Dag 13: Wickenburg – Jerome – Cowboys och spöken

Efter den osedvanligt tråkiga frukosten som bland annat erbjöd ”cherry and cheese danish” (jag var lite sugen på att testa, men lät bli…) åkte vi in till Wickenburg centrum och gick runt halva kvarteret, andra halvan ville vi spara till efter lunch! Wickenburg är, trots att de bara har 6000 innevånare, ”the Team Roping Capital of the USA” (och, kan man gissa, kanske hela världen). Inte mindre än sex roping-arenor har de inom stadens gränser.

Vad är roping? undrar kanske den som inte har varit i Wickenburg. Det är att fånga kossor med lasso från hästryggen. Cowboystuff, alltså. Team roping är när man är två cowboys och den ena fångar kossans huvud och den andra fångar bakbenen. I detta kan man tävla, och denna lördagsmorgon var det kval till Wickenburgs National Team Roping Team! Vi letade oss ned till Rancho Rio och sniglade oss förbi de hundratals hästtrailersarna tills vi hittade en annan vanlig bil och parkerade bakom den. Sen satte vi oss på den pyttelilla läktaren och tittade på round 2 av tävlingen. Nästan alla andra åskådare kom på häst så det var bara vi och fyra till på bänkarna. En del team var snabba, andra var långsamma och vi lyckades aldrig förstå poäng- och handikappsystemet men det var kul att se massor och massor av cowboys och cowgirls som red omkring! De små tjurarna som fångades visste precis hur de skulle göra och travade snällt bort till sin fålla när de blivit fångade och frisläppta igen.


I staden besökte vi den lokala cowboy-hattmakaren som bl a berättade att de olika cowboyhattarna förr hade namn efter var de var gjorda och vilket yrke den som bar dem hade, medan stilarna idag döps efter filmer där hjälten har burit en viss modell. Emma försökte köpa cowboyboots men de snyggaste fanns bara i för liten storlek. Vi pratade också lite med en kvinna som karvade i läder och gjorde en del av de jättevackra sadlarna och chapsen (och dess kort-kusin ”chinks”) som roping-deltagarna hade. Både hattmannen, läderkvinnan och bootskvinnan verkade tycka att ropinggänget var lite knäppa och fanatiska, så kanske det kan gå när en viss sport dominerar en liten ort så väldigt.


Nästa destination var den lilla spökstade Jerome, och nu åker vi nästan rakt norrut på Hwy 89. På vägen stannade vi till i bergsstaden Prescott och fikade på en gammal saloon, där vår servitris berättade att en av hennes kollegor har en liten son som heter Kilian! Efter Prescott blev vägen helt orimligt krokig över nästa bergskedja och helt plötsligt dök det upp hus och så var vi framme i Jerome som liksom klamrar sig fast på bergsväggen och hittade efter lite snurrande fram till huset där vi hyrt ett rum genom Air BnB. Där bodde staden administratör, Town clerk, Candace och hennes man Michael som var supertrevliga och ganska mycket hippies. På frågan vad som skilde sig med den av deras tre hundar som är hälften varg och de andra vovvarna svarade Michael – ”it is harder to control, it’s more of a free spirit”.

Sedan slingrade vi till byn igen och gick runt en stund och tittade på alla fem restauranger, innan vi bestämde oss för den färgglada mexikanska, som serverade mycket god mat. David åt tacos – som där kom som mjukt stekta skal (som pannkakor), och som var rätt eldigt kryddade. Emma fick minst tre portioner fajitas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *