Dag 17 – Rotarymöte, indiansmycken och Victorias hemligheter. Samt gratis popcorn!

Dag 17 (2:ra mars) började med att vi checkade ut efter frukosten, med en ovanligt sur bäbis som sällskap. Vi visste det inte då, men det har visat sig att Kilian håller på att få sin sjätte tand (incisiv 22, som tandläkare skulle säga, alltså en framtand i överkäken) – och den var en ovanligt jobbig tand att få. Hur som helst gick vi runt och shoppade lite i Sedona innan vi tog bilen över till väst-Sedona och gick på ett Rotarymöte. Genom Rotary-appen kan man hitta Rotarymöten och få kontaktuppgifterna till ordförande, så David hade mailat i förväg och frågat om man fick dyka upp, vilket man mer än gärna fick. Väl där visade det sig att Red Rock Rotary club of Sedona påminde rätt mycket om Brommaplans Rotaryklubb (vad gäller storlek, snittålder, typ av engagemang som de hade, och även gästföreläsaren som var på plats den här dagen hade lika gärna kunnat stå på Scandic Brommaplan!).

Sedona Red Rocks Rotary club

Sedona Red Rocks Rotary club

Hello, my name is...

Hello, my name is…

Efter mötet styrde vi bilen mot Flagstaff, men högst upp på berget som ligger mellan Sedona och Flagstaff fanns inte bara en vista-point utan även en market-place med indiansmycken av indianer, i deras indianreservat, med indianer som sålde smyckena. Vi köpte en liten stenbjörn.

David, Kilian och en snäll indian

David, Kilian och en smyckessäljande indian

Sedan körde vi till Flagstaff, och checkade in i vårt enormt stora rum (eller ja, suite, eftersom det var två stora rum), ett vardagsrum och ett sovrum. Toaletten hade telefon, kanske för om man gått vilse? Sedan tog vi bilen till ett shoppingcentrum där Emma handlade på Victorias Secret och David handlade på Sears.

Flagstaff

Flagstaff

Väl tillbaks på hotellet njöt vi av att det faktiskt satt lite folk i matsalen där det bjöds på gratismat och gratis drinkar (för att hotellet byggdes om och därför var lite stökigt) – med det allra viktigaste som det bjöds på var popcorn! Ett busslass lilahåriga pensionärer spelade kort i matsalen till långt efter att vi gått därifrån med en ganska grinig Kilian. Vi passade också på att tvätta på hotellet.

 

Dag 15, Sedona – vilodag

Den här dagen var en måndag och inte bara det, en skottdag. En extra dag helt enkelt, och dags för en vilodag för oss. Den här veckan var det Kilians tur att vara lite sjuk på måndagen, snorig och nysig var han den lille stackaren.

K sitter ju fastspänd mer än vanligt när vi reser, i bilstolen, i vagnen eller i bärstolen, så vilodagarna är ganska mycket för att han ska få röra sig lite fritt och krypa runt på golvet och hitta saker att dra sig upp och ställa sig mot. Och, som den här dagen, sova förmiddag på en säng i ett tyst rum istället för i vagnen eller bilen eller bärstolen. Vi hängde mest på hotellrummet och lekte eller tog det lugnt, satt på balkongen och tittade på utsikten (eller försökte klättra på balkongstaketet, en del av oss). Så småningom tog vi oss till typ huset bredvid och åt lunch, men K var inte så intresserad av att vara en restaurangbebis idag så han och David stannade på hotellet medan Emma åkte till Basha’s och handlade – vin, vatten, middag, picniclunch till morgondagens promenad och lite sånt. Det tog ungefär tusen år att hitta allt i den jättestora affären.

Måndagen avslutades, som måndagar bör, med att vi åt ost-och-kex-middag i sängen och tittade på The Bachelor. Most dramatic season EVER. Eller mesta tågkraschen någonsin, också, men det är ju ungefär samma sak.

Dag 14, 28:e feb – vägen till Sedona

Vi fick lyckligtvis sovmorgon den här morgonen, för Kilian vaknade först tjugo i åtta. Vi hade sagt till paret vi bodde hos att vi ville få frukost kring klockan åtta, och vi fick världens godaste frukost! Hemmagjorda biscottis, en märklig (vad vi gissar är vegansk) omelett med quornbitar, hemmagjord yoghurt och hemmagjord müsli, med kaffe och juice. Vi satt rätt länge och pratade med dem, och vi fick hälsa på deras hundar (som de annars höll på balkongen för att de inte skulle bli för närgångna Kilian). En av hundarna var hälften varg, och 2 år gammal och jättehärlig! De två andra hundarna var mycket äldre, och nöjde sig med att bli hälsade på innan de drog sig tillbaks igen. Vi lärde oss att hon var hälften norska, men att hon inte visste något om sin bakgrund. Han var hälften irländare och det visste det mycket mer om.

