Sida 16 – Wellington

Ett halvt dygn innan vårt nattflyg till NZ gick fylldes tvrutan i hotellbaren där vi väntade på flyget av nyheterna om jordbävningen i Christchurch. På alla sätt betydligt värre än den i september förra året inträffade den mitt i lunchrusningen, ett skalv på 6,3 på Richterskalan bara 5 km ner i marken. Hela eftermiddagen och kvällen följde vi rapporteringen om skadade, döda och instängda människor och kollapsade hus – inte det största nöjet under resan. Våra tankar går förstås till alla dem som drabbats, och alla dem som jobbar så hårt med räddningsarbetet och att få stan någorlunda funktionell igen. Våra egna bekanta och bekantas bekanta i Christchurch har alla klarat sig oskadda, även om en del har fått hus och ägodelar kvaddade.

Efter en orimligt varm och fuktig kväll och natt gick tillslut planet 02:00 på tisdagen och vi landade i ett betydligt bättre tempererat Auckland som beräknat klockan 5 på onsdagsmorgonen; det är vad som händer när man passerar datumlinjen, man hoppar nästan ett helt dygn framåt! Genom köerna av alla strandade resenärer som försökte ta sig till Christchurch – flygplatsen där var stängd – tog vi oss fram till vårt plan till huvudstaden Wellington. I Wellington bor stora delar av familjen Taylor, vänner till familjen Wibom, och eftersom det var arbets- och skoldag blev vi efter skjuts hem till Rhys och Michelle ivägsläppta på stan. Wellington är en ganska kompakt och väldigt fin stad som visade upp sig från sin bästa sida för oss, bara sol och lagoma temperaturer i Windy & Wet Wellington. Vi promenerade på gatorna och besökte det nya landsmuseet Te Papa för att titta på Maorihistoria.

Till kvällen anslöt mamma och pappa Taylor och så var vi ett stort glatt sällskap som åt middag och hjälpte vår bedårande 8,5-åriga vän Madison med läxorna i stavning och Nyazeeländsk historia.


Madison i sin fina skoluniform

Sida 15 – Rarotonga, eller Raro som ‘man’ säger…

Rarotonga är Cooköarnas största ö, där också huvudstaden ligger. Man tror att den första människan kom hit ungefär 500 AD, och den första europeén kom för att frälsa ön ungefär 1820. James Cook däremot, varifrån öarna fått sitt namn, satte själv aldrig sin fot på just Rarotonga.

Det är hit man flyger, för det är Cook-öarnas enda internationella flygplats, och det är nog den minsta dito jag varit på. När vi flög till och från Aitutaki så gick vi genom inrikesgaten, och det är i själva verket bara en dörr ut till flygplanet.

Vi bodde på Cook-öarnas motsvarighet till Stureplan, stranden Muri-beach, och vi hade kanske det flashigaste hotellet på stranden – Te Vakaroa Villas. Vår lägenhet hade stor platt-TV (med en handfull ok kanaler, och många konstiga/dåliga), stor veranda och – det allra bästa av allt – bättre tillochmed än himmelsängen – vi hade tvätt- och torkmaskin! Faktiskt gjorde vi en liten, och ganska pinsam segerdans när vi hittat dem bakom några snygga garderobsdörrar.

Muri beach var väldigt mycket mer fokuserat på att serva turister än vad Aitutaki var, det kändes mer som en liten turistindustri än Aitutaki, så kontrasterna var ganska stora. Här gjorde vi inte så många utflykter, utan vi badade i den nedkylda poolen, natt-myste i Jacuzzin vars bubbel-mekanism vi aldrig fick att funka, men det var mysigt där ändå. En dag åkte vi på jeep-safari upp på öns ganska branta och slingriga berg och fick lära oss mycket om historien och lokalkulturen här.

Vi åkte också en del lokalbuss här, och eftersom ön är tämligen rund, så finns det två turer. Clockwise och Anti-clockwise.

