Författararkiv: David

Dag 33, Half Moon Bay

Postat av
Svara

Vi började med en mycket behaglig och långsam förmiddag, då vi tvättade hos Andrew och drack lite kaffe och tog det lugnt, sedan kom Ursula över, och vi åkte till Half moon bay som är en väldigt mysig och vacker liten strandby och gick längs stranden och pratade. Väldigt vackert. Vi gick genom staden efter det, och fikade på ett café.  
Ursula och Kilian går på stranden

Sedan bestämde vi att det blev hämt-sushi hemma hos Andrew, och så satt vi och snackade till ganska sent. Lite senare anslöt Andrews flickvän JJ. Innan dess hade Emma, Kilian och jag hunnit med en kort (distansmässigt) fast långt (tidsmässigt) besök på en lokal CVS för blöjor och värdpresenter, vilket kan vara nog så klurigt att hitta i en ganska vanlig förortscentrumaffär!
Det gäller gänget (inkl Ursulas pojkvän Robert) är väldigt härliga människor, lätta att vara med och aldrig långt till ett skratt!

Dag 33: Metainlägg

Postat av
Svara

Detta är bara ett metainlägg för att säga att bloggen faktiskt nu är ikapp vår resa. Det är dag 33 idag. Det är morgon, vi är ensamma hemma hos Andrew, Emma duschar, det körs en tvättmaskin och Kilian sov just sin förmiddagssömn bredvid mig, men har precis vaknat.  Så – just nu har jag inte så mycket mer att berätta, förutom att Andrews fina hund Smokey just kom in i rummet. Vi hörs lite senare!

Dag 32: Alcatraz

Postat av
1
Vaknade på Petite Auberge och åt god frukost. Packade väskorna ganska långsamt, beställde upp bilen från var den nu parkerar dem någonstans och checkade ut. Snurrade runt lite men hittade tillslut rätt riktning och kom till ett parkeringsgarage vid pier 39 där vi väckte Kilian och bytte en katastrofblöja på marken bredvid bilen. Med helt nya kläder från topp till tå, och med ny blöja lugnade han efter ett tag ner sig, och vi gick till Pier 39 för att titta på all turistaffärer och på turismen. Det roligaste var faktiskt att titta på sjölejonen, oväntat kul faktiskt.
sjölejon

sjölejon

Sedan gick vi till Pier 33 från vilken båten till Alcatraz går. Efter lång kö klev vi ombord och blev snabbt utskjutsade till ön. Där lyssnade vi först på obligatorisk info sen gick vi uppför berget och lyssande till en Ranger som berättade om rymningsförsöken från Alcatraz. Spännande och dramatiskt att tänka sig, plus att han sa att det idag finns en Escape from Alcatraz triathlon som börjar med att man simmar från ön till San Fransisco, sedan cyklar 18 miles (bland annat över Golden gate), och slutar med att man springer 8 miles genom Golden gate recreational area. Så, det går utmärkt att simma över från ön till land men det krävs att man är i god kondition och van vid att simma i kallt vatten. Fångarna på Alcatraz var i allmänhet inte simkunniga och de flesta heller inte särskilt vältränade så att jämföra dem med den superstarka golden retrievern Jake som också har simmat sträckan är nog orättvist. Men! man kan också behöva se upp för hajar, som tydligen ibland finns i San Francisco Bay, ibland förvirrar sig tydligen vithajar in, så man vill nog ha en följebåt.
Alcatraz