En sidonot är att det är väldigt många amerikaner som glatt berättar för oss att de är svenskar, men att de allra flesta inte har någon som helst koll på sin historia. Någon visste lite mer, som att hennes släkt kom från Gotland, men annars är det oftast ingenting de har koll på.

Paret vi bodde hos blev nog mycket berörda av Kilian och de frågade mycket om honom och reagerade starkt när han skrattade och hade kul!

Efter frukosten packade vi ihop oss igen, sa hejdå, och åkte upp till downtown Jerome och gick en sväng.

Jerome

Jerome är en lustig liten stad, en gammal gruvstad som övergavs på 50 talet, då befolkningen drastiskt sjönk ner till under 50. Sedan kom flower-power-tidsåldern, och folk började flytta dit igen. Idag bor där 444 personer. Staden är i stort sätt byggt vertikalt, för att den ligger på det kraftigt sluttande bergskant.

Spöken i Jerome

Det finns inte bara psychics, gott om olika healers och magiska stenar i Jerome, utan också en ganska mörk historia av bränder och gruvolyckor. Därför är stadens affärer fyllda av små plastvålnader, skelett och liknande. De är alla väldigt fina. Det verkar vara lite av en fristad för hippiesar och sökande människor som hittar det som de söker i bergen eller i naturen. Vår värd Michael hade sitt prästvigningsdiplom på väggen – utställt av ”the church of the latter-day dude”. Just sayin’

 

 

Sedan körde vi till Sedona med fantastiska vyer längs vägen. Enorma röda berg som verkligen såg ut som hämtade från Lucky Luke. Väl framme åt vi lunch och hade då bordet bredvid ett gravidt par som frågade mycket om Kilian och kärade ner sig i honom. De var fortfarande ganska tidiga i sin graviditet och det är möjligt att vi var det perfekta paret att prata med, eftersom vi aldrig kommer mötas igen.

Sedan gick vi en sväng och tittade i affärer innan vi gick resp åkte till hotellet och checkade in. Sedan tog vi det lugnt på rummet innan vi gick ut och handlade vin, öl och popcorn. Vi satte oss på balkongen och njöt av den otroliga utsikten över de röda bergen, medan vi stillsamt drack ett glas vin.

Dag 11: San Diego – Palm Desert

Idag är det den 25:e februari och därför Emmas mammas och Davids brors födelsedagar! Hurra för dem!

Vi stannade vid en tygaffär, som låg i en gammal biograf, på vägen från hotellet så att jag (Emma) fick handla lite souvenirer, och ett nytt midjespänne till Kilians bärstol. Sen körde vi 10 minuter till elektronikbutiken Best Buy, så att David fick köpa lite souvenirer… Sen satte vi GPS:en på staden Julian och guldgruvan Eagle and High Peak och var snabbt ute ur San Diego stad och uppe i bergen där det var långt mellan husen men vi hittade en vägkrog med balkong vid en sjö med god kycklingpaj och fish’n’chips.


Vi var 8 pers som fick ca en timmas guidning i den gamla guldrush-gruvan av en bullrig man som berättade om livet i och omkring gruvan i slutet av 1800-talet. Folk åkte till där det ryktades om guld, så när någon som skrävlat lite mycket om hur mycket guld han hittat hade åkt till storstäderna kunde det komma 100 nya guldgrävare med båten veckan efter. Från gruvan åkte vi ned till lilla Julian som är en mysig helgdestination för San Diego-borna med massor av Bed and Breakfasts och kaféer som alla gjorde världens bästa och mest berömda äppelpaj. Vi hade lite svårt att slita oss från Julian men sen gav vi oss av mot Palm Desert för det finns inte så mycket att stanna vid på vägen. Ett blöjbytarstopp blev det på vad som visade sig vara en brandstation – när man reser med bäbis inser man att blöjor kan bytas på de mest märkliga ställen. Här lånade vi bara en bänk utanför stationen men de vänliga brandmännen erbjöd oss sina restrooms om vi hade velat. Färden fortsatte genom åtminstone två olika indianreservat, på en avfart stod en pickup med Tribal Police och övervakade trafiken – dvs oss, det var inte trångt på vägen.