När jag skriver detta har vi checkat ut från vårt flashiga Muri-beach-hotell, och sitter i stället på ett hotell som ligger tvärs över gatan från flygplatsen, för vårt flyg härifrån går klockan 01:30 i natt, och då är det skönt att ha något ställe att duscha av sig på innan vi flyger. Nu hägrar poolen, vi höres

Sida 14 – Aitutaki, forts

Vi gjorde massor av roliga saker på Aitutaki, bland annat åkte vi på en fantastisk lagoon-tur med ”the yellow boat” – där vi snorklade, blev inlandsläppta på ett sandrev ute i lagoonen, fick en jättegod lunch!

Andra roliga saker var att bara glida runt på ön och bestämma var vi skulle äta lunch (i varierande kvalité), vi åt den mest romantiska middagen man kan tänka sig, vi var på en Island-night med magdansare, folk som jonglerade med faklor, inhämska ”warriors” som dansade traditionella danser och åt en stor buffé av god mat.

Vi är inte i Christchurch

Vi ser på nyheterna här på hotellet där vi bor fram tills flyget till Nya Zeeland går inatt att det varit en stor jordbävning på sydön, och vi tänkte bara skriva att även om vi ska till Nya zeeland, så ska vi inte åka dit, utan vi kommer hålla oss på Nordön. Vi tänker åka till Wellington, sedan till Auckland och därefter vidare norrut, till den lilla byn Paparoa, och sedan lämnar vi Nya zeeland igen från Auckland.

Sida 11 – Scooter!

Om man inte vaknar av solen och värmen så vaknar man av alla höns och tuppar som tycker att dagen startar när solen går upp, lite efter klockan sex. Ungefär samtidigt som David, alltså. Efter att ha ätit den något sparsamma frukosten bestående av ganska otäckt kaffe, vit toast med marmelad och frukt på vår balkong gav vi oss av på en nyhyrd skoter för att upptäcka ön! Vår första uppgift var att åka till polisstationen och skaffa körkort – för att få köra skoter eller bil i Cook Islands måste man ha ett Cook-körkort, vilket man får genom att åka till polisstationen och visa upp att man har kört dit fordonet…och betala 2.50 NZD. När vi väl hittade fram till den väldigt lilla och väl kamoflerade stationen var öns polis ute på uppdrag och vi fick helt sonika köra laglösa runt ön.

Ni vet den där Söderhavsdrömmen om en helt kritvit korallstrand med palmer och turkost vatten, helt öde och utan särskilt mycket spår av mänsklighet? Den hör hemma på Aitutaki! En liten lerväg tog oss runt södra delen av ön, där ingen utom lerkrabborna och myggen bor, längs lagunen med utsikt mot de små revöarna, ”Motus”, som ligger utspridda i lagunen. Strax därefter var vi längst norrut på ön förbi den lilla lilla flygplatsen och åt lunch på stranden åt det hållet – ön är inte så många kilometer lång.

Sida 10 – Aitutaki, paradiset på en liten ö

Flyget från LA till Cook-ön Rarotonga tog 11 timmar, och så landade vi på den lilla ön mitt ute i Söderhavet tidigt på morgonen på Alla hjärtans dag. Ett par timmar senare gick vi ombord på ett betydligt mindre plan för att åka till en betydligt mindre ö – Aitutaki! Det är sommar och regnperiod på Cook Islands och det betyder att det regnar lite nu och då, sällan länge men oftast intensivt. Luftfuktigheten hamnar lätt på uppåt 100% och kombinerat med den nästan 30-gradiga värmen blir det tropiska klimatet verkligt tropiskt! På Aitutaki bor vi på Paradise Cove Lodges i ett litet hus på stranden med palmtak och utsikt över en av världens största laguner. En lagun är området runt en ö eller mellan flera mindre öar, innanför de riktiga reven, och vattnet är alla nyanser av akvamarinskt turkost i kontrast mot Söderhavets djupt blålila färg som tar vid utanför lagunen och revet där vågorna hela tiden kraschar och hoppar.