Alcatraz med en Ranger som berättar om rymningsförsöken

I fängelset fick vi audiotour-utrustning, som vi sedan lyssnade på, där både personer som suttit på fängelset och de som arbetat där berättade om livet på Alcatraz. Halvvägs igenom slutade vi lyssna, och gick runt och kikade och läste plakat istället. Det fanns en väldigt mysig uteplats utanför administration-kontoret, där vi tog en mata-bäbisen-paus.
Efter det gick vi till den obligatoriska gift-shopen, där David fick en bok signerad av William G. Baker, en före detta fånge, som just idag var där och signerade sin bok. Han dedikerade den till Kilian. Jag frågade honom hur det kändes att vara tillbaks på ön, och han svarade “I’m ok with that”. Jag sa sedan att jag hoppades att lilla Kilian aldrig hamnade på Alcatraz, och då sa han “I understand that. [Paus] I hope so too”.
Sedan åkte vi till fastlandet igen, och gick till Pier 39 för att köpa en söt liten “I escaped from Alcatraz”-body till Kilian, och satte oss i bilen för att köra till Andrew Reitter, en barndomsvän från tiden vi bodde i USA och jag föddes här. I bilköerna påväg ut ur stan började vi ha högläsning ut boken och hann faktiskt hela första kapitlet. Som var bra.
Väl hemma hos Andrew hade vi först en stor blöjincident (nummer två för dagen!), men när den var uppstädad, så satt vi och pratade lite först, och sedan åkte vi iväg till en mysig kinarestaurang, där vi åt mycket gott. Kilian råkade kräkas över större delen av bordet efter att vi var klara, men bortsett från det, blev det en bra middag! Alla (Ursula, Andrew och Robert) var rörande överens om att demokraterna behöver alla röster de kan få, och att jag borde rösta så att de får en till.
Hemma hos Andrew igen satt vi och pratade ett tag till, Andrews mycket trevliga flickvän JJ kom hem och efter ett tag gjorde vi kväll och alla gick och lade sig.
Ursula och Kilian

Ursula och Kilian

Dag 30: Vi lämnar Napa och närmar oss San Francisco

Postat av
Svara

Vi packade våra väskor och väntade på att klockan skulle bli frukost. När man reser så här länge, måste man ibland packa ur sina väskor helt och liksom ”börja om” med packningen för att få ordning på allt. När klockan slagit frukost, gick vi in och då var det Lisas tur att servera oss idag – det blev eggs benedict och croissanter, mycket gott! Vi pratade om Booking.com och bokningsregler, för det visade sig att Booking inte berättat för dem att Kilian också var med, trots att David var noga med att ange det eftersom långt ifrån alla B&Bs i Napa (eller överhuvudtaget) tar emot små barn.

Efter frukosten packade vi ännu mer och gav oss av strax före kl 11. Först tog vi en tur till i St Helena och sedan styrde vi söderut till Oxbow food market i själva Napa, mycket mysigt och oerhört hipstert. Tur att Kilian hade sin snygga hatt, så att någon av oss var tillräckligt hipster för att passa in. Vi hittade en jättehäftig drinkbutik, där vi pratade länge med bartender-killen och köpte tillslut två tonic-syrups, en päronbitter och en av deras egentillverkade ginsorter.

Tonic-syrups, en päronbitter och en hipp bartender.

Tonic-syrups, en päronbitter och en hipp bartender.

Efter en glass körde vi mot shoppingcentret i Fairfield där Emma handlade två skjortor och en BH, David en hårddisk och så gick vi till BabiesR’Us. Superstor butik, systerbutik till ToysR’Us, där vi såg massor av fina saker – och bland annat köpte star wars-strumpor till Kilian!

Kvällens hotell är ytterligare ett Best Western – den här gången i Vallejo, där vi först fastnade lite på rummet. Åkte ned till Marinan och promenerade längs vattnet till ”the Sardine can”, en mycket lokal och anspråkslös sylta precis nere på bryggorna som hade fantastisk fish-n-chips och fiskenät på väggarna. Vid bordet bredvid satt två män som hade något slags möte, men vi kunde inte riktigt lista ut vad det handlade om. Antingen höll den ene på att anställa den andra, eller så var den ene den andres revisor. Kanske låter det som att de två mötena inte borde låta riktigt likadant, men det var de alternativ vi kom fram till.

Resten av kvällen gick åt till att ta hand om vårt enorma tvättberg! Kilian hade jättesvårt att somna, och bara pep och skrek och var gnällig, kanske pga tänder eller kanske pga magen, men tillslut lyckades Emma somna honom. Strax därefter sov vi också.

Dag 29: Napa valley

Postat av
Svara

Vi vaknade runt halv sju, av Kilian som då var vaken och jätteglad – tänk att få vakna och hitta både mamma och pappa i sängen! Vilken lycka! (Det gör han ju varje morgon, och varje morgon är han lika glad när han vaknat!) Vi duschade och hängde i vårt romantiska rum till klockan nio, så frukost skulle serveras. Det framgick väldigt tydligt av välkomstbrevet och på andra ställen att frukosten serveras klockan nio, och ingen annan tid.

