera en trädgårdstomte ute i floden, vi kände oss genast som besläktade själar och gick och pratade med dem. De hade kommit till Yosemite i flera decennier och sa att dalen är väldigt olik sig beroende på årstid, man kan aldrig ha sett den på alla sätt. 
I Yosemite är mycket stängt på vintern pga snön uppe i bergen, nere i dalen var det 10-15 grader varmare än i passet på väg in. Det var väldigt vackert men såklart hade det varit mer framkomligt (men också mycket mer folk) efter mitten av maj. Efter en mysig picnic på en äng kom vi till Yosemite Village där butiker, hotell och museum finns och shoppade lite, våra obligatoriska klistermärken som vi samlar på och sånt. Därefter siktade vi på att gå upp till första bron på leden till Vernal falls och körde dit. Leden var som sin beskrivning, uppåt i 1,2 km och sedan kom man till bron där man kunde beskåda Vernal falls. På vägen fick vi också många vyer över de otroliga bergsmassiven på sidorna, sådana klippväggar som det tar dagar att klättra uppför. Leden upp till Vernal falls foot bridge är så pass trafikerad att den är asfalterad, och även om det är praktiskt och förståeligt så blir det ett lite märkligt Disney World av naturfenomen när det är så väldigt tillgängligt. Bilvägen runt dalen är enkelriktad, så man kör sin bil till en fantastisk plats, går ut och ser sig omkring kanske med en kort promenad, och kör vidare till nästa. Det är inte så gott om enklare dagshajker i Yosemite så för en djupare utflykt i naturen krävs det en rätt stor ansträngning. 

  
Efter vår promenad rullade vi sakta längs norra kanten av dalen och sedan upp för berget, vi ville tillbaka till Groveland innan det blev kolsvart på krokvägarna. Paret med trädgårdstomten tipsade om byns mexikanska restaurang så vi åt där, ett litet lustigt ställe utan fönster, inrett som en slags mexikansk gård. För sakens skull gjorde vi också ett besök på byns saloon – Kaliforniens äldsta lokal med utskänkningstillstånd – men K började bli trött så vi pratade lite med männen i båset bredvid, svepte våra drinkar och gick hem till friggeboden. 

Dag 26: Wuksachi lodge – Groveland

Vi gav oss av ganska tidigt för att vara vi eftersom det ska komma en snöstorm med 9 tum snö och vi dels inte har några snökedjor (vilket vi måste ha i bilen enligt lagen eftersom vi är i en ”chain control area”) och dels inte känner för att köra flera mil i branta hårnålskurvor i snö helt oavsett kedjorna. Wuksachi lodge ligger på 2140 meters höjd, högre än Kebnekajse alltså, och det kändes när man t ex bar Kilian i uppförsbackar eller försökte gå fort, oj vad man blev andfådd!

Nere på normalare höjder kom ovädret som regn istället och det var rätt mycket regn. Vi ska upp till Groveland på väg in i Yosemite och det är en ganska lång bit, men vårt första mål för dagen var Kingsburg. Kingsburg är en liten stad som är – svensk! Med färgglada dalahästar och blågula flaggor som det står Välkommen på och överpeppig dragspelsmusik i högtalare på storgatan. I maj har de Swedish Festival och väljer sin skönhetsdrottning the Swedish queen från sin lokala High School. Vi gick main street fram och tillbaka i regnet och tittade på kurbitsar och landskapsvapen på husväggarna och åt lunch på ett litet kafé. Vi kunde ha ätit på restaurang ”Dala Horse” men det var för långt bort i regnet, och vi missade presentbutiken ”Svensk Butik” också. 

  
Vi fortsatte till Starbucks i Fresno där det fanns internet och vi kunde boka in oss på ett hotell i Groveland. Groveland ligger på en av de norra vägarna in i Yosemite men också en av de större där det är mindre risk för att de stänger den pga snö. Det var en bra bit slingriga vägar att köra och Kilian blev nog lite åksjuk och kräktes, men till slut kom vi fram till den lilla vilda västern-staden i mörkret.