Vår första eftermiddag på Aitutaki ägnade vi oss åt att plaska runt i vattnet nedanför vår hydda och äta lokal mat tillsammans med de övriga gästerna på resorten. Det är ett litet ställe och lågsäsong så på vårt ställe bor inte fler än kanske 12-14 personer för tillfället. Natten är sammetssvart, stjärnklar och varm med ett och annat plask från nattfiskande fåglar och det kvackande, knackande lätet från de små ödlorna som bor i vårt tak och som vi aldrig ser, men hör och ser spåren av.

Sida 9 – en egen sida bara om vårt BnB i LA

LA – Hollywood BnB
Stället vi bodde på i LA är så speciellt att det är värt ett helt eget litet inlägg. Hollywood Bed and Breakfast ligger på Hollywood Boulevard, nästan i hörnet med Fairfax Avenue för den som vill titta på en karta. Ursprungligen är det en tämligen anspråkslös två-plansvilla, men som ägarna Nina och William gjort till ett glaspärlornas Mecka, fyllt av färgglada lampor, enorma urnor, skelett och små mjukisdjur. Inredningen är svår att beskriva – ta en titt på dessa bilder istället:

De var väldigt måna om sina gäster, och hjälpte oss med allt vi bad om. För oss kändes det nästan lite ovant att någon annan ringer och fixar skjuss, hämtar tidtabeller och kollar upp saker; vi kanske inte är vana att bo på ett sådant ställe. Hur som helst var Nina och William väldigt genuina och ansträngde sig på ett mysigt och omsorgsfullt sätt.

LA är en ganska märklig storstad, väldigt platt med de flesta hus, förutom hotell och höghusen i Downtown, inte mer än två våningar höga. Kombinerat med att alla butiker har stora parkeringsplatser runt sig får hela stan lite känslan av att vara ett industriområde i en förort, inte alls olikt t ex Ulvsunda. Samtidigt var (de ganska välbärgade) bostadsområdena vi promenerade igenom villaområden med lummiga alléer. Som en jättestor förortsstad utan centrum, helt enkelt.

Sida 8 – sistadagen i LA

Vår sista dag i Los Angeles åkte vi kommunaltrafik till stranden. Bussen som tog oss dit tog 40 minuter, och den svängde inte en enda gång, utan höll sig till jättelånga Santa Monica Boulevard ända ner till Santa Monica beach. Där gick vi först ut på piren, känd från bland annat slutscenen i filmen ”Falling Down”. Allting i hela LA är en filmreferens…

På piren fanns det gott om gatuartister – folk som visar upp ormar, folk som har tagit idén om att rita 5-minuters-karikatyrer lite längre och istället kunde göra en lerskulptur av ditt ansikte, fingermålare och förstås musiker. En av musikerna var så bra att vi köpte den hemmagjorda cd:n han sålde!

Vi hyrde cyklar och cyklade på cykel-och-skate-vägen bort till Venice Beach som är lite mer ”bohemisk” med gatustånd med krimskrams och liknande, men när vi försökte oss på idén med att cykla upp i stadsdelen och cykla på gator tillbaks till Santa Monica fick vi snabbt ge upp; det finns inga gator för cykeltransport i LA, bara fyrfiliga bilvägar.

En promenad på 3rd Street Promenade, en stor shoppinggata, fick avsluta vår dag på stranden och vi tog bussen hela vägen upp till Hollywood igen. Vår Airport shuttle plockade upp oss från vårt BnB och efter lite väntetid på Los Angeles alldeles särdeles tråkiga flygplats är vi på väg till nästa stopp – söderhavet!

Sida 7 – Universalt kul

Igår tillbringade vi hela dagen på Universal Studios theme park här i Los Angeles. Solen strålade, och termometern klättrade nog upp ett pinhål till jämfört med de tidigare dagarna. Runt 25 grader, sa någon vädersite. Kanske lite mer.