Adressen är lovande!

Adressen är lovande!

John, mannen i huset, gjorde en jättegod frukost åt oss, walnötsvåfflor med aprikoskompott och kycklingkorv, samt en fruktsallad med creme fraiche-apelsinjos-honungssås (den såsen tänker David att vi kan bjuda er gäster på i sommar när ni kommer och hälsar på hos oss, för den var jättegod till fruktsalladen!). Allt var mycket gott!

Sedan pratade vi vin med John, och han tipsade om vingårdar att besöka och berättade om sitt eget vin som de gör som hobby.

Det är ju måndag idag, så vi hängde i vårt rum fram till ungefär 11, det är ju vilodag, men ska sägas, Kilian var bra sugen på att åka ut och uppleva saker! Vi åkte till St Helena och åt på ett poppis ”gatukök” (Gott’s), jättegod milkshakes och cheeseburgers och sedan gick vi runt och tittade på St Helena, en supermysig och jättedyr liten by, med otroligt fina och charmiga butiker.

Cheeseburgare och milkshakes

Cheeseburgare och milkshakes

Napa valley är en liten dalgång med hur många vingårdar som helst, och där det finns två bilvägar för att åka längs dalen, en på vardera sida, och vi åkte ”foothill road” till Calistoga, fikade på ett väldigt amerikanskt kafé eftersom det var hög tid för eftermiddagskaffe och ringde Vincent Arroyo Winery, som John hade tipsat om tidigare, och fick tid kl tre. Vi fick en privat vinprovning med Tim som ville veta mycket om Sverige och frågade om alla ‘rätt’ saker som föräldraledighet och semester. Mycket pratglad man, som underhöll oss i cirka en och en halv timme, och gav oss 8-9 viner att testa, plus att vi fick testa deras stolthet – en pinot noir – direkt ur ekfatet, medans den glada labradoren Rosie svansade runt och tiggde runt fötterna.

Tim berättar om vingården

Tim berättar om vingården

Tyvärr måste vi ju ta allt vi handlar på flyget hem, så att köpa lådor var det inte tal om, men vi köpte fyra flaskor av olika sorter, och åkte hemåt. En jättetrevlig vinprovning! Kommer du, kära läsare, till Napa valley rekommenderar vi verkligen den här vingården!

Kilians första vinprovning

Kilians första vinprovning

K somnade så vi köpte sallader på Gotts och tog hem. Gick ut i solnedgången och tog bilder på vingårdarna och K i solen, i den fräscha, svala och sköna vårluften. Men, vi passade oss givetvis så vi inte missade Bachelorfinalen! Det är ju otroligt att vi som följt Bachelor i så många år fick se finalen ”live”! Bachelor Ben valde Lauren före Jojo.

Dag 25: General Sherman är störst av dem alla. (Eventuellt.)

Postat av
1

Vi vaknade och gjorde en helt vanlig smoothie-frukost (som vi brukar äta hemma) i lägenheten i Bakersfield, facetimeade med våra föräldrar lite, och sedan satte vi oss i bilen och körde mot Giant Forest – en nationalpark med mycket stora Sequoiaträd. Vi lärde oss också att världens absolut största levande tingest finns i parken – det störa Sequoiaträdet av dem alla. Det är (enligt materialet vi fick av Rangerpersonalen när vi körde in i parken), den största nu levande saken som finns på jorden. Stor nog att rymma tio blåvalar. Det trädet heter General Sherman, döpt av någon på 1870-talet, vars general var så bra i inbördeskriget.

Parken varnade för att lämna mat i bilen, för alla björnar bryter sig in i bilen om de ser att det ligger mat framme eller känner doften av mat, så man skulle vara försiktig. Det visade sig senare när vi pratade med en lokalbo att björnarna inte gillar klimatet på den här höjden (7000 feet), där det ligger snö, utan de har klättrat ner för berget och är på lägre höjd utan snö, men man ska ändå vara försiktig.