På det lilla hotellet var det rätt fullt så vi fick bo i en märklig liten friggebod bakom hotellet istället men restaurangen som låg i foajén hade god mat och vi fick plats i sängen alla tre så dagen slutade bra. Imorgon Yosemite!

Dag 23: Las Vegas – Barstow och hur vi missade öknen

Efter en lugn morgon släpade vi ut väskorna till bilen i garaget och åkte till Neon Museum, neonskyltarnas kyrkogård. Man kan bara se dem genom att gå på guidad tur och kvällsturerna är utsålda ett par veckor i förväg så vi fick en tur i dagsljus. Många av de stora skyltarna är ritade av samma ganska lilla gäng med skyltdesigners och kring alla fanns det intressanta historier förknippade med kända perioder och personer ur Las Vegas historia. Ett besök rekommenderas om ni har vägarna förbi!

Vi åkte till de stora hotellen på södra delen av the Strip, som Luxor (antika Egypten) och — (ett sagoslott). De var inte alls lika flashiga som de på norra delen och kändes lite neddekade. Vi åt god mexikansk lunch och tittade i fotogalleri och en butik som säljer signerade saker, t ex skivomslag och filmafficher. Vi hängde lite diskret och tittade på en kille som spelade på roulette nere i kasinot men blev ombedda att gå vidare av vakten – folk under 21 får inte uppehålla sig i kasinot ens om de sover i sin paraplyvagn. 

Eftersom vi inte planerar så noga åkte vi mot orten Pahrump där vi tänkte bo för att åka vidare till Death Valley imorgon. Väl framme i Pahrump visade det sig svårt att hitta ett hotellrum. Omöjligt, tillochmed. Med lånat internet kunde vi konstatera att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt inom två timmars resväg från Death Valley national park. Eftersom det är ett par timmars körtid genom öknen, förutom alla stopp man vill göra, och ett par timmar till innan man kommer fram till civilisationen på andra sidan fick vi helt enkelt bestämma oss för att skippa vårt ökenäventyr och åka vidare genom natten till Barstow, två timmar från Pahrump och tillbaka i Kalifornien. På hwy 15 åkte vi förbi avtagsvägen till byn Zzyxz. Det är så civiliserad den vägen är.

I Barstow, där ingen vill stanna men en del måste, tog vi in på ett Best Western i skärningen mellan motorvägen och järnvägen och fick därmed det mest högljudda av två världar. 

Dag 22: Vilodag i Vegas

Måndagar är våra vilodagar när vi inte släpar omkring K så mycket, så efter frukost på Grand Lux Café tillbringade vi morgonen tills K hade vaknat från förmiddagsluren på vårt rum. Sen kunde vi inte riktigt hålla oss längre utan fuskade och gick ut på stan. Det är inte så spännande att titta på Las Vegas i dagsljus, så vi gick på Madame Tussaud’s istället för det har ingen av oss varit på förut. Roligt med läskigt välgjorda vaxdockor! K undrade nog över vad det var – igår såg vi mjukisdjur som rörde sig och pratade som människor, idag människor som inte rör sig alls…

    

Måndagsvilan fortsatte med att E försökte ta sig in på SPAet men det var bara gymet som ingick i hotellets ”resort fee” så jag valde ett bad på rummet istället.

Resort fee är ett otyg som alla större hotell i Vegas och många större hotell i övriga USA sysslar med. Det är en fast avgift på $5 – $45 per natt som inte anges som hotellrumspris, som i sin tur är rörliga. Priset som presenteras på bokningssiter som Trivago, Hotels och Booking ges utan resort fee och ser alltså ut att vara ett par hundralappar billigare än det egentligen är. Otroligt irriterande att behöva hålla reda på.

Vi gick ned och gick vilse i Venedig igen lagom till middag och åt på Lavo, riktigt god biff respektive tonfisk. K är en ganska bra restaurangbebis och gjorde succé i sin lilla stråhatt och satt och knaprade på sina tuggleksaker och små flingsnacks vi ger honom förutom smakbitar av vår mat. Häromdagen kom en kvinna fram till oss när hon skulle gå från restaurangen vi åt på och utbrast ”You guys have the best baby ever!” för att han verkade så förnöjd och satt och vinkade till random personer. Och lampor. Vi är böjda att hålla med henne.

Sedan många år är David och jag hängivna följare av dating-dokusåpan Bachelor och dess systersåpa Bachelorette. Iår kan vi följa Bachelor i ‘realtid’ på måndagkvällarna så det fick avsluta dagen. Imorgon tisdag talar den utröstade deltagaren ut i morgonsoffan. 

Dag 18: Flagstaff – Grand Canyon South Rim

Vi packade ordning på vår tvätt, åt frukost och åkte till CVS för att handla blöjor och bebismat. Efter en således ganska administrativ morgon åkte vi vidare norrut på Hwy 89, mot Grand Canyon! Vägen var väldigt rak över vad vi gissar är det naturslag som kallas prärie, med ganska få hus och byar. Nu är vi i Navajo Nation, som har en helt egen tidszon, efter som de har sommartid vilket resten av Arizona inte har. När vi svängt av västerut från 89:an blev vägen mycket krokigare och det dök upp view points med mer indianhantverk, men de flesta marknadsplatserna var tomma såhär en torsdag i februari. Vi svängde av och gick ut på Little Colorado River Lookout och såg vår första del av Grand Canyon. Det är så vansinnigt stort! Som att marken bara har försvunnit. Vilket den ju ha, på ett par hundra tusen miljoner år eller så.


Uppe vid infarten till själva nationalparken slog vi till och köpte ett ”America the beautiful”-pass som gäller i alla parker. Ganska många ställen är någon slags park som man får betala inträde till och hittills har vi varit i tre så det är kanske värt det. Vid East entrance gick vi ut och tittade på Vakttornet, en fåfänga byggd av en kvinna som studerade ursprungsbefolkningsarkitektur och sedan byggde inspirerade ‘replikor’ på olika ställen. Lite märkligt men ganska fint. Inte lika fint som utsikten.

Vi stannade på många viewpoints på de fyra milen upp till GC Visitor centre, alla hade nya vinklar och perspektiv. Framme vid Visitor centre skaffade vi kaffe och kartor och frågade en ranger hur stor en bergspuma är. 9 feet inklusive svans, och 150 kg tung svarade han. Det är rätt mycket katt!


Vi bestämde oss för att åka till hotellet och komma tillbaka för stjärnskådning senare på kvällen, så vi körde ned till Tusayan, en hotellby som ligger ca en kvart från GC, utanför parken. Det var tur för när vi kom till hotellet visade det sig att jag hade lyckats boka det helt fel datum! Kris och kalabalik, men Regis the front desk manager och Malicek the Hotels.com-kundservicechattaren fixade till det hela så att det slutade med att vi fick vårt rum och fick tillbaka pengarna för den felaktiga bokningen. Och på så sätt sparade nästan två tusen kronor i mellanskillnad. Tokigt.

Halv åtta var vi tillbaka i den nu kolsvarta Grand Canyon Village och träffade ranger Ty som höll i kvällens föreläsning om astronomi (och förklarade att den stora katten har många namn. Cougar, mountain lion, puma, bobcat = samma katt). GC är väldigt långt från all stor bebyggelse så det blir väldigt mörkt här. Efter att ha varit inne i föreläsningssalen fick vi låna ficklampor med rött ljus så att vi kunde lysa vår väg ut på den tomma parkeringsplatsen och titta på stjärnorna. Vilken stjärnhimmel! Alla ‘vanliga’ stjärnbilder och massor av fler stjärnor och Jupiter, som lyste väldigt starkt.

Tillbaka till Tusayan aktade vi oss för de stora älg-ren-hjortarna som stod och betade vid vägen när vi åkte där på eftermiddagen, men de hade gått och lagt sig som tur var!