Det blir mörkt runt klockan sex på kvällen i februari i södra Kalifornien så de sista 90 minutrarna åkte vi på små vägar i beckmörker. Palm Desert skimrade vackert i mörkret när vi åkte ned från bergen. Från en parkeringsplats surfade vi in på Hotels.com och bokade ett rum på Homewood Suites i La Quinta några kilometer bort. Där fick vi ett stort rum, minst 50 kvm, med kök och stor king size-säng,  vilket är bra eftersom Kilian hittills inte har sovit en enda hel natt i sin egen säng. Det är helt enkelt enklare att flytta över honom till oss när han vaknar och är hungrig så om man kan få en stor säng så ber vi om det.

Dag 10: San Diego

Efter vår ganska tidiga frukost åkte vi tillbaka till USS Midway, men tog istället båten Hornblower Adventure ut ur hamnen för att titta efter val. Det var en väldigt solig och inte så blåsig dag så det var rätt bekvämt att åka båt, nästan alla passagerare satt uppe på soldäck vid små kafébord och spanade åt olika håll. Först såg vi bara fåglar och skräp och sjölejon men sen sa kapten att hon såg valmoln och så hade vi hittat en gråvalsmamma med två småvalar som var påväg norrut! De kom upp till ytan och blåste ut vattenmoln och viftade med stjärtfenorna ungefär var fjärde minut så vi hängde med dem tills det dök upp ett stim med delfiner att titta på, som simmade kors och tvärs runt båten. Sen såg vi en fenval, som blåste luft mer som tecknade valar så att det såg ut som en stor plym av vatten.

Efter valsafarin åkte vi över den jättelånga, höga, böjda bron över till Coronadoön och sicksackade oss ned till stranden genom bostadsområden med fina hus med massor av vinklar och vrår och torn. Kilian åkte i sin bärstol på stranden, där sitter han som en liten kung och ser ut att säga ”Hoppla pappa!” eller tuggar eftertänksamt på stolsvadderingen.


Sanden på Coronado Beach är så uppblandad med kattguld att om man går i vattenbrynet där sanden är blöt ser det ut som att man går på rent guld, en väldigt ball effekt! Stranden flaggade rött så man fick inte bada men vågorna var desto mer sevärda. I slutet av stranden ligger Hotell del Coronado, ett gammalt kändishotell (dock såg vi inte om Johnny Weissmüller varit där) där vi åt universums förmodligen dyraste ceasarsallader i strandbaren innan vi promenerade tillbaka längs stranden igen. En riktigt härlig promenad där Kilian fick känna på sand för första gången, en favorit som snabbt gick från försiktigt petande till vilt sandkastande!


På vägen hem stannade vi i Gaslamp Quarter, San Diegos Gamla Stan, och tog en shoppingtur på CVS-apoteket för blöjor och bäbismat och sånt, kanske är det inte lika enkelt att hitta när vi åker till mindre ställen. Sen promenerade vi kors och tvärs i de mysiga kvarteren, säkert ett riktigt partyställe på sommarkvällar. Vi nöjde oss med bruschetta till middag på en uteservering innan vi åkte tillbaka till hotellet genom mörkret och tog ett par drinkar i hotellbaren.

Dag 9, USS Midway

Vaknade tidigt. Gick upp vid sju. Åt en stilla frukost innan alla andra vaknat. Frånsett roomservice som bäddade för oss när vi kom tillbaka. Awkward moment när städerskan är i rummet samtidigt som en själv.

Sedan packade vi väskan, smörjde in bäbisen med spf50 och oss med spf15 och åkte till litet köpcentrum, konstigt designad: på höjden, inklämt mitt ibland höghus och en byggarbetsplats. Där hade vi kollat upp att det fanns ett Macys där vi ville titta på skor till Kilian, samt hämta en kupong som gav en halva priset på entrébiljetten till div olika museum. Kupongen fick vi, men de hade inga bra skor, vilket däremot butiken bredvid hade – ett par riktigt snygga röda Converse i storlek 4.

 

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Kilian undersöker/leker med/smakar på Converse

Iklädd sin finaste sjömanskostym tog vi Kilian sedan till USS Midway,ett hangarfartyg som numera är museum.