Parken hade sjukt många, sjukt stora träd. Riktigt, jättejättemegastora träd. Vilket är väldigt imponerande. Vad som inte var fullt lika imponerande var just General Sherman. Det fanns skyltar och en asfalterad stig som ledde framåt mot just General Sherman – men liksom, när vi gick på stigen så var de fler än vi som undrade – vänta lite, är det där General Sherman, eller det där? Eller – var är trädet någonstans egentligen?! Tillslut kom vi fram, och naturligtvis satt det skyltar som sa att det var just det trädet som var det största av allt.

Men, när man läser på lite på Wikipedia, så står det så här:

By volume, it is the largest known living single stem tree on Earth.[1] The General Sherman Tree is neither the tallest known living tree on Earth, nor is it the widest (both the largest cypress and largest baobab have a greater diameter), nor is it the oldest known living tree on Earth (that distinction belongs to a Great Basin bristlecone pine).[3] With a height of 83.8 meters (275 ft), a diameter of 7.7 m (25 ft), an estimated bole volume of 1,487 m3 (52,513 cu ft), and an estimated age of 2,300–2,700 years,[4][5][6] it is nevertheless among the tallest, widest and longest-lived of all trees on the planet.

Så, det är ett stort träd, men inte det största vad gäller höjd. Eller diameter. Eller ålder. Men, det är ett enormt jättestort träd. Precis som många andra träd vi såg i parken. Småfnissandes gick vi därifrån och kände att det blivit ett antiklimax, och i bilen började vi skämta om General Sherman, större och starkare än alla andra. Och smartare. Och snyggare. Och smidigare.

Störst av dem största, General Sherman

Störst av dem största, General Sherman

Vi sov över i parken i ett parkhotell som serverade en väldigt god middag. Emma började med en förrätt beståendes av tritip-kött, massor av pommes och smält ost och jalapeños (en stor portion, även om man sett det som huvudrätt, och kanske delat på med ett par goda vänner!), David fick å andra sidan en kall pytteliten grönsakstallrik utan avokado för den var slut, sedan åt vi båda regnbågsforell med rostad potatis och var sitt glas vitt till. Underbart! Efter middagen satte vi oss i baren och drack rom respektive bourbon. Där pratade vi lite med Randy, en lokalbefolkning som var där för en Bud Light. David frågade honom massor om valet och om hur han trodde det skulle gå, och han hoppades (på en ställd fråga) att Obama Care skulle plockas bort. Vilket han trodde skulle ske, om det blev en republikansk president, oavsett vilken av kandidaterna, för den straffade folk som inte ville ha sjukvårdsförsäkring. Han själv till exempel tjänade för lite förra året för Obama Care, och då skulle ändå hans skattepengar gå till att betala andras sjukvårdsförsäkring. Vem som skulle bli nästa president visste han inte, men han hoppades på en republikan när vi frågade.

Det verkar inte som att det jättevanligt att han stötte på björnar (trots alla skyltar!), men han hade några historier om när en björn blivit väldigt närgången, bland annat när han och bartender Jon hade satt upp en all-you-can-eat-BBQ utomhus och det kommit en björn, men det var nog ett antal år sedan.

Efter vi suttit i baren var det dags att gå till vår lodge, men på vägen stannade vi för att njuta av stjärnorna, det var fantastiskt stjärnklar! Sedan gick vi in och bloggade lite, innan vi somnade. Trodde vi. Men, Kilian hade sin värsta natt på länge, så vi var vakna ganska mycket.

Dag 24: Bakersfield

Postat av
Svara

Vi ”vaknade” (well… motell i korsningen av en tågräls och en motorväg) och åt frukost på vårt Best Western. Vad som är bra med Best western är att de brukar ha små kuvert med Oatmeal (alltså havregrynsgröt), som man bara häller kokande vatten på (vilket de också brukar ha). Det är bra frukost, tycker jag (David)! Konstigt dock är att när man beställer oatmeal, som jag till exempel gjorde en morgon i Vegas, så får man den serverad med russin och farinsocker. Och utan mjölk. Det är normalt sätt inte så jag äter min gröt!

Hur som helst så valde vi att inte åka och titta på den enda attraktionen som Barstow erbjöd (en spökstad som är delvis renoverad och har en gunshow varje dag), utan vi lämnade Barstow och körde mot Bakersfield. Varför Bakersfield? Det låg lagom långt bort (vi vill ju undvika att köra för långt på en och samma dag för att inte Kilian ska behöva sitta i bilbarnstolen för mycket), och David såg ut en lägenhet att hyra över natten i Bakersfield, så därför styrde vi ditåt. Nästan framme stannade vi vid en fantastik fruktförsäljning som låg mitt ute bland apelsinträden en bit från motorvägen, och pratade länge med butikschefen, hon ääälskade nämligen Kilian i sin hatt!

Kilian i hatt

Kilian i hatt

Hos apelsinkvinnan köpte vi massor av apelsiner, clementiner, torkad mango, och massa annat smått och gott, och körde sedan vidare till Bakersfield. Där åt vi först lunch (vi hade time:at dagens bilkörning så väl att Kilian sov sin förmiddagssömn precis när vi körde, så han vaknade precis innan apelsinkvinnan – och sedan var det bara en kvart kvar i bilen till downtown), och sedan gick vi och tittade i ett antal jättestora antikvitetsbutiker, som verkligen hade allt mellan himmel och jord!

Sedan åkte vi till lägenheten som var väldigt fin, en liten mysig lägenhet i ett litet inhängnat område med massor av tvåvåningshus med likadana lägenheter. I det området fanns också pool, där de på onsdagkvällar serverade middag, så efter att David och Kilian åkt och handlat på Walmart (och Emma vilat) gick vi och åt gratis middag i kvarteret och pratade med en kille från LA som bodde där just nu för att han gjorde någon form av motsvarande en AT-tjänst fast för poliser i Bakersfield, men som längtade tillbaks till LA på sikt.

Dag 21: Från lilla Kingsman till Stora Las Vegas

Postat av
Svara

Vi vaknade på vårt Best Western (där vi sedermera blivit guldmedlemmar för att vi bor så ofta hos dem), och åt frukost på plats. För ovanlighetens skull var det så många som åt samtidigt med oss att vi fick dela bord med en ensam kvinna som Kilian snackade lite med. Sedan checkade vi ut, och åkte till Hoover dam – den enormt stora dammen som ligger precis mellan Arizona och Nevada (faktum är att de har två torn på dammen, en med en klocka som visar tiden i Nevada och en som visar en timme tidigare för tiden i Arizona). Dammen var stor, men inte så speciellt intressant. Det som var ännu mindre intressant än själva dammen var den pretzel jag köpte till vårt (blaskiga) kaffe. Hur som helst, dammen såg ut som den gör på filmer och så.

Sedan åkte vi till konstiga, konstiga Las Vegas. Eller så här – egentligen är det nog mest ”the strip” som är konstig. The strip är också bara ett par kilometer lång, och fylld av de mest spektakulära hotell vi någonsin sett. Men, innan dess – det tog ett bra tag att bara köra genom stan förbi alla förorter innan vi tillslut nådde parkeringshuset som tillhör The Venetian – vårt hotell för de kommande två nätterna. Eftersom vi gått upp tidigt, och Kingsman inte ligger så långt från Vegas, så var vi där strax innan lunch – och vi började då med att käka lunch i en food court. Sedan gick vi vilse i The Venetian gång på gång, tydligt är det att de inte vill att man någonsin ska lämna hotellet, allt som man vill ha finns där – från billig mat till dyr, från fina kläder till ännu finare. Klockor, smycken, mobiltelefoner – och naturligtvis spelautomater. över 1100 enarmade banditer har det hotellet. Plus massor av pokerbord och all annan typ av spel man kan tänka sig.

Sedan gick vi runt och tittade på en miniatyr av Venedig inne i hotellet, komplett med gondoler som paddlas fram genom ett stort vattensystem. Kilian vinkade glatt till sångerskorna som stod på Markusplatsen och sjöng vackert på italienska. En av dem vinkade tillbaks.

Vi gick förbi ett galleri med otroligt fina tavlor – stora fotografier med ovanligt starka färger.
Därefter checkade vi in ,och tog vår packning upp till rummet som var väldigt fint, med ett skrivbord, en sittdel, en tv-hörna, en skön säng, ett stort badrum med badkar och dusch. Utsikten var över The Strip.
Framåt kvällen gick vi ut och gick på The strip, och tittade på alla människor, gick in på diverse lyxiga kasinon och beundrade Eiffeltornet, Paris, Ceasars palace och mycket mer. Vi åt en fantastisk middag på en restaurang (D åt pasta, E åt fisk). Kilian träffade Mimmi Pigg och Hello Kitty.