Universal Studios har ett nöjesfält med dels en del åk-attrationer och dels ett antal shower. Vi nöjde oss med att gå på showerna (och faktiskt vara med i en också – det kommer mer om det nedan). Vid entrén kunde man välja om man ville köpa vanliga biljetter eller de lite dyrare ”front of line”-biljetterna, där man fick gå förbi alla köer (genom att det fanns två ingångar, en som kunde ta emot massor av kö med hjälp av staket som slingrar sig fram och tillbaks, och sedan en entré för de med FOL-biljetter, där man kunde glida förbi hela kön och komma först fram). Vi köpte FOL-biljetter, och det var värt det!

Den första (och bästa) showen vi åkte på var en tur som gick bland alla studios, och passerade massa utomhus-inspelningsplatser. Vi såg rester av Jurrasic park-inspelningarna, huset som Psycho spelades in vid, och vi åkte på Wisteria Lane (där tv-serien Desperate Housewives utspelas/spelas in). Överallt kulliser och hus som var en halv meter tjocka. Sedan kom vi förbi en iscensatt flygplansolycka från War of the worlds, där en hel 747 låg utspridd på marken.

En annan show vi tänkte gå på var ”special effects”-showen. Men, redan innan den började så behövde de några frivilliga. Emma viftade med min arm, och plötsligt hade vi båda två blivit utvalda att få vara med i ”the grand finale” av showen. Så, vi togs backstage och fick sitta där och titta på showen på en tv-skärm, tills dess att det var dags att klä ut mig i en astronaut-kostym! Slutnumret var uppbyggt kring att Emma och jag intervjuades lite snabbt på scenen av föreställningens värd, och sedan skickade de in mig, iförd rymddräkten, bakom scenen, medans Emma fick en fjärrkontroll där hon kunde styra mig medan jag ”flög”. Naturligtvis for ”jag” runt som ett löv i en orkanstorm – såg det ut som – medans jag i själva verket stod bakom scenen och skrattade tillsammans med scenpersonalen. Det var förstås en i personalen som hade på sig en likadan klädsel som jag som dunsade runt och råkade ”illa” ut. Scenen slutade med att det avslöjades att det inte var mig Emma hade dängt runt, och så fick vi allesammans applåder av publiken.


David, backstage

Sida 6 – LA från luften

Dag 2 började med att vi sprang in i ett par svenskar på vårt B&B. Det är ganska liten sannolikhet, när de bara har fem rum att hyra ut.

Efter frukosten gick vi ut för att hyra bil, och fick till slut tag på en fin, vit, Hundai – och vips var vi ute i den amerikanska trafiken. ”Turn right on red”.

Vi körde ut till Van Huys flygplats där Emma fick en tidig födelsedagspresent av mig – en helikoptertur över Malibu, Hollywood och downtown Los Angeles. Vi ”cruisade” runt på ungefär 500 feet och såg slott, herrgårdar, skyskrapor och Los Angeles med sandstrand i förgrunden och snöbeklädda berg som bakgrund. Det var otroligt häftigt! Utrymmet i helikoptern var avsevärt mindre än en normalstor bil – det fick dock plats två piloter och så Emma och jag.

Det var otroligt tufft att flyga helikopter, och jag, David, blev väldigt frestad att börja gå i flygskola för att lära mig att flyga den själv!

Från luften såg vi bland annat Will Smiths enorma ”hus” (mer som ”by”), the Playboy mansion och massa andra ”celeb”-hus.

Dagen fortsatte med att vi körde tillbaks via Mullholland drive och spejade på jättehusen där, och sedan körde vi till ett jätteköpcenter där David köpte ett antal skjortor och Emma köpte massa smink. 🙂

Just nu rundar vi av en lång där dag med många äventyr genom att sitta på rummet med en flaska vin och lite soft musik. God natt, så länge!
::David