Här kunde man inte bara titta på hur livet är ombord på ett hangarfartyg för de upp till 4500 personerna ombord, utan man kunde också titta på flygplan av alla olika tidsåldrar (inklusive F14 Tom Cat, dvs Top Gun-planet), och höra om olika historier ombord – allt genom ljudguiden man fick låna vid entrén.

Fartyget byggdes på 40-talet, och renoverades i omgångar fram till ’92 när det togs ur drift. En gång i tiden var det världens största fartyg, men jag (David) måste ändå säga att jag var överraskad av att det inte var större. Det var knappt 300 m långt, jämfört till exempel med Cinderella (finlandsfärjan), som är knappt 200 m, vilket ju då är mindre, men jag hade nog i mitt stilla sinne tänkt mig att ett hangarfartyg var ännu lite större.

  Man fick testa att sitta i en cockpit…


Om man nyligen börjat lära sig vinka, kunde man vinka till militärerna ombord. (Speciellt gulligt iochmed att han själv hade sjömanskostym.)

Till havs rullade den tydligen i en rörelse i form av en 8, sa audioguiden, för fartyget är så topp-tugnt.

När vi var klara med detta museum, åt vi en salladslunch och sedan körde vi till Balboa-park där vi tittade i konstnärsbyn och gick runt och myste bland de fina husen!

Middag på Emmas hål-i-väggen-ställe: ”the Snack shack”, mycket gott och skön atmosfär och väldigt bra! (Påminde, tyckte David, lite om restaurangen ”White trash fast food”).

Dag 8, en stillsam dag

Dag 8 var tänkt att vara en nolledag, för allmänn återhämtning – främst för Kilian, men även oss vuxna, och så blev det också – speciellt för David, som var sängliggandes mest hela dagen. Dayquil och Nyquil gör dock underverk och dagen därpå mådde jag mycket bättre igen.

Emma gick några barnvagnspromenader med Kilian och hittade en hål-i-väggen-restaurang, som verkade jättemysig, som vi sedan gick till ett par dagar senare.

 

good stuff

good stuff

 

Dag 7, när vi åker till San Diego

Dagen började med att Kilian sov i sin egna säng ända tills kvart i fem på morgonen – rekord! Sedan somnade han om nåt han flyttat över till vår säng, och David vaknade vid sex, och Kilian och Emma strax efter sju. Vi packade ihop allt, och fyllde bilen på nytt, checkade ut och körde genom Newport ned till hamnen och tog världens minsta bilfärja över till Balboa Island och Balboa Pier där det längst ut på piren fanns en mysig restaurang som serverade omelett, pannkakor och cinnemon rolls. Och svagt kaffe. Mycket trevligt, vi satt ute och njöt av solen och av de lokala fiskarna som fångade makrill och annat. Vi fick så vansinnigt mycket mat att vi tog med oss resterna som lunch.

Balboa är en jättepittoresk stad med massor av hus i klassisk newportstil.

Balboa

Balboa

Vi stannade bland annat till i en bokaffär för barn, där vi köpte Kilians första Dr. Seuss-bok, och pratade länge med innehavaren av bokaffären som hade jobbat som Kindergardenlärare i 25 år innan hon gick i pension och nu drev en bokhandel med sin business-partner. Vi stannade också till i en butik med babykläder, och köpte en jättefin grön body till Kilian.

Sedan försökte vi köra så lite som möjligt på den stora motorvägen mellan LA och San Diego, utan slingrade oss hellre längs kusten på hwy 1, vilket gick bra ett tag, och sedan blev det motorväg.

San Diego har ungefär 3,5 miljoner innevånare, och för de kommande 4 nätterna kommer vi också bo här. Vi bokande in oss på La Fayette, ett stort hotell byggt runt sin ”olympic size” pool, designad av ingen mindre än Johnny Weissmuller.

Allas vår Johnny

Allas vår Johnny

Vi checkade in, gick ett varv runt hotellet och landade i baren där vi satt och pratade med en kvinna som bodde i San Diego, som var mycket förtjust i Kilian. Hon hade jobbat som teckenspråkslärare och jobbat med barn i väldigt utsatta familjer, och utan att hon tänkte på det satt hon och pratade med teckenspråk samtidigt som hon talade, kanske av gammal vana. Ganska ballt. Hon visste inte heller varför alla flaggor varit på halv stång den senaste veckan, men hon trodde (precis som taxi-chaffisen i Monterey) att det kanske kunde ha att göra med den där domaren i supreme court som dött.

När vi gick till rummet igen, så kände sig David allt hängigare, (han hade känt sig dålig hela dagen) men blev nu sämre och sämre, och åt därför lite Tylenol och somnade snabbt. Influensa? Ont i halsen, hosta, ont i lederna, 39 graders feber och allmänhälsan var ganska låg. Kilian och Emma var vakna och tittade på ”The talented mr Ripley”, innan de kom och la sig bredvid David (som vid det laget hade två täcken och hackade tänder av att han frös så mycket.

Dag 3: Oakland – Monterey

Gick upp tidigt (K vaknade kvart i sex), och gick ner till frukosten. Idag fick han smaka på persikoyougurt – som han åt 3/4s burk av. En rolig sak som vi glömde skriva om i förra blogginlägget vad att Kilian fick bada badkar kvällen innan för att hålla honom vaken och det var mycket uppskattat!

 

Emma med mustachemugg

Efter frukosten packade vi om väskorna (mycket skönt!!) och checkade ut och körde till förorten Cupertino till 1 Infinite loop där Apples HQ ligger. D köpte en T-shirt. Och vi fick låna deras badrum för att ta byta på K.
Sedan somnade Kilian i bilen (och som Jonas brukar säga, när barnen sover i bilen gäller det att passa på och köra så långt man hinner!) så istället för lunch körde E hela vägen till Monterey. Först körde vi till ett köpcentrum och åt hamburgare, tog ut pengar och handlade snacks och mat och blöjor som visade sig vara värdelösa, sen till hotellet och checkade in. Vi fick ett ganska enkelt rum men sött. Vi langade mest in väskorna, och sedan gav vi oss av för utforska Monterey.
Monterey är en söt liten stad, som säkert är överfylld av turister på högsäsongen, men nu var ganska sömnig. Allra mest känd för att John Steinbecks roman Cannery Row utspelar sig här. Kanske spelade vädret in, för det började regna mer och mer och mer när vi hunnit gå till den pittoreska Fisherman’s wharf, så vi fick ta en taxi tillbaka till hotellet. Efter att ha övervägt våra middagsval landade det i att vi stannade inne och åt snacksen från tidigare på dagen.
På natten ösregnade det och kraftig åska höll oss vuxna vakna, men Kilian sov märkligt nog igen det.

Igår klappade K händerna för första gången, han vill inte göra det för att härmas men gjorde det igen nu på morgonen. Han övar mycket flitigt på att ställa sig och sätta sig, det är enkelt att krypa på hotellmattor och att ställa sig upp mot hotellsängarna. Ikvälk när vi satt på rummet för att det ösregnade ute var han superglad och skrattade i flera timmar medan han klättrade på sängarna och lekte med leksaker.

Han går mer och mer över på kalifornisk tid, och förhoppningsvis sover han snart hela nätter i sin säng istället för att lyftas över efter halva natten.

 

Dag 2 – Oakland

Vi vaknade vår första riktiga semesterdag tidigt, på Hayward Hamptons Inn som vi checkat in på kvällen innan.
Till slut hade klockan sniglat sig fram tills det var dags att gå ner till frukosten, som öppnade klockan sex. Det var en överraskande bra frukost, med bröd och yoghurt och flingor och omelett och svagt kaffe och så. Därefter gjorde vi oss iordning för att ge oss ut en sväng, och började med en promenad i Hayward. Handlade i en spansk mataffär. Gick hem igen. Sedan tog vi bilen till ett outlet-center i Livermore. Jättestort. Vi började med att äta lunch i foodcourten (goda sallader). Sedan tog vi ett varv och rekade stället, och sedan skiljdes åt och shoppade loss! David och Kilian gick på Ralph Lauren och köpte en skjorta och på i en annan affär och köpte ett skärp. Det hade varit jättelätt att göra hela semesters shopping där och då, men vi försökte lägga band på oss, och spara oss inför framtida affärer.

 
Emma och Kilian vid shopping mall

Sedan åkte vi hem, åt på grannrestaurangen (kycklingsnabbmat) och sedan tvättade vi i hotellets tvättmaskin. Konstigt nog hade vi redan fått ihop massa tvätt. K somnade runt kvart över åtta, lyftes över till vår säng runt midnatt och vaknade igen tre. Sedan var han och D vakna till kl fem, halvsov trettio minuter och sedan gick vi upp och då var det onsdagsmorgon.