Dag 20: Grand Canyon – Kingman via Route 66 och konstiga Oatman

Postat av
Svara

Vi handlade lite i hotellshopen, där en av kassörskorna gissade på ”old English” när hon och hennes kollega funderade över vilket språk vi pratade med varandra. För att vi har åkt i en tidsmaskin? Vägarna här är ofta väldigt raka så först åkte vi rakt söderut och sedan rakt västerut och sedan svängde vi av vid Seligman för att åka en bit på gamla route 66 – den längsta intakta biten som finns kvar går mellan Seligman och Kingman. Det är de boende i Seligman som har varit mest drivande bakom återupprättandet av route 66 – ”the mother road” – som turistdestination och förmodligen har de varit med allihop för det är en bra liten håla. Man kan få precis allt man kan tänka sig med route 66-loggan på, och precis allt säljer sa butikskvinnan när vi frågade vad som var mest populärt. Vi köpte en body till K med den ikoniska vägskylten på och kaffe till oss själva.

Så åkte vi på den ganska öde vägen och såg jättelånga containertåg och ett jättelångt tåg som transporterade militärfordon som jeepar och bandvagnar, och massor av fält och några små samhällen. Så småningom kom vi till Hackberry, där en man har en liten route 66-affär i en föredetta bensinstation. Vi handlade glass och lite fler souvenirer innan vi fortsatte vår väg, lite in och ut ur Hualapai-indianernas marker.

Sen bestämde vi oss för att åka till Oatman.

Annars hade vi kommit fram till den förmodligen ganska trista staden Kingman alldeles för tidigt och vi vill inte komma till Las Vegas förrän imorgon när det är söndag, för hotellrummen är betydligt mycket dyrare på helgerna där.

Så, vi åkte till Oatman.

Först åkte vi ut ur Kingman, och hamnade på Crazy Freddys Truckstop för ett blöjbyte. På Crazy Freddys visade det sig finnas långtradarbränsle och sånt, och en Cabaret! En cabaret med GIRLS GIRLS GIRLS och massage. Vi valde att byta ute på parkeringen och svängde ut på vägen igen. Gamla route 66 fortsatte på andra sidan Kingman, nu som ganska liten väg. Med många skyltar som varnade för flooding åkte vi genom ett landskap där man nog ganska enkelt kan gömma…något som behöver gömmas. Den platta vägen tog slut och vägen blev ännu mindre och jätteslingrig och gick genom övergivna spöksamhällen och det dök upp varningsskyltar för lösdrivande åsnor. Så kom vi plötsligt fram till Oatman, efter att ha åkt förbi en aktiv guldgruva med många Keep Out-skyltar. Oatman är liksom en liten kitschig västernby, som verkar rikta in sig på turister som gärna köper ”Terrorist hunting permit”-klistermärken till sin pickup och hundra olika varianter av skylten ”We don’t call 911” med meningen att de skjuter först och frågar sedan (de har iochförsig ganska mycket wasteland att gömma dem de eventuellt skjuter i). De har också, lätt bisarrt, Cary Grant och Ava Gardners smekmånadshotellrum bevarat i sin saloon/krafsaffär, och en liten gunfight på storgatan varje dag klockan halv två. Vi såg oss omkring i en del av affärerna och åt hamburgare på saloonen som hade en live country-gitarrist. Saloonen, liksom ett par andra ställen vi har varit på, hade dollarsedlar över alla väggar och tak. Vi frågade servitrisen varför, och hon berättade att förr i tiden när gruvarbetarna kom ned från gruvan spikade de upp sin saloonbudget på väggen och skrev namn på den, så att de visste att de hade kredit på saloonen även om de skulle bli av med resten av sina pengar.

Efter den slingriga vägen och den långa platta ödevägen med sandavtagsvägar och trailer homes, kom vi tillbaka till Kingman där ett alldeles vanligt Best Western-hotell väntade på oss med tvättstuga och orangebrun inredning. Imorgon åker vi till Vegas!

Dag 19: Grand Canyon – South Kaibab Trail

Postat av
Svara

Efter frukost åkte vi upp till Grand Canyon och parkerade bilen, för till ledstarterna får man inte åka med egen bil större delen av året. Istället så finns det tre gratis shuttle bus-rutter som åker mellan intressanta platser. De går så pass ofta att om man vill kan man åka till ett ställe, gå ut och titta på utsikten och sen ta nästa buss som kommer. Vi gick av vid South Kaibab Trail för att gå en bit ned och sen samma bit upp igen längs leden.

Det blir ju otroligt varmt här på somrarna, över 40 grader, och det finns varningsskyltar och varningstexter precis överallt om hur jobbigt det är att gå lederna då. Parkrangersarna gör ca 600 räddningsinsatser på olika nivå varje år, plus 150 helikopterräddningar, och de flesta är för utmattning och vätskebrist. Med fraser som ”Going down is optional, coming up is MANDATORY”, ”Hundreds are rescued every year, most of them look like HIM” med bifogad bild på vältränad 25-årig man, och skyltar om att det är förenat med livsfara att försöka gå hela vägen ned till Colorado River och tillbaka på en dag försöker de få ned siffrorna.

Den här dagen, fjärde mars, var det istället en ljuvlig vårdag, ca 20 grader och strålande sol. Ingen dimma och inget dis utan bara utsikt åt alla håll. Här är alla leder byggda av människor, det finns inga naturliga stigar ned i Grand Canyon, så leden var fin och det är ju just ingen risk att man tappar bort sig. På South Kaibab Trail går det också mulor, dels turistturer så att man faktiskt kan ta sig ned till floden och tillbaka utan att campa och dels post- och utrustningsturer. Tillsammans med lagom många andra turister – bland annat pappan och sonen i den svenska familjen vi har sprungit på ett par gånger – promenerade vi nedåt och passerade Ooh Aah Point innan vi kom till Cedar Ridge som är vår vändpunkt.


Vid Cedar Ridge finns det en platå med skuggiga träd och ett litet torrdass-hus. Vi slog oss ned under ett träd för att äta lite och fick sällskap av treåriga Ella och hennes föräldrar, pappa från Spanien och mamma från Texas. Det var roligt att prata med dem och barnen hade väldigt kul med varandra så där satt vi kvar ett bra tag. Efter en längre rast än väntat gick vi ut på klippudden för att ta kort och känna att vi stod på en liten klippa en kilometer ovanför canyon-botten och sedan började vi klättra uppåt igen.

Vid Ooh Ahh Point pratade vi med några amerikanska pensionärer som sa att det här var den perfekta tiden att vara här, på sommaren är det i princip kö upp och ned för leden eftersom den är så populär. Att det är så är inte en överraskning när man tänker på det, allt är dimensionerat för vansinnigt många besökare och januari-februari är de månader som har färst turister. Men det är lätt att föreställa sig att det alltid är som när vi är här, när vi hade den bit av leden som sträckte sig till nästa sväng för oss själva många gånger. Och när temperaturen är behaglig, det tog oss ca en timma och en kvart att gå upp inklusive ett par raster och en stund när K gick på leden också på sina små fötter.

När vi tagit bussen tillbaka till parkeringsplatsen tog vi bilen vidare till Grand Canyon Village och åt lunch och tittade i den stora butiken som finns där som caterar till både sådana som oss och de som campar. Man kan hyra campingutrustning om man vill, inte utan att jag var lite avundsjuk på dem som går hela vägen ned till floden och stannar över natten. På sommarhalvåret kan man gå ”rim to rim” och alltså komma upp på norra sidan om canyonen. Grand Canyon är typ 44 mil lång så det blir en bit att komma tillbaka till sin bil men det kanske de har löst på något sätt…

Faktiskt var vi lite trötta i benen, så vi promenerade bara lite till längs canyon-kanten och tittade in i butikerna – min nya pet peeve är att de snygga t-shirtarna bara finns i herrmodeller, alla dammodeller är pastellfärgade, glittriga och har någon slags mindfulness-budskap på sig. Så har det varit sedan vi lämnade San Diego. Vi åkte bil längs canyonvägen och tittade på avgrunden i solnedgångsfärger innan vi återvände till hotellet och den ganska mysiga hotellbaren.